Gästbloggare: Sara Mikkelä och Tillit

Jag har tidigare skrivit om Tillit här. Min kära syster S köpte Tillit från TRF med förmanade ord från dåvarande ridskolechefen om att "...en så gammal häst (16 år) köper man på livstid!" Så blev det, och S tipsar här om hur man kan göra livet långt och sunt för sin seniorhäst. Fotot i inlägget är från oktober 2011, när Tillit var 30 år gammal.

"Böcker om föl, inridning, unghästar, dressyr- och hoppträning finns det gott om, men jag hade gärna velat ha en bok med fokus på den äldre hästens behov när jag under ganska många år hade en pensionär att ta hand om. De tips och råd jag nu delar med mig av kom vi, min familj och jag, fram till efterhand. Tillit var en del av familjen i 15 år och vi försökte göra hennes ålderdom både lång och behaglig. Jag tycker att vi lyckades bra; när vi sa farväl var hon 31 år gammal, fin i kroppen och med livsglädjen i behåll.

Tillit var 16 år, pigg och i relativt fin form när jag köpte henne från en ridskola. Till att börja med var omvårdnaden och utfodringen okomplicerad med nya skor var 10:e vecka, krafftpellets, kornkross, betfor och hö. Hon var ute i en rasthage på förmiddagen och reds en timme på eftermiddagen – precis som alla de andra i samma stall. Det år hon fyllde 20 år flyttade hon ut till ett mindre stall på landet i samband med dräktighet och fölning och hon flyttade aldrig tillbaka till det stora stallet i stan.

I det nya stallet erbjöds daglig utevistelse i 8-10 timmar i stora gräshagar. Med täcke efter väder och fri tillgång till hö under den gräslösa årstiden fick hon möjlighet att röra sig fritt under en stor del av dygnet, precis som hästen är skapt för.  Se dock till att ha flera täcken att byta med, så att din häst inte behöver vara inne för att gårdagens täcke inte torkat än. Och tänk på att en äldre häst behöver ha täcke i större utsträckning än en ung för att hålla värmen när hullet inte är som förr. 

Man kan också vara lite extra pjoskig och kanske minska utevistelsen vid riktigt busväder, om man har möjlighet till det. En hagkompis att leka, kela och kivas med förgyller dagarna och håller hästen sysselsatt på ett fint och naturligt sätt. Tillit hade turen att träffa den perfekta hagkompisen i och med att Esmeralda kom till familjen.

Det är svårt att hålla hullet på en äldre häst, och mitt tips är att ge extra rapsolja i fodret. Oljan tas lätt upp av kroppen och är ren energi, samtidigt som den ”smörjer tarmarna” vilket minskar risken för kolik. Jag gav också extra B-vitamin på våren och hösten när vinterpälsen skulle fällas respektive sättas. Tillit reagerade blixtsnabbt på B-vitamin och jag fick introducera den gradvis eftersom hon blev superpigg och till och med hetsig första gången jag gav B-vitamin. Resten av året fick hon flytande multivitamin istället för B-vitamin.

Eftersom hon hade känslig mage och lätt för att få kolik fick hon Kraffts tillskott Magtarm, något som gjorde stor skillnad. Jag fodrade med Krafft Groov som är pellets för så kallade högpresterande hästar och det är framtaget för bland annat avelsston, om jag inte missminner mig. Dessutom fick Tillit rejält med betfor för att hjälpa den tröga magen på traven och gärna med lite extra vätska eftersom det är sött och gott att sörpla i sig. Utöver kraftfoder och diverse tillskott var det fri tillgång till hö och en generös halmbädd som gällde. Strö gärna lite extra till en äldre häst eftersom den kan ha svårt att lägga sig ner lika smidigt som tidigare och därmed gärna dunsar ner på golvet eller marken. Min häst låg ner i boxen ungefär varannan natt och rullade sig i hagen dagligen. 

Tillit hade bara skor fram, något som hängde kvar från hennes tidiga karriär som avelssto. Efter ett tag gick jag över till natural balance-skor och det som blev hennes sista vinter fick hon vara helt utan skor för att slippa styltor. Jag upplevde också att hon blev stadigare och mindre benägen att snubbla med lindade ben istället för benskydd eller strykkappor. Om din gamla kompis fortfarande rids ska naturligtvis sadeln ha bra passform; den kan behöva justeras om hullet minskar och hästen blir smalare över ryggen. 

De sista åren skrittade vi mest ut på mindre rundor, ibland promenerade vi bara med träns eller grimma, beroende på dagsformen. Men eftersom min häst fick så mycket motion i de stora hagarna höll hon sig i fin form även utan daglig ridning, tömkörning eller longering. Det är också en bra idé att låta en hästmassör känna igenom hästen då och då för att lossa spänningar och hålla koll på hästens muskelstatus.

Precis som på människor kan den äldre hästens syn och hörsel försämras och Tillit fick starr och såg sämre med åldern. Detta är viktigt att ha i minnet, inte minst ur säkerhetssynpunkt. En häst som ser sämre kan uppfatta vanliga saker som väldigt skrämmande, i synnerhet när det är mörkt ute. Då kan en harv eller soptunna orsaka stora skutt och den som leder hästen kan komma i kläm eller bli trampad. Tänderna kan också behöva ses över med jämna mellanrum. En häst som har ont i munnen och svårt att äta blir snabbt mager. Nu hade jag tur med min häst – hennes tänder var i bra skick hela tiden, men så är det inte för alla.

Att ha ett bra försäkringsskydd är A och O – och det gäller naturligtvis för alla fyrbenta vänner, oavsett art och ålder. Med åren krymper livförsäkringen, men det var inget jag fäste mig vid. För mig var det tveklöst viktigast att ha en bra veterinärvårdsförsäkring. När hästen har nått en viss ålder kan man inte teckna en ny försäkring, så se över din försäkring och byt om du känner att det behövs innan det är för sent att ändra den.

Och till sist några ord om det allra tråkigaste – att ta farväl. Saker kan hända snabbt och oväntat, och det är bra att ha tänkt på hur man vill att det ska vara den dag det är dags att säga adjö till sin vän. Jag hade många gånger funderat på det och kommit fram till att hon ska få alla chanser hemma i stallet, men att lasta en 30 år gammal häst och sedan köra akut 12 mil till närmaste djursjukhus inte var ett alternativ. Jag visste också att jag inte ville att veterinären skulle använda bultpistol och att hon skulle kremeras enskilt för att sedan begravas hemma i hagen. Vill man ha det så är det klokt att spara lite pengar för detta tråkiga; transport och kremering kostar en rejäl slant, och det är inte alltid försäkringen täcker det.

Din gamla häst kan med andra ord behöva lite extra pyssel och omtanke, och är väl i ärlighetens namn värd det?"

Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

Den skånska vintern är här! Glow in the dark!

Vinter är för mig den sanslöst långa tiden från 1 november till 28 februari, d.v.s. hela 120 dagar. Det spelar inte så stor roll ifall meteorologerna är av en annan åsikt gällande definition av årstiden, med snålblåst och varierande mängder regn 110 av dessa 120 dagar faller vädret utan tvekan under rubriken skånsk råkall vinter. Blöta, leriga hästar med blöta, leriga täcken och blöta, leriga ben. Höet blåser omkring i hagarna. Skorna fastnar och försvinner någonstans i lervällingen. Och dessutom mörkret. Skymning redan vid fyra, becksvart vid halv sex.

Jag (och periodvis även sambon) försöker intala mig att det finns goda sidor med vintern, men det går inte så bra. Det enda positiva jag kan komma på är att det i alla fall inte är fruset och hårt i marken eftersom temperaturen oftast ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Sambon pratar lyriskt om gnistrande snö, stjärnklara bitande kalla vinternätter, blå himmel, hög luft och skidåkning. Behöver jag berätta att han inte är uppvuxen med vinter à la Skåne? Om det överhuvudtaget kommer någon snö alls så är det i form av ett rytande oväder med trafikkaos i spåren, några enstaka dagar med snöklampar under hästarnas fötter och sedan veckor av smutsgrått, halvsmält slask.

Något som är viktigt att komma ihåg, egentligen året om, men i synnerhet vid den här tiden, är reflexer. Både på häst och ryttare. Både i mörker och dagsljus (eller vad man nu ska kalla det, "ljus" är lite skrattretande). Utan reflexer syns du i princip lika dåligt en gråmulen dag som i totalt mörker, de flesta hästar är mer eller mindre kamouflagefärgade och så även de flesta ridkläder. Jag vet också att en reflexväst kanske inte är det allra chicaste man kan bli sedd i, men det är direkt oansvarigt att inte se till att man syns. Oansvarigt mot sig själv, sin häst och sina medtrafikanter. Det finns inte heller några ursäkter som kommer att kännas giltiga den dag det händer en olycka (hann inte/det var ljust när jag red ut/de är fula/jag skulle bara skritta lite) för att du och hästen inte syntes i tid.

På med reflexerna! Glow in the dark! Och nu är det bara 110 dagar kvar till våren!

Be prepared - nu är det höst (och snart kommer vintern)

Jag bävar alltid inför hösten och vintern. Mörkt, trist, grått, regnigt, kallt och blåsigt. Våta täcken, leriga hästben och (människo-)skor som inte håller tätt. Hästarna uppstressade av blåsten, minsta prassel = farliga troll i buskarna. Sedan kommer djävulens favoritpåhitt, vintern, med snöblandat regn (den kylan går genom alla klädlager), bottenfruset vatten i hagarna, snöklumpar under (häst-)skorna och konstant 15m/s från november till mars.

Bästa sättet för mig att stå ut under den här tiden är att hålla hög beredskap. Mitt kontrollbehov löper amok och ger sig uttryck genom en ständig strävan efter att vara Redo (och jag har inte ens varit scout). Samtliga hästars samtliga täcken ska vara klara att användas när som helst, hela, rena, impregnerade, inprovade, preussiskt vikta och upphängda nära till hands i stallet, vart och ett på sin plats. Helst i dubbla uppsättningar eftersom torktiden efter en heldag i regn och rusk är längre än tiden de tillbringar inne under natten, och givetvis ska inte brist på torra täcken få hålla mina hästar inne från hagen. Ländtäcken, skrittäcken, walkerrug och fleecetäcken likaså.

Trots att risken för att bli insnöad (och således oförmögen att hämta hem foder) är löjligt liten i vår del av landet så inbegriper denna beredskap även foder och dylikt. Fodersäckarna ska finnas där, rätt sort, rätt antal på rätt plats och helst staplade på samma håll. Foderspannar och höpåsar förberedda och packade.

När sedan alla lindor är tvättade och rullade, alla huvudlag putsade och alla krubbor fyllda, och det inte finns mer Alltid Redo-saker att göra för att fördriva tiden fram till mars, då är det dags för bokhyllan. Jag älskar att läsa hästböcker, jag kan läsa samma bok om och om igen med målet att memorera innehållet. Näringslära, anatomi, tömkörning, hästens rygg, you name it. Och feng shui.

Jag har dock ännu inte hittat någon bok om feng shui i stallet, och jag tvivlar starkt på att en sådan bok skulle uppskattas av sambon, med tanke på våra framtida planer på att bygga eget stall. Den boken får jag på ett listigt sätt försöka smyga in i byggplanerna så småningom. Kanske med en falskt omslag till hjälp, "Bygg ditt eget stall utan New-Age" eller kanske "Det flumfria stallet - en bygg det själv-guide". Vem vet, det kanske fungerar? Först gäller det bara att hitta den där boken, den borde ju finnas, tala om att nischa sig som författare!