Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

Nya dojor till ponnyn...

De allra flesta småponnyer klarar sig bra barfota, så även min lille, tills vi började köra på grusvägar. Han började ömma i framfötterna och fick på skor fram. Så långt allt bra, grusvägarna var inget problem längre, men vänta bara. Att verka honom har aldrig varit några problem, han har stått lugnt och fint, men nu var han helt plötsligt i upplösningstillstånd när det kom till att lägga på skorna.

Ponnyn tyckte att det var så obehagligt att bli skodd, trots hovslagarens oändliga tålamod. Visst kan man sedera, men jag ville först (om möjligt) försöka lösa det ursprungliga problemet - ömma fötter - på annat sätt. Efter att ha testat med vanliga (pyttesmå) järnskor i två skoningsintervaller har jag nu gått över till "gummidojor", av flera skäl.

• Han kan gå barfota i hagen och när han arbetar på mjukt underlag, vilket stimulerar hovens naturliga funktion.
• Han kan gå skodd när det verkligen behövs och kan köras på grusväg utan att ömma.
• Gummidojorna stötdämpar och halkskyddar bättre än järnskor på t.ex. asfalt.
• Problemet löst utan att behöva sedera ponnyn, med fullgott resultat i alla fall.
• Vi tar bort konfliktsituationen och minskar därmed skaderisken i samband med hovslagarbesök.
• På sikt kommer det att bli lönsamt eftersom dels en verkning är billigare än en skoning, dels kommer gummidojorna att vara länge, de slits ju inte i "onödan".

Ja, jag vet, man får inte riktigt säga högt att det är bra när något är billigt, särskilt inte när det gäller hästägande. Men även om min ponny ska ha allt han behöver, oavsett pris, så gör det inte mig något när det bästa för honom råkar sammanfalla med det mest prisvärda. Då blir det ju pengar över att sätta in på om-ifall-att-kontot.

Om-ifall-att han blir sjuk, om-ifall-att han tar sönder sitt nya fina täcke, om-ifall-att jag hittar en jättesöt, pytteliten, ljusblå grimma, om-ifall-att...(fyll i själv)

www.easyboot.nu