Att massera olika typer av hästar: den nervösa hästen

Hästar med mycket nerv tenderar att vara extra känsliga även vid massage. För en lyckad behandling krävs att massören är mycket väl medveten om sitt kroppsspråk, hästens kroppsspråk, har respekt för individen och inte minst gott om tid. Tidspress är det enklaste sättet att förstöra en hästs erfarenhet av massage för lång tid framöver.

Hos dessa hästar ligger flyktinstinkten ständigt nära ytan. Hastiga rörelser, känslan av att sitta fast eller bli trängd sätter igång det sympatiska nervssystemet – fight/flight – och blockerar de hormon som främjar avslappning.

En massagebehandling tar i vanliga fall 50-60 minuter, men med en nervös häst finns inget klockslag att hålla sig till. Det kan ta mer än en timme, nästan 1 ½, innan hästen litar på mig och mina händer. Det får ta den tid det tar. Full avslappning nås ibland inte förrän efter 2-3 behandlingar.

I enstaka fall kan vi behöva avbryta behandlingen i ett läge där hästen har accepterat mig, även om jag egentligen inte hunnit behandla hela hästen. Detta för att hästen ska ha ett bra minne av mig och massagen att associera till nästa gång vi ses. Det där med att sluta medan det går bra, som med allt annat vi gör med hästen.

Det har förekommit 1-2 gånger att jag och hästägaren tagit ett gemensamt beslut efter 20-30 min, att det räcker för idag. En ung fullblodshäst i galoppträning, full av energi, nerv och flyktinstinkt. Efter 15 min på helspänn i nytt stall och den för honom så ovana situationen, sänkte han plötsligt huvud och hals, började tugga och gäspa vid massage på manke och bogblad. Där och då var det rätt tidpunkt att avsluta.

Skulle det visa sig att hästen tycker att det är fullständigt omöjligt att låta mig massera och att jag inte kan nå fram till den, så respekterar jag givetvis detta och avbryter behandlingen. Det har hittills aldrig hänt.

Precis som med hästar med stor integritet är det viktigaste att hästen känner förtroende för mig, och att den kan lita på att jag respekterar den personliga sfären. Först då kan behandlingen bli riktigt bra. Ibland ber hästägaren om ursäkt för sin häst innan vi nått hit. Gör inte det. Jag tar inte illa vid mig.

Om integritet, min, din och hästens!

Att jobba som massör, både på häst och människa, är att befinna sig i ett mycket speciellt läge när det gäller integritet. Massörer är, som jag tidigare skrivit, inte formellt bundna av sekretess, men jag ser det som oacceptabelt att arbeta utan sekretesstänket. Det handlar om min, din och hästens integritet som ska respekteras och hållas högt. 

För din del innebär det att du som kund VET att jag inte diskuterar dig, ditt hälsotillstånd eller dina behandlingar, eller din hästs hälsotillstånd och behandlingar, med någon annan än dig. Om jag vill rådfråga en kollega om något, så ber jag alltid om din tillåtelse först. Samma sak om jag vill dela med mig på bloggen eller facebook av någon erfarenhet som jag fått i behandlingen av dig eller din häst. Alltid med din tillåtelse. 

För din hästs del innebär det att jag aldrig någonsin tvingar på hästen behandling. Är hästen misstänksam, rädd, eller "bara" har en stor personlig sfär, så respekterar jag det. Därför kan en behandling ibland ta längre tid än planerat, och i väldigt sällsynta fall behöva avbrytas i förväg för att återupptas en annan dag. 

Enstaka hästar genom åren har behövt två, tre behandlingar för att till fullo acceptera min beröring, och dessa hästar verkar också vara de som tar till sig allra mest mentalt av att få massage. Ibland blir ägaren stressad och generad över hästens beteende. Var inte det. Du som ägare är inte "inblandad" och jag tar inte illa vid mig. Hästens integritet får inte kränkas. 

När det gäller att värna om min egen integritet så utgör ovanstående en oerhört viktig del. Jag pratar inte om dig eller om din häst med andra än dig. Jag tvingar mig inte på hästen. Det är stommen. Det tillsammans med att inte prata negativt om personer, hästar och metoder jag inte har egen erfarenhet av. 

Har jag hört bra saker så säger jag gärna det, har jag inte hört något alls, så säger jag det. Men att prata illa om personer och hästar jag inte mött, eller metoder och produkter jag inte själv har erfarenhet av känns oprofessionellt och allmänt otrevligt. Dessutom finns det två rejäla tunnor med karma med mitt namn på, och jag föredrar att så långt det är möjligt bara fylla på den ena av dem. 

Att massera en häst med stor integritet

Jag träffar på många starka personligheter i jobbet. Den senaste, här kallad C, är ett sto med delvis samma dressyrstam som min egen häst. Mycket egen vilja, mycket integritet.

C har flyttat runt en del i sitt liv och inte riktigt hittat rätt någonstans. Nu ägs hon (förmodligen på livstid) av en "gammal" kund till mig som tog sig an henne för några år sedan för tillridning och försäljning, men som slutligen köpte henne själv.

C var väldigt på sin vakt när jag närmade mig henne. Spänd både fysiskt och mentalt, utstrålade misstänksamhet på gränsen till ren misstro. När jag först lade handen på henne blev hon om möjligt ännu mer spänd. Vad vill nu den här nya människan?

En sådan häst är inledningsvis svår att arbeta med. Jag måste respektera hennes integritet samtidigt som jag vill visa henne att jag är där för hennes skull. Att hon kan lita på mig och att jag inte förväntar mig något av henne.

Det kan ta 2-3 massagetillfällen innan en häst som C tillåter mig att behandla henne fullt ut, jag kan inte tvinga mig på en häst som är skeptisk både till mig och till det jag gör.

Hon måste få ta det i sin takt, annars kan vi lika gärna strunta i det. Som tur är förstår den här hästägaren det, och respekterar mitt sätt att arbeta.

Förvånansvärt ofta är det hästar som visar upp ett hårt och tufft yttre som reagerar så här i sin första kontakt med mig. Ofta mjuknar de snabbt när de inser att de inte behöver prestera något i mitt sällskap och när de förstår att jag respekterar dem och deras behov av utrymme.

När de väl låter mig jobba kan de här hästarna få stor hjälp av massage, fysiskt och mentalt. Deras inställning till livet och världen omkring dem, att ständigt vara på sin vakt, kräver mycket energi och det sätter sina spår i muskulaturen.

Det är också den här typen av häst som gör att jag efter den första fullständiga behandlingen kör hem och känner mig uppfylld och helt tom inombords på samma gång. Och när en häst som C väljer att lägga huvudet i mina armar efter massagen känner jag mig bara ödmjuk och tacksam.

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

"Hästar finns inte!" "Nähä, men fotboll är ändå en fånig sport!"

Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.

Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.

Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?

Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.

Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.

Sanning, skvaller eller skitsnack?

Vid första besöket och första massagen noterar jag allt jag uppfattar som "avvikande" och delger detta till hästägaren. Det kan t.ex. vara hästens över- eller underhull, benställning eller (avsaknad av) hovbeslag, denna uppriktighet är en viktig del i mitt jobb. Om hästägaren ber om min åsikt om något rörande den egna hästen så svarar jag ärligt, det är också det en viktig del i mitt jobb.

Att säga som det är och vara ärlig, är i grunden naturligtvis en god vana och en god egenskap. Men ibland frågar jag mig om man alltid måste säga som det är? Måste man säga the truth, the whole truth and nothing but the truth i alla lägen? Eller är "att vara ärlig" ett (medvetet?) sätt att tillåta sig själv att säga något som visserligen är sant, men samtidigt småelakt och kanske helt onödigt?

Kanske måste man inte säga till någon t.ex. att deras häst ser gammal ut, även om det råkar vara sant. Ingen blir gladare av det, inte hästägaren, troligtvis (läs förhoppningsvis!) inte den som säger det och inte heller de runtomkring som råkar höra på. Ägaren vet antagligen redan om det och kan inte göra något åt det. Säger man dessutom det till någon annan än ägaren så har man lyckats med konsten att leverera skvaller och dessutom kamouflera det som en sanning, "jamen jag är ju bara ärlig!".

(Häst-)världen är tråkigt nog full av människor som känner ett behov av att använda skitsnack, skvaller och småelak ärlighet för att själva må lite bättre. Allt från samtal ponnymammor emellan på framridningarna ("så synd att NNs ponny fortfarande inte går rent på böjt spår") till stallbekantas s.k. sanningar om din nyinköpta häst ("jasså ni har inte märkt av de lösa benbitarna ännu"). Vad är det som driver dessa människor och hur försvarar man sig emot dem? Hur gör man för att inte dras med i samma jargong?

För mig som företagare är det en fråga om professionalism att inte prata om en häst med någon annan än ryttaren/ägaren, såvida det inte finns en tydligt uttalad överenskommelse att jag t.ex. kan ta upp ett intressant fall på bloggen eller hemsidan. Massörer är inte bundna av någon formell sekretess, men det är så jag har valt att behandla den information jag hanterar.

För mig som privatperson är det en fråga om integritet och karma. Vad säger det om mig som människa om jag ständigt måste sprida information vidare om andra människor, sann eller osann, och ständigt oombedd påpeka brister hos dem eller deras hus/trädgård/hund/katt? Nej tack, den där trista karman vill jag helst vara utan.

Det finns oftast något positivt (och sant) att säga istället. Även en gammal häst kan vara pigg i blicken/i fint hull/fräsch i benen eller kanske helt enkelt söt. Det är betydligt trevligare både för mig att säga och för hästägaren och eventuella andra närvarande att höra.

Hälta, ridvärldens tristaste ord? Och pms, ryttarinnevärldens tristaste ord?

Det finns ett amerikanskt ordspråk som fritt översatt lyder så här: "Det finns tre sorters hästar. De som har varit halta, de som är halta och de som kommer att bli halta". Nu har även jag drabbats, eller snarare min häst. "Prinsessan" som annars hållit sig sjukdoms- och skadefri länge har fått en spricka i griffelbenet, hon har troligtvis lyckats sparka sig själv under några krumbukter i hagen eller möjligen i boxen.

Sex veckors konvalescens väntar, och något ändrade rutiner för frökens hagvistelse. Min inställning är att hästar ska vara ute så mycket det går för att må bra, således är mina hästar ute från ca 8 på morgonen till någon gång mellan 16 och 20, beroende på vädret. Så även min skadade sessa, efter veterinärens godkännande. Nyheten är att hon nu ska ha benskydd i hagen, varje dag utan undantag. Och stallbandage på nätterna för att inte slå upp skadan när hon lägger/reser sig i boxen.

Min tålmodiga pappa (som sköter morgonrutinerna över 300 dagar/år) tar det extra fixandet med benskydden med ro, men inte sessan. Hon har mycket lägligt börjat brunsta nu, med vissa attitydproblem till följd. Att byta benskydd varje morgon blir ett utmärkt tillfälle för henne att demonstrera sin integritet på. Pappa tar helt sonika ut henne i stallgången och byter där, varpå hela protesten går om intet, inte riktigt vad sessan hade tänkt sig...

Viss irritation från pappas sida, fullt förståeligt, det är inte särskilt trevligt gjort att vända rumpan till i boxen, stryka öronen och hota med bak- och framben. Trots det kan jag förstå sessan också. Oss hästtjejer emellan, vi som vet vad det innebär att ha pms, är det inte så vi också skulle vilja göra några dagar varje månad? Vända ryggen till, bitas och sparkas?