En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.
Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.
Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.
Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.
Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.
Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.
Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.
De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.
Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.
Visar inlägg med etikett ödmjukhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ödmjukhet. Visa alla inlägg
05 september 2014
Gästbloggare: Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson) om tillit och förtroende
Så länge vi har känt varandra så har Naomi haft en särskild fallenhet för att klara ut "svåra" hästar. Här delar hon med sig av sin filosofi i hästhantering, baserad på tillit och förtroende mellan häst och människa.
"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.
Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.
De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.
En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.
Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.
För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!
Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.
För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."
Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)
"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.
Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.
De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.
En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.
Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.
För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!
Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.
För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."
Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)
12 augusti 2013
Livet är för kort
Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.
Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.
Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.
Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."
"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!
Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.
Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.
Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.
Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.
Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."
"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!
Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.
Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.
10 juli 2010
Vikten av ärlighet
Uppdrag: min allra första praktikbehandling
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.
Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.
Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"
Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."
Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".
Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.
Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.
Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.
Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"
Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."
Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".
Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.
Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)