Det är något fel på verkligheten, den stämmer inte med kartan!

Jag gör ofta upp ambitiösa träningsplaner, både för egen del och för de fyrbenta familjemedlemmarna. Långa stunder ägnas åt att samordna min kalender med sambons arbetstider och med förväntade framsteg i träningen för oss fyra, myself, hunden, halvblodsstoet och shetlandsponnyn. Vi behöver alla fyra omvandla lite fett till muskler, även om ponnyn gör sig mycket bra som prydnad så är min inställning att även små hästar mår bra av att vara i trim. Alltså inkluderas han i min preussiska träningsplan.

Sambon har däremot hittills klarat sig från att få sin fritid indelad i "intervall", "kondition" och "styrka", mest för att jag gärna vill behålla både sambon och mitt huvud. Dessa träningsplaner sätts i verket i nio fall av tio, och de varar i genomsnitt en dag. Det är alltid något som (för-)stör, och detta "något" är oftast att verkligheten sätter käppar i hjulet. Väldigt opraktiskt.

Står det "lång uteritt" i planeringen så kan jag räkna med att det ösregnar och blåser 15 m/s. "Dressyrpass" med halvblodsstoet, jaha dags för första brunsten (för er som inte har sto, detta innebär att det inte blir någon dressyr den dagen). Eventuellt kan Sessan nedlåta sig till att acceptera en uteritt. Om jag kommit ihåg att lämna in en ansökan om det två veckor i förväg.

Så är det för mig som 1) inte har ridhus, 2) inte gillar att rida ut i ösregn och halv storm och 3) tycker om att planera men blir frustrerad när verkligheten inte överensstämmer med kartan som jag så petnoga har ritat upp. Den konkreta utmaningen för mig är i det här läget är att antingen genomföra planen till varje pris, eller att gilla läget, göra det bästa av det och helt enkelt vara nöjd med det jag faktiskt åstadkommer för mig själv och mina kära djur.

Den bästa träningen är trots allt den som blir av, oavsett vad det stod i kalendern. Nu ska jag bara lägga sista handen vid planeringen av de närmsta fyra veckornas träning. Och se om det finns några kakor kvar i köket.

Hälta, ridvärldens tristaste ord? Och pms, ryttarinnevärldens tristaste ord?

Det finns ett amerikanskt ordspråk som fritt översatt lyder så här: "Det finns tre sorters hästar. De som har varit halta, de som är halta och de som kommer att bli halta". Nu har även jag drabbats, eller snarare min häst. "Prinsessan" som annars hållit sig sjukdoms- och skadefri länge har fått en spricka i griffelbenet, hon har troligtvis lyckats sparka sig själv under några krumbukter i hagen eller möjligen i boxen.

Sex veckors konvalescens väntar, och något ändrade rutiner för frökens hagvistelse. Min inställning är att hästar ska vara ute så mycket det går för att må bra, således är mina hästar ute från ca 8 på morgonen till någon gång mellan 16 och 20, beroende på vädret. Så även min skadade sessa, efter veterinärens godkännande. Nyheten är att hon nu ska ha benskydd i hagen, varje dag utan undantag. Och stallbandage på nätterna för att inte slå upp skadan när hon lägger/reser sig i boxen.

Min tålmodiga pappa (som sköter morgonrutinerna över 300 dagar/år) tar det extra fixandet med benskydden med ro, men inte sessan. Hon har mycket lägligt börjat brunsta nu, med vissa attitydproblem till följd. Att byta benskydd varje morgon blir ett utmärkt tillfälle för henne att demonstrera sin integritet på. Pappa tar helt sonika ut henne i stallgången och byter där, varpå hela protesten går om intet, inte riktigt vad sessan hade tänkt sig...

Viss irritation från pappas sida, fullt förståeligt, det är inte särskilt trevligt gjort att vända rumpan till i boxen, stryka öronen och hota med bak- och framben. Trots det kan jag förstå sessan också. Oss hästtjejer emellan, vi som vet vad det innebär att ha pms, är det inte så vi också skulle vilja göra några dagar varje månad? Vända ryggen till, bitas och sparkas?