Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

Att klippa eller att inte klippa

Tidigare trodde jag att tidpunkten då hästarna sätter vinterpäls bestämdes av temperaturen. Kyla = vinterpäls. Värme = sommarpäls. Logiskt, tyckte jag, men helt fel. Det är tillgången på dagsljus som styr pälssättningen, så när dagarna blir kortare på hösten sätter (häst-)kroppen igång och producerar vinterpäls. Fällningen på våren styrs också den av ljuset, vilket förklarar varför hästarna fäller i mars även om det fortfarande är en meter snö i hagarna.

Särskilt B sätter underbart lång och tät päls nu. Det är bara grimman som avslöjar att det är en shetlandsponny och inte en isbjörn som befinner sig i hagen. Eftersom jag inte badar mina hästar särskilt ofta så blir hans päls dessutom fet och vattenavstötande. Lille T, som jag hade hand om för några år sedan, var likadan.

T var den första häst som jag klippte, första gången fick jag hjälp av min tränare, som tur var. I med bomull i öronen och sedan var det bara att klippa. Han var som ett får, klippmaskinen bara försvann in under all päls. Mot slutet såg det ut som att vi stod i en snödriva mitt i stallet. Lille T stod snällt ända tills vi kom till baksidan av låren, då blev han rasande. Det kan ha varit för att höet (mutan) hade tagit slut. Det kan också ha varit tålamodet som tog slut.

Vi valde att avsluta omgående. Det är mycket svårt att klippa jämnt och fint på ett ben som växlar mellan att vara riktat neråt, utåt och bakåt. De sista ojämna tussarna tog jag för hand med en vanlig sax. Sedan var det dags att ta ut bomullen ur öronen och då fortsatte cirkusen. Stående på bakbenen. Det var sista gången jag använde bomull i några hästöron.

Att klippa sina hästar eller inte verkar vara en het potatis i delar av hästvärlden. En del tycker att hästarna ska få ha kvar sitt naturliga skydd mot kylan, andra klipper sina hästar från öron till svans flera gånger från september till mars. Finns det rätt och fel? Svaret är, som alltid, det beror på. Hur man "bör" göra avgörs av en rad olika saker.

Min tumregel är att klippa utifrån hästens behov. Om hästen får mycket päls och arbetas svettig flera gånger i veckan, klipp den då för att minska risken för förkylningar (och lägg på täcke för att hjälpa den att hålla värmen i stall och hage). Spara helst ett fält som täcker ca 30cm på vardera sida om ryggraden, från manke till svans. Det hjälper hästen att hålla värmen i rygg- och rumpmuskler. Spara benen, åtminstone från has/carpus och nedåt. Om det räcker att klippa hals och bogar, gör då bara det.

Visst är det snyggt och praktiskt med en väl utförd helklippning. Muskulaturen framträder och hästen är superlätt att hålla ren och snygg, det räcker att damma av den med en fuktig trasa, sedan kan man spegla sig i glansen. Men jag tycker ändå att man ska tänka sig för, varför vill jag klippa? För vems skull?

Själv ska jag klippa hals och bogar på E, och på B blir det som vanligt helklippning. Det KAN inte vara behagligt med vinterpäls anpassad för -10 grader och full storm när han befinner sig i normal sydsvensk höst på +5-10 grader. Nu hinner pälsen växa ut igen lagom tills vi faktiskt får några minusgrader.

Jag har helklippt honom förut och det brukar få förödande konsekvenser, i alla fall på shetlandsponnyer, så några varningens ord är på sin plats här. De blir GROTESKT busiga om man klipper av all vinterpälsen. Närapå ohanterliga. Men, nu har jag varnat er. Att klippa eller att inte klippa är upp till varje hästägare, men när det gäller shettisar så svarar jag inte för följderna. Det kan ingen.

Härliga vinterdagar och öde sommarhagar

Dagar som idag kan jag instämma med sambon om att vintern är härlig, temperatur kring nollan, gnistrande snö, nästan vindstilla och klarblå himmel. Glada hästar och hundar som leker, rullar sig och njuter av snön.

Men något som förvånar mig är alla stora hagar som står tomma och öde under stora delar av året. Både på mindre gårdar och på stora anläggningar ser man hästarna gå i små grusrasthagar, medan stora härliga gräshagar breder ut sig på andra sidan staketen. Dessa används flitigt under sommarmånaderna men står sedan tomma från september till maj, och jag har inte en aning om varför.

Är det för att "spara" hagarna till betet? Använd dem då fram till mars, så hinner hagarna återhämta sig till sommarbetet. Å andra sidan är det bättre för hästarna att kontinuerligt gå på gräs eftersom en plötslig övergång vid betessläpp kan orsaka fång och/eller kolik.

Är det för att minska parasittrycket? Glöm det, både blod- och spolmask övervintrar på betet och styngflugor övervintrar i hästens magsäck (www.agria.se).

Är det ren och skär bekvämlighet? Ja, det är jobbigt att gå och hämta hästarna längst bort i den stora hagen, och ja, det är jobbigt att bära vatten och hö ända dit, men det väger lätt jämfört med fördelarna.

Använd "sommarhagarna" så mycket som möjligt eftersom det ger hästen större möjligheter att få utlopp för sitt naturliga behov av att ströva och beta. Den ständiga rörelsen främjar funktionen hos rörelseapparaten, och det ständiga tuggandet främjar mag- och tarmkanalen. Övergången till sommarbetet blir successiv och skonsam. Träna hästen att komma när du kallar, så slipper du gå hela vägen och hämta den när den står längst bort i hagen. Den galoppen till grinden gör gott för hjärta och lungor.

Att bereda hästen möjlighet att bete sig naturligt lägger grunden till en harmonisk häst, minskar risken för stereotypa beteenden, t.ex. vävning och krubbitning, och gör hästen trevligare att hantera. Dessutom ökar hållbarheten, för hur mår en kropp skapt för ständig rörelse av att stå stilla 23 timmar om dygnet? I år träder nya bestämmelser i kraft angående rastning och utevistelse för hästar.

Vet du vad som gäller? Läs Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om hästhållning, 5 kapitlet.

Den skånska vintern är här! Glow in the dark!

Vinter är för mig den sanslöst långa tiden från 1 november till 28 februari, d.v.s. hela 120 dagar. Det spelar inte så stor roll ifall meteorologerna är av en annan åsikt gällande definition av årstiden, med snålblåst och varierande mängder regn 110 av dessa 120 dagar faller vädret utan tvekan under rubriken skånsk råkall vinter. Blöta, leriga hästar med blöta, leriga täcken och blöta, leriga ben. Höet blåser omkring i hagarna. Skorna fastnar och försvinner någonstans i lervällingen. Och dessutom mörkret. Skymning redan vid fyra, becksvart vid halv sex.

Jag (och periodvis även sambon) försöker intala mig att det finns goda sidor med vintern, men det går inte så bra. Det enda positiva jag kan komma på är att det i alla fall inte är fruset och hårt i marken eftersom temperaturen oftast ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Sambon pratar lyriskt om gnistrande snö, stjärnklara bitande kalla vinternätter, blå himmel, hög luft och skidåkning. Behöver jag berätta att han inte är uppvuxen med vinter à la Skåne? Om det överhuvudtaget kommer någon snö alls så är det i form av ett rytande oväder med trafikkaos i spåren, några enstaka dagar med snöklampar under hästarnas fötter och sedan veckor av smutsgrått, halvsmält slask.

Något som är viktigt att komma ihåg, egentligen året om, men i synnerhet vid den här tiden, är reflexer. Både på häst och ryttare. Både i mörker och dagsljus (eller vad man nu ska kalla det, "ljus" är lite skrattretande). Utan reflexer syns du i princip lika dåligt en gråmulen dag som i totalt mörker, de flesta hästar är mer eller mindre kamouflagefärgade och så även de flesta ridkläder. Jag vet också att en reflexväst kanske inte är det allra chicaste man kan bli sedd i, men det är direkt oansvarigt att inte se till att man syns. Oansvarigt mot sig själv, sin häst och sina medtrafikanter. Det finns inte heller några ursäkter som kommer att kännas giltiga den dag det händer en olycka (hann inte/det var ljust när jag red ut/de är fula/jag skulle bara skritta lite) för att du och hästen inte syntes i tid.

På med reflexerna! Glow in the dark! Och nu är det bara 110 dagar kvar till våren!