Att massera olika typer av hästar: den buffliga hästen

En del hästar är mentalt lågmälda, andra är buffliga och högljudda. Tar mycket plats. Precis som med den nervösa hästen, eller den med stor integritet som jag skrivit om tidigare, så krävs det av massören att läsa hästen rätt för att få en lyckad behandling.

Med "bufflig" menar jag att den inte respekterar min personliga sfär. Den kanske går rakt på människor, trampas med flit (jo, det har hänt), inte har lust att lyfta benen eller växer fast i golvet när jag ber den att flytta lite på sig.

Den här buffligheten kan ha olika orsaker, här är några som jag stött på:

• "Anfall är bästa försvar". Låg självkänsla som kamoufleras i buffligt beteende så att den här nya människan inte tar sig några friheter. Hänger ibland samman med låg rang i hagen, "hackkyckling", eller att hästen har dåliga erfarenheter av att interagera med (nya) människor. 
• Härskarteknik. Hästen vill visa att den är högre i rang än jag och att jag därför bör rätta in mig. Detta har jag framförallt stött på i samband med hästar som är mycket sent tagna, t.ex. gått i hagen som prydnad utan daglig hantering fram till 7-8 års ålder. 
• "Störst, bäst och vackrast". Hästen är en stjärna och vet om det. Inte så ovanligt som man kanske skulle kunna tro. Att visa hänsyn mot (obetydliga) människor är helt enkelt ointressant. 
• Hästen har roligt på min och andra människors bekostnad. Även känt som att hästen "testar". Vanligt bland (f.d.) verksamhetshästar. Den driver med människan för att den kan, och för att liva upp sin dag. 

Att skrika på en bufflig häst är inte min stil. Jag har inget att vinna på att gå i konflikt med hästen, och jag är inte där för att lösa eventuella ledarskapsproblem mellan häst och människa. Det finns det andra som är duktiga på.

Istället jobbar jag följsamt och envist. Ett steg tillbaka, ett steg framåt, ett steg åt sidan och tillbaka igen. Jag följer hästen och gör mitt jobb. Efter en stund taggar de flesta buffliga hästar ner och låter mig massera, och när vi väl blivit kompisar så brukar buffligheten avta snabbt. Vi har en annan "deal" än den mellan häst och ryttare/skötare.

Om hästen verkligen inte vill låta mig lyfta benen, så får ägaren/ryttaren/skötaren lyfta istället. Dels för att jag inte är där för att gå i konflikt med hästen, dels för att spara tid och inte minst min rygg. Att slita med att lyfta ben på en häst som inte vill, eller som rycker åt sig benet hela tiden är en stor påfrestning på kroppen (fråga hovslagaren!). Jag vill hålla för många år av det jag är bra på, att friskvårda, massera och stretcha.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Om uppfostran och ledarskap

Tre olika människor och tre olika påståenden om tre olika arter. Ett om barn, ett om hundar och ett om hästar. Alla kretsande kring vår egen roll i dessa levande varelsers uppfostran och indirekt då också om ledarskap.

"Du får de barn du vill ha."
"Du får den häst du behöver."
"Du får den hund du förtjänar."

Det första citatet får jag lämna öppet för tolkning av de som har erfarenhet av barnuppfostran.

Det andra citatet kräver lyhördhet inför sig själv och hästen för att tillfullo komma till sin rätt. Vilka sidor hos mig själv behöver jag utveckla för att den här hästen och jag ska kunna utvecklas tillsammans? En ängslig häst behöver trygghet, en bekväm häst behöver motiveras, en stressad häst behöver lugn. En tuff häst behöver ett tydligt ledarskap. Matchas din hästs individuella behov av det du kan ge den? Eller har du fått den häst du behöver för att utveckla just den delen av ditt ledarskap?

Det tredje citatet säger rakt ut att det är jag som ansvarar för att min hund blir så som jag vill ha den. Om jag inte arbetar med min hund så får jag skylla mig själv för att den hoppar upp på folk, jagar harar, tuggar skor och inte kommer på inkallning. Den som straffar sin hund hårt får, med all rätt, en strykrädd och osäker hund, precis som han/hon förtjänar. Den ointresserade hundägaren får ett ouppfostrat vilddjur. Den engagerade hussen/matten får en glad och lydig hund.

Det går trender i barnuppfostran, och likaså inom hund- och hästvärlden. Inom hunduppfostran har snart sextiotalets hårda fostran dött ut, tack och lov, då man t.ex. doppade valpens nos i eventuella kisspölar inomhus. Min strävan när det gäller hunduppfostran och ledarskap är att vara Salsas trygghet och idol. Den hon ser upp till och litar på, någon som är kul att vara med, som ser till att allt är som det ska och att det händer roliga saker.

I hästvärlden har NH-träning, Natural Horsemanship, fått stort genomslag, men vad innebär det egentligen? Enligt Wikipedia är det ungefär så jag arbetar med mina hästar, men vad är då det stora mysteriet? För mina hästar vill jag vara en lugn och trygg ledare, som vänligt men bestämt visar vägen. Konsekvent och tydlig. Helt enkelt en bra chef.

Hästens jobb är att bära dig och du är hans/hennes chef. Visst känner jag mig fånig om min 19 år gamla häst vägrar att passera en soptunna på uteritten p.g.a. inbillad eller verklig rädsla. Men hur skulle jag själv vilja bli vägledd om jag hamnade i en skrämmande arbetssituation? Av en chef som höjer rösten och blir hotfull? Eller av en chef som lugnt och sansat kliver fram och tar ansvar för situationen?

För min del är det en förhoppning och en strävan att vara en bra chef, både för Salsa och för hästarna. Jag vill inte bara vara den som bestämmer över dem, för då blir man per automatik också dödligt tråkig att vara med. Nej, målet är "snäll, rolig och cool" som EM uttryckte det.

"Jasså du rider? Men tränar du ingenting?"

Väldigt många människor lever i något slags vanföreställning om hur det är att ha häst och att rida. Och ingen av dem vill höra sanningen.

Kommentar nr 1: "Men det är ju ingen träning, det är ju hästen som gör allt jobbet!" Retar mig till vansinne. Sägs oftast av någon som inte vill prova, och aldrig av någon som har provat. Att åka ponny två varv i Folkets Park är inte riktigt samma sak som ett svettigt träningspass där du vill en sak, hästen en annan och tränaren en tredje. Kom igen, sitt upp och testa i 20 minuter. Jag kan sätta pengar på att du får träningsvärk i muskler du inte visste om att du hade. Nähä, du vill alltså inte prova? Undrar varför.

Kommentar nr 2: "Typiskt tjejig sport. Bara en massa gullande med hästarna." Ja, för det är så tjejigt med allt evinnerligt släpande på höbalar, fodersäckar, vattenspannar, regnvåta täcken, hinderstöd och markbommar. Undrar just hur många kilon hästrelaterade grejer en hästtjej förflyttar på ett år. Och då har vi inte ens börjat prata om själva hästarna! Shettisar hanteras vant av sju-åttaåringar. Jättetjejigt och gulligt, särskilt när 200kg ponny bestämmer sig för att beta på andra sidan ridbanan, och 25kg tjej sätter stopp för hysset. Vad väger en fotboll?

Kommentar nr 3: "Det är jättedyrt att ha häst (= bara rika människor har häst)." Ja, inte sjutton är det billigt att ha häst, sämre spargris får man leta efter. Men det är en fråga om prioriteringar. Det är inte gratis med stallhyra, men det är det inte med charter till Mallorca heller. Om man tänker ekonomiskt och inte är rädd för att själv göra grovjobbet så kostar det inte mer med en häst än det gör med ett paket cigaretter/dag. Vilket leder oss till nästa kommentar.

Kommentar nr 4: "Åker du dit varje dag? Fastän det regnar? Är inte det tråkigt?" Hämtar du barnen på dagis varje dag fastän du är trött efter jobb? Naturligtvis åker jag dit varje dag. Även om det regnar, och ja, ibland är det tråkigt men det kan inte hjälpas. Såvida man inte passar in på kommentar nr 3 så måste man till stallet varje dag, eftersom a) det inte finns någon liten fe som mockar, fixar och donar, i alla fall inte i mitt stall och b) jag inte äger några slavar som jag kan beordra att göra mitt grovjobb och c) jag faktiskt vill dit även de dagar jag inte rider. Min häst är min vän, inte något träningsredskap som man struntar i för att det råkar ösregna en dag.

Kommentar nr 5: "Det är så farligt med hästar." Vi pratar om flyktdjur, ofta försatta i situationer som de rimligen kan uppfatta som hotfulla och med en vikt på tio gånger så mycket som oss själva. Naturligtvis kan det bli farligt och precis som i många andra sporter så händer det olyckor. Men det finns några enkla sätt att minska risken för det: Håll i minnet att hästar är stora, starka och lättskrämda. Visa respekt för hästen som individ. Följ alltid dina säkerhetsrutiner.

Det finns så många goda sidor med hästar och ridsport, och så mycket att lära sig, både för barn och vuxna. Karaktärsdanande hade man kanske kallat det för 40 år sedan.
1: Mycket motion och frisk luft. 2: Hårt jobb och ledarskap. 3: Sparsamhet och långsiktig planering. 4: Självdisciplin och omtanke. 5: Att tänka efter före, vara noggrann och konsekvent, visa respekt och hänsyn mot andra levande varelser, och ännu en gång ledarskap och självdisciplin.

Jag undrar om de människor som fäller sådana kommentarer är lika fördomsfulla mot andra sportutövare, eller om det är något med just ridning som sticker i ögonen. Frågar man cyklisten om träningen är jobbig? Får golfaren svara på om utrustningen är dyr? Eller kampsportaren och hockeyspelaren om de har hög skaderisk? Jag har faktiskt svårt att tro det.