Ryttarens roll i en oliksidig häst

Att hästar är oliksidiga är inget nytt, det jobbar vi ständigt med att upptäcka och korrigera för att undvika ojämn belastning, obehag och skador.

Men att ryttaren ofta också är oliksidig glöms ibland bort. Hästens oliksidighet kan sprida sig till ryttaren och tvärtom. För att göra det ännu svårare kan det dessutom vara en kombination. Svårast att upptäcka är när ryttaren och hästen kompenserar varandras oliksidighet utan att den egentligen korrigeras. Snedbelastningen kvarstår, men kamoufleras.

Jag som också jobbar med massageterapi för människor/ryttare har ofta det här i bakhuvudet när jag pratar med ryttare om hästarnas oliksidighet. Det är väl förankrat i mitt sätt att jobba och tänka, inget konstigt med det. Men nu kommer det verkligt intressanta!

Jag skulle sätta igång min häst efter vintervilan. Sitter upp och tycker att hon skjuter över mig på vänstersidan. Genast drar hjärnan igång. Varför gör hon det? Hon känns ju jämn i muskulaturen, ser fin ut på lina och töm, sadeln är kollad, tänderna bra...

Efter mycket funderande kom jag på det uppenbara. Det jag ser hos kunderna men som var svårt att upptäcka hos mig själv.

Hon skjuter inte över mig åt vänster. Det är jag som är ojämn! En noggrann titt i spegeln senare så var det bekräftat. Höftböjare m.m. tippade bäckenet framåt, vred ut höften och lyfte mig ur sadeln på höger sida. Alltså satt jag mer på vänster sittben och fick känslan att hon sköt över mig dit.

Som tur är samarbetar jag med en duktig naprapat som har inblick i hästvärlden. Efter hennes korrigeringar är jag spikrak! Nu gäller noggrann stretching och kompletterande styrkeövningar för att hålla snedheten borta.

Jag vill avsluta det här inlägget med ett gott råd. Se dig i spegeln. Titta på dig själv framifrån och från båda sidorna. Be någon titta på dig bakifrån. Är du rak?

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

"Plankan" eller "Sagan om de försvunna magmusklerna"

"Att planka" är ett uttryck med många, vitt skilda, innebörder. Att planka in på ett evenemang av något slag för att slippa betala inträde. I musikkretsar plankar man låtar, d.v.s. skriver ner melodi/ackord/stämmor från tidigare (inspelat) material, och det ganska närliggande plankandet i betydelsen att plagiera någon annans text, svar på ett prov, eller liknande.

Här och nu handlar det dock om planka som styrketräning. Inför förra onsdagens besök på badhuset provade jag (som tur var!) baddräkten redan kvällen innan, och det visade sig att den hade, hm, "krympt" ungefär två storlekar. Jag köpte den optimistiskt (läs "på gränsen till för liten") för några år sedan och har inte använt den på länge.

Det var nu uppenbart för alla inblandade, d.v.s. mig, spegeln och den snygga, mörkblå baddräkten, att mina magmuskler antingen har försvunnit spårlöst och helt obemärkt ersatts av någonting fluffigare, eller att de helt enkelt gömt sig bakom sagda fluff. Och ingen verkar veta när detta hände.

Jag har suckat över detta i-landsproblem tidigare, men nu är det nog. Mindre suckande och mer verkstad. Jag ska börja planka. Målet är ödmjuka två minuter, deadline är julafton. Planen är varje kväll, belöningen en starkare core-muskulatur (som ALLA ryttare behöver), förhoppningsvis lite mindre fluff, och kanske ett par snygga skor i extrajulklapp till mig själv.

Heja gärna på mig på vägen dit, det kan jag behöva. Om inget annat så kommer jag att skämmas om jag måste erkänna att jag inte orkat lägga X antal sekunder/kväll på detta. Skam och skor. En oslagbar kombination av piska och morot. Nytt inlägg om plankträning för hästen kommer förresten snart!

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Tips för att variera hästens träning

Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:

1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.

2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.

3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.

Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.

När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!). 

Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?

Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.

Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.

Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!

Ryggar och ridning, del 2: ta hand om din rygg

"Räta på ryggen" är tillsammans med "sänk hälarna" en av de allra vanligaste instruktionerna en nybliven ryttare får höra. Alla har vi en ryggrad, men få av oss vet särskilt mycket om den. Vet du t.ex. hur ryggraden och bäckenet sitter ihop? Eller huvudet och ryggraden? Inte? Leta upp några bilder på internet, men en varning kan vara på sin plats. Du kanske blir som jag, en anatominörd.

Jag har blivit anatominörd så till den grad att jag nu under hösten går utbildning till (människo-)massör och frossar i anatomi både på människa och häst. Ryggen är särskilt intressant på oss båda, eftersom så mycket är beroende av att just ryggen funkar. Och många ryggproblem kan förebyggas med allsidig och regelbunden träning, och detta gäller såklart både häst och människa. "Ja, men jag tränar ju både allsidigt och regelbundet redan!" är min reflexmässiga tanke, men om sanningen ska fram så är frågan om det är så värst allsidigt, egentligen.

Jag går med hunden i raskt tempo = medelintensiv konditionsträning
Jag motionsrider mitt äldre halvblodssto = medelintensiv konditionsträning
Jag tömkör shetlandsponnyn = lågintensiv konditionsträning
Jag sköter stallet (mockar, sopar, bär höbalar och vattenspannar m.m.) = lågintensiv styrketräning

Inte mycket till variation alltså. Eftersom jag är (väldigt) högerhänt så blir dessutom stallmomenten inte heller särskilt omväxlande utförda för kroppen. Och eftersom hunden är lydnadstränad från valptid och framåt så går hon nästan alltid på min vänstra sida, vilket betyder att jag går med en lätt vridning åt vänster i bål och hals + att jag rör höger och vänster arm olika p.g.a. kopplet. "Bagateller!" kanske någon tänker, men om jag gör detta varje promenad/dag/vecka flera år i sträck så sätter det sina spår.

Fundera ett par minuter över hur du själv gör. Tränar du allsidigt? Tränar du liksidigt? Finns det moment i vardagen (mocka, sopa, gå med hunden) som du kan växla mellan höger och vänster sida för att få en jämnare belastning på kroppen? Ett bra test för att se hur (o-)jämn du är, är att prova på yoga. Du märker ruggigt snabbt om du är jämnstark och jämnvig. Mer om yoga kommer i annat inlägg längre fram. Och ja, alla kan träna yoga, även inbitna fotbollsspelare.

Det är något fel på verkligheten, den stämmer inte med kartan!

Jag gör ofta upp ambitiösa träningsplaner, både för egen del och för de fyrbenta familjemedlemmarna. Långa stunder ägnas åt att samordna min kalender med sambons arbetstider och med förväntade framsteg i träningen för oss fyra, myself, hunden, halvblodsstoet och shetlandsponnyn. Vi behöver alla fyra omvandla lite fett till muskler, även om ponnyn gör sig mycket bra som prydnad så är min inställning att även små hästar mår bra av att vara i trim. Alltså inkluderas han i min preussiska träningsplan.

Sambon har däremot hittills klarat sig från att få sin fritid indelad i "intervall", "kondition" och "styrka", mest för att jag gärna vill behålla både sambon och mitt huvud. Dessa träningsplaner sätts i verket i nio fall av tio, och de varar i genomsnitt en dag. Det är alltid något som (för-)stör, och detta "något" är oftast att verkligheten sätter käppar i hjulet. Väldigt opraktiskt.

Står det "lång uteritt" i planeringen så kan jag räkna med att det ösregnar och blåser 15 m/s. "Dressyrpass" med halvblodsstoet, jaha dags för första brunsten (för er som inte har sto, detta innebär att det inte blir någon dressyr den dagen). Eventuellt kan Sessan nedlåta sig till att acceptera en uteritt. Om jag kommit ihåg att lämna in en ansökan om det två veckor i förväg.

Så är det för mig som 1) inte har ridhus, 2) inte gillar att rida ut i ösregn och halv storm och 3) tycker om att planera men blir frustrerad när verkligheten inte överensstämmer med kartan som jag så petnoga har ritat upp. Den konkreta utmaningen för mig är i det här läget är att antingen genomföra planen till varje pris, eller att gilla läget, göra det bästa av det och helt enkelt vara nöjd med det jag faktiskt åstadkommer för mig själv och mina kära djur.

Den bästa träningen är trots allt den som blir av, oavsett vad det stod i kalendern. Nu ska jag bara lägga sista handen vid planeringen av de närmsta fyra veckornas träning. Och se om det finns några kakor kvar i köket.