Workshop i grundläggande stretching

För ett par veckor sedan var det dags för årets första workshop, den här gången i grundläggande stretching. I vanliga fall hålls denna kurs på 90 minuter, men efter önskemål från deltagarna kortades den till 60 minuter.

Vi träffades en förmiddag och jobbade koncentrerat med en handfull användbara stretchövningar som passar de allra flesta hästar. Lite inledande teori, sedan visade jag praktiskt och efter det fick deltagarna arbeta i par och testa alla övningarna på sina hästar medan jag fanns behjälplig.

Just den här dagen var det islänningar som stretchades, och som alltid när man pratar häst med likasinnade, rinner tiden snabbt iväg. Med facit i hand tyckte nog både deltagarna och jag att en timme var i kortaste laget, och i fortsättningen kommer workshopen att hållas i sitt originalformat på 90 minuter.

Innan vi skildes åt pratade vi om en uppföljande workshop, skräddarsydd efter just de här hästarnas behov, och det ska bli jätteroligt att träffa både islänningarna och deras ägare igen.

Sammanfattningsvis en trevlig lördagsförmiddag, där jag än en gång kör från jobb med ett stort leende, ett varmt hjärta och glädjen över att få ha världens bästa jobb!

Stolthet, fördom och vita lögner i skilda hästvärldar

Alla som tillbringat tid i större stallar vet att det i många fall utspelar sig något slags såpopera mellan ridhus, stallgångar och sadelkammare. Förutom den allmänt (ö)kända tjejmaffian i ridskolestallet (med sträng hierarki om vem som får borsta vilken sköthäst vissa dagar i veckan) så pågår den precis lika mycket mellan olika discipliner. Hur andra sköter (eller missköter?) sina hästar är tyvärr inget ovanligt samtalsämne, ibland kryddat med en och annan lögn som kan vara betydligt solkigare än såpoperans vita dito.

Det är med viss stolthet i rösten som vi presenterar oss själva som hopp-/dressyr-/western-/islandsryttare, vi identifierar oss med de värden som disciplinerna står för, och har stadigt förankrade uppfattningar (=fördomar) om andras sätt att träna och hålla häst. Hoppjerkor rider slarvigt, dressyrtanter harvar bara runt i ridhuset, islandsfolk är snobbiga, westerncowboys är inte rädda om sina hästar, travgubbar gör bara som de alltid har gjort och skogsmullar saknar ambitioner med sin ridning.

Visst är vi olika i vår hästhållning, i allt från hovbeslag till val av foder, åsikter om lämpligt träningsunderlag och effektiva övningar, vad som är "korrekt arbetsform" och ett bra bett, men är våra hästvärldar verkligen så vitt åtskilda? Vi har trots allt det gemensamt att vi älskar våra hästar. Vi vill alla ha en hållbar, frisk, glad, välpresterande och välmående häst i stallet (eller i lösdriften).

Jag tror att vi alla hade vunnit på att vara lite mer öppna för andras idéer och lite mindre revirtänkande. Släppa prestigen och fråga ärligt och ödmjukt varför den andra ryttaren gör som han/hon gör, istället för att höja på ögonbrynen och tänka "typiskt hopp-/dressyr-/westernryttare". Kanske kan jag (om jag vill...) lära mig något som jag själv har nytta av i min träning.

Och då vinner hästarna på det, både min egen och den andra ryttarens. Min eftersom jag får ytterligare ett perspektiv på hästhållning och träning. Den andras eftersom den ryttaren blir medveten om hur han/hon tränar och varför.

Sist men inte minst viktigt i sammanhanget, jag tycker det skulle vara befriande att slippa höra orden "dressyrövning", "hoppövning" och liknande. Att hoppa studs tränar koordination och snabbhet i benen, oavsett om hästen som ska utföra det är efter Briar eller Cardento. Och att rida skolor är en lika stärkande och samlande övning för en quarter som för en islänning.