Gästbloggare: Lisen Trulsson och Reval

Lisen och jag känner varandra sedan långt innan jag började med häst. Vi är uppvuxna på samma gata, och Lisen hjälpte mig med shettisen Martini runt 2001-2002. Hon berättar här sin lärorika historia om svårigheterna att diagnosticera hennes häst när han blev svårt sjuk och rasade i vikt för ett par år sedan.

"Jag köpte min häst Reval för 3,5 år sen, en stor fin fux valack på 5 år med 4 vita strumpor och bläs. Vid köpet var jag medveten om att jag köpte en krubbitare, dåvarande ägare sa att det berodde på stressen i stallet. Strax efter köpet åkte jag till min egen veterinär för att göra en gastroskopi för att utesluta magsår, då jag läst att magsår kunde utlösa krubbitning. Väl hos veterinären kunde vi inte hitta något magsår inte heller några andra dolda fel, han var kärnfrisk.

Jag ändrade på hans dagliga rutiner, längre utevistelse i gräshage, ökad mängd grovfoder samt utfodring 4 gånger per dag. Jag fick också hjälp av Julia från Hållbarhäst med massage, vilket gav ett väldigt bra resultat! För ca 2,5 år sen blev jag sambo och flyttade till annan ort, ett liknande stall med samma rutiner. Men här blev det lite mer stress bland hästarna emellan.

Efter ca 2 månader i nya stallet kom första kolikanfallet, eller ja detta var vad jag och veterinären trodde. Åtgärder för kolik vidtogs och verkade hjälpande, trodde jag. 1,5 månad senare, fredag kväll kommer jag till stallet och gör den dagliga rutinen mockningen. Vatten hinken (40 liter) var tom och spånet dyngsur, så klart har han vält ut vattnet, tänkte jag. Lördag kväll samma sak dyngsur bädd och tom vattenhink. Nu får jag väl helt enkelt sätta fast hinken!

Söndag kväll samma sak trots att vattenhinken satt fast så var den tom och bädden våt. Skillnaden nu var att jag hade en trött och hängig häst med 39 graders feber, ringde upp min veterinär som sa åt mig att ge febernedsättande, för att dagen efter ta kontakt igen då hon misstänkte att han kanske hade en urinvägsinfektion.

Måndag morgon snö och halt, valde jag att ringa ut distriktsveterinärerna istället för att behöva köra iväg. Veterinären kommer ut och bedömer läget som sandkolik, (trots lerjord i hagarna och botten fruset och en tarm som fungerar u.a?!) hon ger oss en remiss till regiondjursjukhuset i Helsingborg. Kopplade transporten och gav oss iväg till djursjukhuset. Vi fick börja med att ställa Reval på vågen 540 kg, 540 kg?! Han ska ju väga runt 580 kg! Är mitt spontana svar till djursjukvårdaren, nu börjar jag bli riktigt orolig och den stora hemska tanken, vad händer?

Vi tog blodprover och röntgade tarmen, ingen sand i tarmarna och proverna var bra men hästen är dödssjuk. Efter lång väntan så fick jag beskedet hästen får stanna här. Tisdag eftermiddag efter kontakt med veterinären hade jag nu fått veta att alla experter på djursjukhuset hade låtit undersöka honom utan att hitta något samt att man hade tagit nya prover och skickat ut i Europa i hopp om svar. Hästen fortsatte att rasa i vikt, nu 520 kg även med näringsdropp och fri tillgång på grovfoder.

Onsdag eftermiddag hade man bestämt sig för att göra en sista undersökning, en ny gastroskopi. Vid den dagens invägning stod vågen på 500 kg! Tyvärr var det enda jag kunde tänka att idag är det nog sista dagen jag ser min häst. Jag fick vara med under gastroskopin, veterinären kunde inte se något som kunde tyda på magsår och skulle precis avsluta när djursjukvårdaren hejar till och säger, vad är det där?

Långt där nere, där magsäcken möter tarmen. Där gastroskopin slutar och där endoskopin slutar eller möts, där fanns två stora magsår. Medicinering påbörjades och en diet för att få upp vikten sattes in och redan två dagar efter fick vi ett resultat, 520 kg på vågen! Fredag eftermiddag efter att ha spenderat 10 dygn hos djursjukhuset fick min älskade häst äntligen komma hem, nu med en vikt på 560 kg.

Rehabilitering med medicin och fri tillgång på grovfoder samt massage blev vår väg tillbaka på banan. Idag 1,5 år senare så mår Reval som en prins och än idag vet vi inte vad som egentligen var orsaken till att magsåret inte läkte ut av sig själv. Då forskare inom området upptäckt att magsår kan vara självläkande med just dom åtgärderna jag utfört. Mycket utevistelse, möjlighet till betande dygnet runt samt liten mängd kraftfoder.

Men för mig är det viktigaste att min häst mår bra!" /Li & Reval

Stretchingskolan del 2: När ska jag stretcha? När ska jag inte stretcha?

Låt oss börja med "när ska jag stretcha?": Det finns lite olika studier på det här med bästa tidpunkten för stretching. En del visar att man kan stretcha när som helst, varmt eller kallt, andra att musklerna ska vara varma för bästa effekt.

Jag föredrar att stretcha precis efter att hästen har arbetat eller när den just har fått massage, helst inom 20 minuter. Inte enbart p.g.a. att muskler och annan vävnad är varma, även om det är huvudorsaken för mig, utan också för att det är lätt att lägga in stretchingen i den dagliga rutinen efter ett träningspass. Det blir helt enkelt naturligt och då blir det också gjort. Helst varje dag, men åtminstone 3-4 gånger i veckan för att få ut något av det.

När ska man då inte stretcha? Först och främst: stretcha aldrig en akut skadad häst! Det kan se ut som att hästen "bara" sträckt sig, men innan en veterinär har undersökt hästen så kan du förvärra skadan. Tänk en fraktur som någon börjar dra i... Stretcha inte sjuka hästar, kroppen har fullt upp redan. Och sist men inte minst, stretcha naturligtvis inte om du inte är säker på hur du ska göra!

Finns det några "gråzoner"? Ja absolut! Ta hjälp av någon med rätt utbildning för att stretcha...

• ...väldigt unga, eller väldigt gamla hästar.
• ...hästar med dålig balans.
• ...rädda/osäkra hästar.
• ...hästar som är konvalescenta/under rehabilitering.

Fångens fånge

Alla hästägares stora skräck.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.

För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att

a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.

Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.

Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.

Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.

Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.

Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.

Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?

Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.