Workshop i grundläggande stretching

För ett par veckor sedan var det dags för årets första workshop, den här gången i grundläggande stretching. I vanliga fall hålls denna kurs på 90 minuter, men efter önskemål från deltagarna kortades den till 60 minuter.

Vi träffades en förmiddag och jobbade koncentrerat med en handfull användbara stretchövningar som passar de allra flesta hästar. Lite inledande teori, sedan visade jag praktiskt och efter det fick deltagarna arbeta i par och testa alla övningarna på sina hästar medan jag fanns behjälplig.

Just den här dagen var det islänningar som stretchades, och som alltid när man pratar häst med likasinnade, rinner tiden snabbt iväg. Med facit i hand tyckte nog både deltagarna och jag att en timme var i kortaste laget, och i fortsättningen kommer workshopen att hållas i sitt originalformat på 90 minuter.

Innan vi skildes åt pratade vi om en uppföljande workshop, skräddarsydd efter just de här hästarnas behov, och det ska bli jätteroligt att träffa både islänningarna och deras ägare igen.

Sammanfattningsvis en trevlig lördagsförmiddag, där jag än en gång kör från jobb med ett stort leende, ett varmt hjärta och glädjen över att få ha världens bästa jobb!

12 vanor, 52 projekt och 365 småsaker

2015 är året då jag testar nyårslöften av ett, för mig, helt nytt slag. Inga fler luddigheter som "äta nyttigare", "motionera mer" eller "stressa mindre". Nej, i år ska jag införa 12 nya vanor, slutföra (eller markant närma mig slutet på) 52 projekt och få undan 365 småsaker.

Om det går vägen blir följden att jag just äter nyttigare, motionerar mer och stressar mindre, men med hjälp av konkreta steg. Några små, andra stora, till skillnad från alla tidigare år som jag försökt uppnå detta utan att ha någon egentlig plan för hur det skulle genomföras.

Forskning har visat att det tar (minst) 21 dagar att förändra/införa en vana. Mitt mål är att etablera en ny vana/månad. I januari blir det att äta havregrynsgröt till frukost. Resterande månaders vanor är inte valda ännu, men kommer troligtvis att handla om mat och träning på ett eller annat sätt.

Jag har, som så många andra, massor av små och stora projekt. Påbörjade, nästan färdiga eller på idénivå. Varje vecka siktar jag på att avsluta något oavslutat eller (om det är ett större projekt) ta ett tydligt steg närmre ett avslut. Sådant som att rensa garderoben, montera taklampor eller köra skräp till tippen.

Och de 365 småsakerna? Om jag kan få gjort en "javisst-ja-det-måste-också-fixas"-sak/dag frigörs massor av hjärnkapacitet på kort tid. Från att påminna mig själv om att kasta ut de där väldigt döda krukväxterna som vill bli komposterade (och alla andra 364 småsaker som behöver göras) till att ha mängder av energi och hjärnkapacitet över till andra (roligare) saker.

Beware, 2015, för här kommer jag (och jag har en plan)!

Att hitta motivation att träna utan häst

Tycker du att det är roligt att träna? Det gör inte jag. Jag har aldrig vaknat på morgonen och känt att "Ja! Äntligen! Idag är det bergsklättring/
löpning/zumba/parkour!". All träning som inte är direkt relaterad till hästar är något jag drar mig för, suckar över och letar ursäkter för att slippa.

"Det regnar, och då blir jag blöt om fötterna. Ja men nu har jag ju precis ätit frukost. Men hur lång kan en kilometer egentligen VARA!?" Latmaskministern har ursäkter för allt, men jag tänkte försöka mig på ett experiment från idag fram till jul.

Jo, du läste rätt, från idag. Inte på måndag, som annars är den internationellt erkända starta-nya-vanor-dagen. Inget mer snack om att det ändå snart är helg och då kan jag lika gärna vänta till måndag. Eller att det ändå snart är december, och då kan jag lika gärna vänta till 2015.

För något år sedan påbörjade jag en plankutmaning. Det gick inte så bra. Den här gången ser min utmaning lite annorlunda ut, jag ska svettas och bli andfådd en stund varje dag. Till häst, eller när jag tömkör. I löparskor eller i plankan. I yogapositioner eller ute med hunden.

Var kommer nu denna oväntade motivation ifrån? Jag som är den mest träningsskygga människa jag känner? Visserligen sant, men jag är också den envisaste jag känner. Att sitta upp och känna att jag inte ORKAR rida ett ordentligt pass, gjorde mig förbannad.

När det gäller hästar så pratar vi om exteriör och träning för hållbarhet, men hur ser MIN EGEN exteriör och träning ut, om jag tänker hållbarhet för egen del? Ja, just det. Finns lite att jobba på. Dags för mindre snack och mer verkstad.

Vi får väl se hur länge motivationen sitter i. Förhoppningsvis tills jag börjar känna resultat, och då kanske träningen blir en belöning i sig, så som jag hört andra berätta. Jag ser fram emot det.

Gästbloggare: Amanda Andersson

Amanda Andersson rider in, tränar och tävlar i hoppning, och är den jag skulle ta med mig om jag skulle provrida häst inför köp. Här delar hon med sig av några tankar kring hoppning och en alldeles speciell liten storhäst.

"Som ryttare är man väldigt beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna plötsligt fått tänder.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar, inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening, då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.

Eller gamla tävlingshästen Sam som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!

Såna dagar kan jag undra varför man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest längtande efter en varm och go säng.

Men alla sådana dagar är som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger, eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för skratt.

Den kärlek jag många gånger känt för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men också för att man litar så på varandra."

Gästbloggare: Sara Lindell Nilsson om klickerträning

Jag träffade Sara och hennes unghäst Farenheit första gången för ungefär ett år sedan. Sara har, liksom jag, valt en lite annorlunda infallsvinkel till hästeriet, jag med massagen som utgångspunkt och Sara med bl.a. klickerträning, en metod som kan underlätta samarbetet mellan häst och människa väldigt mycket.

"Klickerträning med... häst? Varför inte? Vanligaste belöningen för en häst är väl oftast en klapp eller smekning mot halsen, en eftergift eller ett "Bra där killen/tjejen" och oftast är det ett ord hästen ändå inte förstår eftersom det inte är inlärt.

För mig är relationen till mina djur oerhört viktig och jag vill ha ett djur som självmant väljer att vara med mig och som gillar arbetet vi gör tillsammans. Då är klickerträning ett väldigt bra sätt enligt mig! Det passar dock inte alla, varken människa eller djur. Man får helt enkelt prova sig fram. Min hund tycker inte det är intressant men min häst blir lyrisk!

Jag har valt ett ord "Bra" istället för att använda mig av en liten dosa som ger ifrån sig ett klickljud när man trycker på den. En smaksak. (Med hästar gäller det dock att hålla fast vid ett och samma tonläge när ordet sägs eftersom de inte uppfattar ord, så som hundar kan göra. Hästar lyssnar efter själva ljudet istället.)

När man klickertränar gäller det att vara väldigt precis, är man lite för långsam har hästen kanske hunnit göra ett nytt beteende och då råkar man berömma fel beteende.

Om man är skicklig och har tålamod kan man shapa fram ett beteende. Det innebär att man väntar på att hästen utför det önskade beteendet, ex. vill man lära hästen att backa kan man vänta på att den tar ett steg bakåt eller till och med så lite som att den börjar förflytta sin tyngd bakåt.. Och direkt den gör så, gäller det är klicka och därefter ge belöningen - som kan vara godis, kli på bästa stället, en paus eller lek.

Shaping kan vara klurigt, framförallt som nybörjare, då kan det vara lättare att locka fram det önskade beteendet. Ex igen med att vilja backa sin häst. Gå uppsträckt mot hästen eller lägg en hand på bringan och gradvis öka trycket tills hästen tar ett steg bakåt. Och så fort den rör sig bakåt - klicka och ge beröm!

Med en häst som arbetar för en positiv förstärkning, t ex kli eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hästen går åt sidan istället för att backa, är det ingen kris. Man kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att be om backning tills den gör rätt.

Det är otroligt givande och man får en häst som är motiverad att jobba!"

Sara Lindell Nilsson

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 2)

Rätt gångart, takt, tempo, form och rörelse. Rätt placering på ridbanan. Att lära in dressyrprogram är inte alltid det lättaste. Vi har alla olika sätt att lära in program, men det som har funkat i särklass bäst för mig är att återigen låna teknik från lydnadsträning på hund.

I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.

Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.

Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.

Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.

Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.

Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!

"Plankan" eller "Sagan om de försvunna magmusklerna"

"Att planka" är ett uttryck med många, vitt skilda, innebörder. Att planka in på ett evenemang av något slag för att slippa betala inträde. I musikkretsar plankar man låtar, d.v.s. skriver ner melodi/ackord/stämmor från tidigare (inspelat) material, och det ganska närliggande plankandet i betydelsen att plagiera någon annans text, svar på ett prov, eller liknande.

Här och nu handlar det dock om planka som styrketräning. Inför förra onsdagens besök på badhuset provade jag (som tur var!) baddräkten redan kvällen innan, och det visade sig att den hade, hm, "krympt" ungefär två storlekar. Jag köpte den optimistiskt (läs "på gränsen till för liten") för några år sedan och har inte använt den på länge.

Det var nu uppenbart för alla inblandade, d.v.s. mig, spegeln och den snygga, mörkblå baddräkten, att mina magmuskler antingen har försvunnit spårlöst och helt obemärkt ersatts av någonting fluffigare, eller att de helt enkelt gömt sig bakom sagda fluff. Och ingen verkar veta när detta hände.

Jag har suckat över detta i-landsproblem tidigare, men nu är det nog. Mindre suckande och mer verkstad. Jag ska börja planka. Målet är ödmjuka två minuter, deadline är julafton. Planen är varje kväll, belöningen en starkare core-muskulatur (som ALLA ryttare behöver), förhoppningsvis lite mindre fluff, och kanske ett par snygga skor i extrajulklapp till mig själv.

Heja gärna på mig på vägen dit, det kan jag behöva. Om inget annat så kommer jag att skämmas om jag måste erkänna att jag inte orkat lägga X antal sekunder/kväll på detta. Skam och skor. En oslagbar kombination av piska och morot. Nytt inlägg om plankträning för hästen kommer förresten snart!

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Att ta nya tag

Det sägs att det tar 21 dagar att grundlägga en ny vana. Att komma igång efter förlorad träning är som en kombination av brant uppförsbacke och hård motvind, så enda möjligheten att ta sig igenom de 21 första dagarna är med en kombination av viljestyrka och att sambon hejar på (lagom mycket). Jag har kommit igång bra med ridningen nu, tycker jag, hästen är fräsch och fin och det känns att både styrka och kondition är på väg åt rätt håll. Hemsidan är uppdaterad och snygg (http://www.hallbarhast.se/). Två projekt som legat och gnagt mig länge är således numera under kontroll.

Kruxet är när de där nya tagen behövs på många olika områden, samtidigt. Hur hittar man motivation, energi och kreativitet till att slutföra 25 påbörjade projekt? Somliga av dem nästan klara, andra halvfärdiga, några knappt påbörjade och ytterligare andra bara på idéstadiet. Mitt sätt att försöka få överblick är att skriva listor. Inköpslistor, att-göra-listor, att-ringa-till-listor, prioriteringslistor. Det måste finnas ett bättre sätt.

Jag läste (flera gånger!) David Allens bok "Få det gjort!" om hur man får svart bälte i vardagseffektivitet. Ett klart och tydligt system för att ta nya tag i alla gamla måste-göras-saker. På sätt och vis en storstädning i hjärnan, som ska fånga upp alla lösa trådar så att kreativiteten och motivationen ska komma tillbaka. Boken är som Feng Shui fast för män, med mindre positiv-energi-prat och mer handfasta tips.

Men steget från att läsa till att genomföra är stort och jag ser fram emot all energi och kreativitet jag ska berusas av när detta verkligen händer. Jag får nog ta nya tag i det projektet någon gång snart.