Anatomikunskap för ryttare, del 2: lederna och ligamenten

I förra inlägget skrev jag om skelettet och nu går vi vidare till leder och ligament. De flesta hästägare har diskuterat leder, ibland ofrivilligt i samband med hältor och hältutredningar. Men hur fungerar en led?

Där två skelettdelar möts finns oftast, men inte alltid, en led som gör att skelettdelarna kan röra sig i förhållande till varandra. Olika typer av leder har olika möjliga rörelseriktningar.

Runt leden sitter ligamenten som en sele, de förbinder skelettdelarna med varandra och begränsar leden så att den inte kan röra sig på ett sätt som den inte är byggd för.

Precis som senor består ligament av bindväv. Bindväv är inte särskilt välförsett med blodkärl, och det är en av anledningarna till att skador på senor och ligament tenderar ta lång tid att läka ut.

Leden omsluts också av en skyddande ledkapsel med ledvätska. Även muskler deltar i att hålla lederna på plats, detta kommer vi till i ett annat inlägg längre fram.

De här lederna är viktiga att känna till:

Friskt vågat, hälften vunnet

Jamie, varmblodssto 19 år. Uppdragen buk, bäckenet vinklat inunder sig och bakbenen placerade långt fram under magen. Svår, på gränsen till omöjlig att sko, kratsa och verka bakfötterna på, såvida man inte ville hålla på med allt detta under magen på henne. Problemen uppstod i samband med en avmaskning.

Efter röntgen, böjprov och ultraljudsundersökningar utan några förklarande fynd frågade jag ägaren om hon var intresserad av att ge mig en chans, jag hade några teorier och nyvunna kunskaper som jag ville testa. Det var hon och jag fick chansen att jobba intensivt med Jamie under några veckor.

Det fina med massage är just detta, det är ett komplement, och inte ett alternativ, till veterinärvård. Utan ägarens besked om veterinärundersökningarna hade jag tvekat, som massör vill jag veta vad det är jag har att sätta händerna i.

Fyra veckor senare såg Jamie lite annorlunda ut. Massage två gånger/vecka, individuellt anpassad träning och daglig stretching av specifika muskelgrupper gav resultat. Vi var på rätt spår, Jamie, ägaren och jag. För att jag och ägaren vågade testa. Och det kändes helt fantastiskt.

Tyvärr har omständigheterna kring Jamie förändrats, så jag vet inte hur hennes fortsatta rehabilitering har gått, eller hur hon har det idag. Men jag är tacksam för att jag fick jobba med henne, jag lärde mig mycket på de fyra veckorna.

Det viktigaste jag lärde mig var helt klart att friskt vågat är hälften vunnet. Och i det här fallet var Jamie och jag verkligen vinnare.