#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

Aldrig ledig, alltid fri

Försommar, strålande sol och 20 grader varmt. På en helt vanlig tisdag unnar jag mig en stund i hängmattan på förmiddagen innan det är dags för kundbesök. Tolv timmar senare, när jag sitter i soffan och tittar på brittisk talkshow efter middagen, plingar det till i mobilen. Meddelande från en kund som vill rådfråga om sin häst. Jag svarar på kundens fråga och erbjuder mig att titta inom senare i veckan.

Om jag skulle sammanfatta hur det är att vara egenföretagare så blir det med orden "aldrig ledig, alltid fri". Fri att ligga i hängmattan under fruktträden på en tisdag förmiddag. Fri att välja själv om jag vill jobba på julafton. Fri att styra mina arbetsuppgifter och min tid. Men ledig? Det är jag aldrig.

Och det härliga är att det är tveklöst värt det. Att kunder hör av sig på kvällstid, på helger, på min semester, stör mig inte alls, tvärtom. Tveka aldrig att höra av dig till mig bara för att det råkar vara kväll, eller helg, eller semestertider. Det gör mig bara glad, det ser jag som ett tecken på förtroende. För mig och för mitt arbete.

Den trista, betungande delen av att aldrig vara ledig handlar för mig enbart om det administrativa. Jag kan ta mig tid att rida mitt på eftermiddagen en torsdag om jag vill, men momsredovisningen ska ändå vara inne den 12, om jag så får jobba till 23.55 dagen innan för att bli klar i tid.

Men för mig är det ändå värt det, och en stor skillnad från att vara anställd där jag aldrig kände mig varken ledig eller fri. Jag kan varmt rekommendera dig att bli "egen" under förutsättning att du är beredd att jobba hårt för att få göra det du älskar. Då spelar det ingen roll om det är tisdag, julafton, mitt i natten eller mitt i semestern, då kommer du också att förstå meningen i orden "aldrig ledig, alltid fri".

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

160 cm över havet - utsikten från en hästrygg

Solen i ryggen. Vinden i ansiktet. Järnskorna klapprar mot asfalten. När jag var tio kunde jag urskilja hovklapper på flera kilometers håll, i hopp om att den lyckliga på hästryggen skulle rida förbi vårt hus så att jag kunde titta på en riktig livs levande häst. Kanske kunde man till och med få klappa den innan de gav sig av igen. Full av avund och drömmar följde jag ryttarrygg och hästrumpa med blicken så långt jag kunde. Jag kunde aldrig tro att jag själv en dag skulle vara den lyckliga på hästryggen.

Av någon märklig anledning växer min häst (och jag?) med en decimeter i samma ögonblick som vi styr ut från ridbanan. Känslan av frihet och kraft går inte att beskriva. Förväntan när vi vänder ut i natur och på småvägar. Friden i skritt i vattenbrynet, upprymdhet i galopp över stubbåkern. På 1,6 meters höjd kan man se över rapsen och häckarna, in i trädgårdar, över biltak. En lyckad skrittur är som balsam för själen. Utsikten från en hästrygg är oslagbar, men så sitter jag ju också 160 cm närmre solen.