Amanda Andersson rider in, tränar och tävlar i hoppning, och är den jag skulle ta med mig om jag skulle provrida häst inför köp. Här delar hon med sig av några tankar kring hoppning och en alldeles speciell liten storhäst.
"Som ryttare är man väldigt
beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må
vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som
när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna
plötsligt fått tänder.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit
förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig
så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar,
inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening,
då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.
Eller gamla tävlingshästen Sam
som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven
var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten
av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i
klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!
Såna dagar kan jag undra varför
man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och
regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest
längtande efter en varm och go säng.
Men alla sådana dagar är
som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger,
eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så
värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på
hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt
efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för
skratt.
Den kärlek jag många gånger känt
för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora
oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en
liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten
efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men
också för att man litar så på varandra."
Visar inlägg med etikett tävling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tävling. Visa alla inlägg
13 november 2014
05 september 2014
Gästbloggare: Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson) om tillit och förtroende
Så länge vi har känt varandra så har Naomi haft en särskild fallenhet för att klara ut "svåra" hästar. Här delar hon med sig av sin filosofi i hästhantering, baserad på tillit och förtroende mellan häst och människa.
"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.
Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.
De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.
En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.
Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.
För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!
Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.
För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."
Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)
"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.
Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.
De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.
En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.
Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.
För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!
Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.
För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."
Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)
Etiketter:
förtroende,
gästbloggare,
hagvistelse,
hästar,
ridning,
tillit,
träning,
tävling,
ödmjukhet
10 juni 2014
Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 2)
Rätt gångart, takt, tempo, form och rörelse. Rätt placering på ridbanan. Att lära in dressyrprogram är inte alltid det lättaste. Vi har alla olika sätt att lära in program, men det som har funkat i särklass bäst för mig är att återigen låna teknik från lydnadsträning på hund.
I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.
Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.
Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.
Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.
Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.
Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!
I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.
Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.
Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.
Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.
Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.
Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!
Etiketter:
belöning,
dressyr,
hund,
hundtricket,
markarbete,
motivation,
noggrannhet,
pedagogik,
resultat,
träning,
tävla,
tävling,
övning
14 november 2012
Tips för att variera hästens träning
Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:
1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.
2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.
3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.
Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.
När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!).
Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?
Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.
Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.
Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!
1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.
2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.
3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.
Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.
När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!).
Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?
Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.
Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.
Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!
Etiketter:
anatomi,
dressyr,
friskvård,
hoppning,
hundar,
hästar,
intervall,
komplement,
kondition,
motion,
muskler,
målmedvetenhet,
omväxling,
ridning,
ryggar,
ryggrehabilitering,
styrka,
träning,
tävling,
uteritt
13 juni 2010
Vinnare i din egen tävling
Rubriken är lånad från titeln på Emma Pihls bok från 2008, en bok som sätter fingret på vikten av att lära känna sig själv och att inte alltid jämföra sig med andra, och passar mycket väl in på livet med häst. För att nå framgång måste du först lära känna dig själv, hur du fungerar och reagerar, och sedan göra samma sak igen, men med fokus på hästen.
Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.
Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?
Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?
Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?
Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.
Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?
Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?
Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
