Ryttarens roll i en oliksidig häst

Att hästar är oliksidiga är inget nytt, det jobbar vi ständigt med att upptäcka och korrigera för att undvika ojämn belastning, obehag och skador.

Men att ryttaren ofta också är oliksidig glöms ibland bort. Hästens oliksidighet kan sprida sig till ryttaren och tvärtom. För att göra det ännu svårare kan det dessutom vara en kombination. Svårast att upptäcka är när ryttaren och hästen kompenserar varandras oliksidighet utan att den egentligen korrigeras. Snedbelastningen kvarstår, men kamoufleras.

Jag som också jobbar med massageterapi för människor/ryttare har ofta det här i bakhuvudet när jag pratar med ryttare om hästarnas oliksidighet. Det är väl förankrat i mitt sätt att jobba och tänka, inget konstigt med det. Men nu kommer det verkligt intressanta!

Jag skulle sätta igång min häst efter vintervilan. Sitter upp och tycker att hon skjuter över mig på vänstersidan. Genast drar hjärnan igång. Varför gör hon det? Hon känns ju jämn i muskulaturen, ser fin ut på lina och töm, sadeln är kollad, tänderna bra...

Efter mycket funderande kom jag på det uppenbara. Det jag ser hos kunderna men som var svårt att upptäcka hos mig själv.

Hon skjuter inte över mig åt vänster. Det är jag som är ojämn! En noggrann titt i spegeln senare så var det bekräftat. Höftböjare m.m. tippade bäckenet framåt, vred ut höften och lyfte mig ur sadeln på höger sida. Alltså satt jag mer på vänster sittben och fick känslan att hon sköt över mig dit.

Som tur är samarbetar jag med en duktig naprapat som har inblick i hästvärlden. Efter hennes korrigeringar är jag spikrak! Nu gäller noggrann stretching och kompletterande styrkeövningar för att hålla snedheten borta.

Jag vill avsluta det här inlägget med ett gott råd. Se dig i spegeln. Titta på dig själv framifrån och från båda sidorna. Be någon titta på dig bakifrån. Är du rak?

Att hitta motivation att träna utan häst

Tycker du att det är roligt att träna? Det gör inte jag. Jag har aldrig vaknat på morgonen och känt att "Ja! Äntligen! Idag är det bergsklättring/
löpning/zumba/parkour!". All träning som inte är direkt relaterad till hästar är något jag drar mig för, suckar över och letar ursäkter för att slippa.

"Det regnar, och då blir jag blöt om fötterna. Ja men nu har jag ju precis ätit frukost. Men hur lång kan en kilometer egentligen VARA!?" Latmaskministern har ursäkter för allt, men jag tänkte försöka mig på ett experiment från idag fram till jul.

Jo, du läste rätt, från idag. Inte på måndag, som annars är den internationellt erkända starta-nya-vanor-dagen. Inget mer snack om att det ändå snart är helg och då kan jag lika gärna vänta till måndag. Eller att det ändå snart är december, och då kan jag lika gärna vänta till 2015.

För något år sedan påbörjade jag en plankutmaning. Det gick inte så bra. Den här gången ser min utmaning lite annorlunda ut, jag ska svettas och bli andfådd en stund varje dag. Till häst, eller när jag tömkör. I löparskor eller i plankan. I yogapositioner eller ute med hunden.

Var kommer nu denna oväntade motivation ifrån? Jag som är den mest träningsskygga människa jag känner? Visserligen sant, men jag är också den envisaste jag känner. Att sitta upp och känna att jag inte ORKAR rida ett ordentligt pass, gjorde mig förbannad.

När det gäller hästar så pratar vi om exteriör och träning för hållbarhet, men hur ser MIN EGEN exteriör och träning ut, om jag tänker hållbarhet för egen del? Ja, just det. Finns lite att jobba på. Dags för mindre snack och mer verkstad.

Vi får väl se hur länge motivationen sitter i. Förhoppningsvis tills jag börjar känna resultat, och då kanske träningen blir en belöning i sig, så som jag hört andra berätta. Jag ser fram emot det.

Att ta en paus från massagen

Jag älskar verkligen mitt jobb. Därför känns det märkligt att nu ta en paus ifrån det. Sedan jag startade eget 2008 har jag inte tagit sammanhängande semester från hästmassagen, och har inte heller saknat att vara ledig. Intensiteten i verksamheten har sjunkit något mitt i sommaren och kring jul, och det har varit fullt tillräckligt för mig.

Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.

Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.

Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.

För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...

På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!

"Plankan" eller "Sagan om de försvunna magmusklerna"

"Att planka" är ett uttryck med många, vitt skilda, innebörder. Att planka in på ett evenemang av något slag för att slippa betala inträde. I musikkretsar plankar man låtar, d.v.s. skriver ner melodi/ackord/stämmor från tidigare (inspelat) material, och det ganska närliggande plankandet i betydelsen att plagiera någon annans text, svar på ett prov, eller liknande.

Här och nu handlar det dock om planka som styrketräning. Inför förra onsdagens besök på badhuset provade jag (som tur var!) baddräkten redan kvällen innan, och det visade sig att den hade, hm, "krympt" ungefär två storlekar. Jag köpte den optimistiskt (läs "på gränsen till för liten") för några år sedan och har inte använt den på länge.

Det var nu uppenbart för alla inblandade, d.v.s. mig, spegeln och den snygga, mörkblå baddräkten, att mina magmuskler antingen har försvunnit spårlöst och helt obemärkt ersatts av någonting fluffigare, eller att de helt enkelt gömt sig bakom sagda fluff. Och ingen verkar veta när detta hände.

Jag har suckat över detta i-landsproblem tidigare, men nu är det nog. Mindre suckande och mer verkstad. Jag ska börja planka. Målet är ödmjuka två minuter, deadline är julafton. Planen är varje kväll, belöningen en starkare core-muskulatur (som ALLA ryttare behöver), förhoppningsvis lite mindre fluff, och kanske ett par snygga skor i extrajulklapp till mig själv.

Heja gärna på mig på vägen dit, det kan jag behöva. Om inget annat så kommer jag att skämmas om jag måste erkänna att jag inte orkat lägga X antal sekunder/kväll på detta. Skam och skor. En oslagbar kombination av piska och morot. Nytt inlägg om plankträning för hästen kommer förresten snart!

Sadeldjungel och sitshelvete

I början av sommaren bestämde jag mig för att det var dags att byta sadel till Prinsessan. Den jag redan hade var jag inte nöjd med, jag satt inte bra och tyckte inte heller att den låg optimalt på henne längre. I juni sammanföll den totala frustrationen med skatteåterbäringen och jag gjorde slag i saken, eller ja, i alla fall tog jag ett beslut om jag fått nog.

På ett sådant beslut följer alltid grävande journalistik i alla böcker och tidningar som jag kan uppamma, om det så bara står en rad om ämnet. X antal timmar framför datorn, växlande mellan googlande, läsa trådar, läsa artiklar, kolla sadelmärken, kolla återförsäljare och andrahandsmarknad (går det att ändra den bommen? stoppa om? lämna tillbaka?) och tomt stirrande på skärmen. Tankarna vandrade mellan "Yes! Den blir det!", "Men var i h-e var det nu jag läste att..." och "Jag ger upp och rider barbacka i resten av mitt liv."

Efter en hel del rådfrågande av alla möjliga hästmänniskor i min närhet lyckades jag vaska fram ett bra tips. En av mina stamkunder, själv dressyrryttare, tittade på foton av min häst och kom med följande (föredömligt ödmjuka) kommentar: "Jag har haft en häst som liknade din i kroppskonstitutionen. På henne fungerade en P**R**. Jag har sett en eller två sådana på b*****t."

Jag ringde på sadeln, den fanns kvar (thank god!), diskuterade med sadelutprovare och fick den på öppet köp för att kunna testa ordentligt. Och den visade sig ligga perfekt på henne! Vad som däremot visade sig vara allt annat än perfekt var min sits... En gång i tiden hade jag en mycket bra dressyrsits. Det har jag inte längre. Så nu är det sitsträning som gäller.

Så var det alltså dags att plocka fram Little Miss Stubborn igen för att få rätt på sitshelvetet och be A att filma så att jag bättre kan utvärdera. Det går så sakta framåt. På inköpslistan står tvål att tvätta munnen med och öronproppar till A och hästen...

"Hästar finns inte!" "Nähä, men fotboll är ändå en fånig sport!"

Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.

Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.

Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?

Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.

Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.

Jag älskar nördar!

Ja, det är sant. Det spelar inte så stor roll vad det är man väljer att snöa in totalt på, jag tycker att det är underbart med människor som låter sig uppslukas av ett specialintresse. För ett tag sedan råkade jag på en kille som hade specialiserat sig på afrikansk konst, centralafrikansk om jag kommer ihåg rätt, och vi "shared a moment" (och motsvarande begrepp på svenska är...?) av förståelse för varandras entusiasm för totalt olika företeelser.

Entusiasmen hos någon som brinner för sitt ämne är både fantastisk och fantastiskt smittande. En vän till mig syr (för hand) upp historiskt korrekta uniformer av direktimporterat tyg för att få ett så autentiskt slutresultat som möjligt, både i utseende, passform och struktur. När han fick en dotter satte jag mig med handvävt linnetyg, medeltida mönsterark, nål och tråd och sydde en coif till den lilla. Det tog fem timmar (jag är ju inte så van att sy för hand) och blev så pass bra att coifen överlämnades till flickan på dopdagen, till skillnad från andra sömnadsprojekt som slutat sina dagar som fönsterputstrasor, eller helt enkelt aldrig avslutats.

"Detta är en jättespännande muskel!" brukade en av mina lärare på Axelsons Animal Massage School säga när vi började på något nytt avsnitt, och även hennes entusiasm smittade av sig. Serratus thoracis, trapezius, latissimus dorsi, de är alla jättespännande när man väl sätter sig in i hur de funkar. Precis som så mycket annat, vitt skilt från historisk sömnad och hästens muskulatur.

Det är härligt att tillåta sig att nörda in fullständigt på något! Befriande, på något sätt. Jag tror på att man ska låta sig dras med, låta entusiasmen smitta, för jag tror att det är då vi verkligen lär känna oss själva. Vad går jag igång på? Är det centralafrikansk konst? Hur många bultar det finns i Ölandsbron? Skillnaden mellan olika sorters humlor? Att känna hur en spänd supraspinatus sakta mjuknar under mina händer?

Unna dig själv att hitta något att nörda in dig på, livet är för kort för att missa det nöjet! Bazinga!

Vinnare i din egen tävling

Rubriken är lånad från titeln på Emma Pihls bok från 2008, en bok som sätter fingret på vikten av att lära känna sig själv och att inte alltid jämföra sig med andra, och passar mycket väl in på livet med häst. För att nå framgång måste du först lära känna dig själv, hur du fungerar och reagerar, och sedan göra samma sak igen, men med fokus på hästen.

Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.

Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?

Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?

Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?