Förkasta inte en välutbildad massörs kunskap och erfarenhet

För ett par veckor sedan publicerades en artikel i Hippson, som snabbt fick stor spridning bl.a. på facebook. Artikeln handlade om alternativa behandlingsmetoder, skyldigheten att se till att hästen får rätt vård vid sjukdom och skada vilket det enligt artikeln var vanligt förekommande att alternativbehandlare fördröjde, med lidande för hästen som följd.

Tråkigt nog hade ingen s.k. alternativbehandlare fått tillfälle att uttala sig i artikeln, utan de invändningar som fanns mot innehållet kom i kommentarsfältet, där det är lätt att halka bort från saklighet och vanligt sunt förnuft. 

Först av allt vill jag invända mot termen alternativbehandlare. Jag, som utbildad massageterapeut på både människa och häst, jobbar inte med alternativbehandling, utan med komplementärbehandling. Min kompetens är ett användbart komplement till veterinärens. Jag behandlar inte t.ex. hältor och sjukdomar, det är veterinärens jobb. 

Jag arbetar istället förebyggande och rehabiliterande. Ibland även konsulterande. 

• Förebyggande: jag löser upp muskelspänningar som inskränker hästens naturligt fria rörelsemönster, och ger den möjlighet att använda sin kropp optimalt. Detta förebygger skador genom att bl. a. proprioceptionen stärks, och smidiga muskler skyddar senor från onödigt slitage. Ofta kan ökad intensitet i träning ge muskelspänningar i en övergångsperiod innan hästen stärkt sig för den nya uppgiften. Här hjälper jag till att hålla ett vakande öga på att muskulaturen hinner med. 

• Rehabiliterande: efter en skada eller sjukdom kvarstår ofta muskelspänningar som har skyddat från smärta. Dessa spänningar försvinner inte av sig själv, utan behöver massagebehandling för att släppa. Ett exempel är att låg hälta/smärta fram (dubbelsidig kotledsinflammation, hovböld, ömma sulor) ofta ger spänningar i manke, eftersom hästen har "hållt uppe sig" för att lindra belastningen. Ett annat exempel är att invärtes problem med mage/tarm (kolik, avmaskning, magsår) ofta ger spänningar i ländrygg och höftböjare. När hästen är färdigbehandlad hos veterinär, så kommer jag in med min yrkeskunskap. 

• Konsulterande: Jag rekommenderar hästen vidare till veterinär om den t. ex. har återkommande spänningar på samma ställe, då det kan tyda på andra, icke-muskulära problem (se exemplen ovan). Jag har också kunnat vara behjäplig vid utredning av rörelsestörning i samråd med veterinär, då min kunskap och erfarenhet kompletterar veterinärens. T. ex. har vissa muskelspänningar ofta samband med bakknäproblematik, och då rekommenderar jag hästägaren att rådfråga veterinär. Jag ställer inga diagnoser, det är inte mitt kompetensområde. 

Jag tycker att det är tråkigt att det presenteras en så ensidigt negativ inställning till massören som friskvårdare för hästen. Alla dras över en kam, oavsett utbildning och annat. Istället vill jag poängtera att det är enkelt att kolla upp en människa innan du anlitar den till att behandla din häst, för att undvika oseriösa behandlare. 

Kolla upp utbildningen. Finns den? Verkar skolan seriös och kunnig? Leta upp referenser, både på behandlaren och utbildningen. 

Kolla upp behandlaren. Är hen registrerad företagare? Om inte, fråga varför? Finns det ansvarsförsäkring? F-skatt? Om inte, fråga varför? 

Låter det för bra för att vara sant när du pratar med behandlaren, så är det oftast också det. Ingen behandlare kan lösa "allt" och laga "alla" hästar. 

Och, som rubriken säger, förkasta inte en välutbildad massörs kunskap och erfarenhet. Vi verkar alla för hästens välmående, men med olika, kompletterande, metoder. 

Att massera olika typer av hästar: hästen som "stängt av"

En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.

Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.

Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.

Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.

Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.

Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.

Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.

De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.

Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.

Att massera olika typer av hästar: den nervösa hästen

Hästar med mycket nerv tenderar att vara extra känsliga även vid massage. För en lyckad behandling krävs att massören är mycket väl medveten om sitt kroppsspråk, hästens kroppsspråk, har respekt för individen och inte minst gott om tid. Tidspress är det enklaste sättet att förstöra en hästs erfarenhet av massage för lång tid framöver.

Hos dessa hästar ligger flyktinstinkten ständigt nära ytan. Hastiga rörelser, känslan av att sitta fast eller bli trängd sätter igång det sympatiska nervssystemet – fight/flight – och blockerar de hormon som främjar avslappning.

En massagebehandling tar i vanliga fall 50-60 minuter, men med en nervös häst finns inget klockslag att hålla sig till. Det kan ta mer än en timme, nästan 1 ½, innan hästen litar på mig och mina händer. Det får ta den tid det tar. Full avslappning nås ibland inte förrän efter 2-3 behandlingar.

I enstaka fall kan vi behöva avbryta behandlingen i ett läge där hästen har accepterat mig, även om jag egentligen inte hunnit behandla hela hästen. Detta för att hästen ska ha ett bra minne av mig och massagen att associera till nästa gång vi ses. Det där med att sluta medan det går bra, som med allt annat vi gör med hästen.

Det har förekommit 1-2 gånger att jag och hästägaren tagit ett gemensamt beslut efter 20-30 min, att det räcker för idag. En ung fullblodshäst i galoppträning, full av energi, nerv och flyktinstinkt. Efter 15 min på helspänn i nytt stall och den för honom så ovana situationen, sänkte han plötsligt huvud och hals, började tugga och gäspa vid massage på manke och bogblad. Där och då var det rätt tidpunkt att avsluta.

Skulle det visa sig att hästen tycker att det är fullständigt omöjligt att låta mig massera och att jag inte kan nå fram till den, så respekterar jag givetvis detta och avbryter behandlingen. Det har hittills aldrig hänt.

Precis som med hästar med stor integritet är det viktigaste att hästen känner förtroende för mig, och att den kan lita på att jag respekterar den personliga sfären. Först då kan behandlingen bli riktigt bra. Ibland ber hästägaren om ursäkt för sin häst innan vi nått hit. Gör inte det. Jag tar inte illa vid mig.

Anatomikunskap för ryttare, del 2: lederna och ligamenten

I förra inlägget skrev jag om skelettet och nu går vi vidare till leder och ligament. De flesta hästägare har diskuterat leder, ibland ofrivilligt i samband med hältor och hältutredningar. Men hur fungerar en led?

Där två skelettdelar möts finns oftast, men inte alltid, en led som gör att skelettdelarna kan röra sig i förhållande till varandra. Olika typer av leder har olika möjliga rörelseriktningar.

Runt leden sitter ligamenten som en sele, de förbinder skelettdelarna med varandra och begränsar leden så att den inte kan röra sig på ett sätt som den inte är byggd för.

Precis som senor består ligament av bindväv. Bindväv är inte särskilt välförsett med blodkärl, och det är en av anledningarna till att skador på senor och ligament tenderar ta lång tid att läka ut.

Leden omsluts också av en skyddande ledkapsel med ledvätska. Även muskler deltar i att hålla lederna på plats, detta kommer vi till i ett annat inlägg längre fram.

De här lederna är viktiga att känna till:

Workshop i grundläggande stretching

För ett par veckor sedan var det dags för årets första workshop, den här gången i grundläggande stretching. I vanliga fall hålls denna kurs på 90 minuter, men efter önskemål från deltagarna kortades den till 60 minuter.

Vi träffades en förmiddag och jobbade koncentrerat med en handfull användbara stretchövningar som passar de allra flesta hästar. Lite inledande teori, sedan visade jag praktiskt och efter det fick deltagarna arbeta i par och testa alla övningarna på sina hästar medan jag fanns behjälplig.

Just den här dagen var det islänningar som stretchades, och som alltid när man pratar häst med likasinnade, rinner tiden snabbt iväg. Med facit i hand tyckte nog både deltagarna och jag att en timme var i kortaste laget, och i fortsättningen kommer workshopen att hållas i sitt originalformat på 90 minuter.

Innan vi skildes åt pratade vi om en uppföljande workshop, skräddarsydd efter just de här hästarnas behov, och det ska bli jätteroligt att träffa både islänningarna och deras ägare igen.

Sammanfattningsvis en trevlig lördagsförmiddag, där jag än en gång kör från jobb med ett stort leende, ett varmt hjärta och glädjen över att få ha världens bästa jobb!

Profilryttare 2015

Det är med stor glädje jag kan meddela att profilryttare för HållbarHäst 2015 blir Louise Winstrup, som tävlar dressyr med ponnyn Hamiltons Piece of Cake (Kakan)!

Kakan är en trevlig och okomplicerad ponny som Louise matchar fint och genomtänkt. Med Louises noggrant planerade träningsupplägg och sitt mjuka sätt mot Kakan är jag säker på att de kommer att gå långt tillsammans!

Här berättar Louise om sin dressyrsatsning:

"Mitt namn är Louise Winstrup och jag är 16 år gammal. Med min 5-åriga dressyrponny Hamiltons Piece of Cake (Kakan) tävlar jag i dressyr.

Jag och Kakan har haft en fantastisk resa. Vi har totalt startat 10 dressyrtävlingar varav vi har vunnit tre starter och kommit tvåa respektive trea två gånger var.

Vi lyckades kvala till Ungponny SM för 5-åriga ponnys i somras och vi kom dit med högst kvalpoäng av alla. Endast 12 stycken blev antagna och väl under SM slutade vi på en fantastisk fjärdeplats.

Då hade jag bara haft Kakan i fyra månader. Nu har det gått sju månader sen hon blev min. Det har varit de bästa sju månaderna i mitt liv, fyllda av glädje men samtidigt mycket hård träning. Jag och Kakan utvecklas varje dag, och det är alltid lika kul att vara med henne.

Vi tränar just för högre klasser och målet för nästa år är att kvala till Ungponny SM för 6-åriga ponnys. Vårt långsiktiga mål är att rida en kür, vilket är ett den svåraste klassen för ponny där man gör ett helt eget program som man rider i takt till musik."

Bygg en enkel höhäck!

Jag har förmånen att kunna ha mina hästar ute i gräshage hela dagarna, året om. I mitt fall till priset av att inte ha tillgång till ridhus, men det handlar om prioriteringar i min hästhållning. När gräset inte längre räcker till så får de hö i hagen, fri tillgång, och för några år sedan byggde jag en enkel höhäck.

Fördelar:
höet blåser inte bort, ut ur hagen, som det mycket väl kan göra här i Skåne = bättre ekonomi i hästhållningen.

• mängden hö som trampas ner i leran och blir oätligt minimeras = bättre ekonomi + minskad risk för kolik.
• höhäcken dränerar sig själv om det regnar = mindre mängd hö förstörs = bättre ekonomi + minskad risk för kolik.
• om det blir upptrampat kring höhäcken så flyttar jag den enkelt = fräschare utfodringsplats + minskad risk för halkskador.
• bra ätställning utan risk att få i sig grus = minskad risk för kolik.

Nackdelar:

• höhäcken kan vara tung att flytta för en person.

Gör så här:
Skaffa en lastpall, två pallkragar, fyra brädor och lite skruv. Montera enligt bilden. Se upp så att inte skruvarna går igenom på insidan så att hästarna kan riva sig på dem. Done!

Gästbloggare: Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson) om tillit och förtroende

Så länge vi har känt varandra så har Naomi haft en särskild fallenhet för att klara ut "svåra" hästar. Här delar hon med sig av sin filosofi i hästhantering, baserad på tillit och förtroende mellan häst och människa.

"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.

Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.

De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.

En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.

Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.

För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!

Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.

För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."

Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)

Gästbloggare: Sara Lindell Nilsson om klickerträning

Jag träffade Sara och hennes unghäst Farenheit första gången för ungefär ett år sedan. Sara har, liksom jag, valt en lite annorlunda infallsvinkel till hästeriet, jag med massagen som utgångspunkt och Sara med bl.a. klickerträning, en metod som kan underlätta samarbetet mellan häst och människa väldigt mycket.

"Klickerträning med... häst? Varför inte? Vanligaste belöningen för en häst är väl oftast en klapp eller smekning mot halsen, en eftergift eller ett "Bra där killen/tjejen" och oftast är det ett ord hästen ändå inte förstår eftersom det inte är inlärt.

För mig är relationen till mina djur oerhört viktig och jag vill ha ett djur som självmant väljer att vara med mig och som gillar arbetet vi gör tillsammans. Då är klickerträning ett väldigt bra sätt enligt mig! Det passar dock inte alla, varken människa eller djur. Man får helt enkelt prova sig fram. Min hund tycker inte det är intressant men min häst blir lyrisk!

Jag har valt ett ord "Bra" istället för att använda mig av en liten dosa som ger ifrån sig ett klickljud när man trycker på den. En smaksak. (Med hästar gäller det dock att hålla fast vid ett och samma tonläge när ordet sägs eftersom de inte uppfattar ord, så som hundar kan göra. Hästar lyssnar efter själva ljudet istället.)

När man klickertränar gäller det att vara väldigt precis, är man lite för långsam har hästen kanske hunnit göra ett nytt beteende och då råkar man berömma fel beteende.

Om man är skicklig och har tålamod kan man shapa fram ett beteende. Det innebär att man väntar på att hästen utför det önskade beteendet, ex. vill man lära hästen att backa kan man vänta på att den tar ett steg bakåt eller till och med så lite som att den börjar förflytta sin tyngd bakåt.. Och direkt den gör så, gäller det är klicka och därefter ge belöningen - som kan vara godis, kli på bästa stället, en paus eller lek.

Shaping kan vara klurigt, framförallt som nybörjare, då kan det vara lättare att locka fram det önskade beteendet. Ex igen med att vilja backa sin häst. Gå uppsträckt mot hästen eller lägg en hand på bringan och gradvis öka trycket tills hästen tar ett steg bakåt. Och så fort den rör sig bakåt - klicka och ge beröm!

Med en häst som arbetar för en positiv förstärkning, t ex kli eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hästen går åt sidan istället för att backa, är det ingen kris. Man kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att be om backning tills den gör rätt.

Det är otroligt givande och man får en häst som är motiverad att jobba!"

Sara Lindell Nilsson

Gästbloggare: Lisen Trulsson och Reval

Lisen och jag känner varandra sedan långt innan jag började med häst. Vi är uppvuxna på samma gata, och Lisen hjälpte mig med shettisen Martini runt 2001-2002. Hon berättar här sin lärorika historia om svårigheterna att diagnosticera hennes häst när han blev svårt sjuk och rasade i vikt för ett par år sedan.

"Jag köpte min häst Reval för 3,5 år sen, en stor fin fux valack på 5 år med 4 vita strumpor och bläs. Vid köpet var jag medveten om att jag köpte en krubbitare, dåvarande ägare sa att det berodde på stressen i stallet. Strax efter köpet åkte jag till min egen veterinär för att göra en gastroskopi för att utesluta magsår, då jag läst att magsår kunde utlösa krubbitning. Väl hos veterinären kunde vi inte hitta något magsår inte heller några andra dolda fel, han var kärnfrisk.

Jag ändrade på hans dagliga rutiner, längre utevistelse i gräshage, ökad mängd grovfoder samt utfodring 4 gånger per dag. Jag fick också hjälp av Julia från Hållbarhäst med massage, vilket gav ett väldigt bra resultat! För ca 2,5 år sen blev jag sambo och flyttade till annan ort, ett liknande stall med samma rutiner. Men här blev det lite mer stress bland hästarna emellan.

Efter ca 2 månader i nya stallet kom första kolikanfallet, eller ja detta var vad jag och veterinären trodde. Åtgärder för kolik vidtogs och verkade hjälpande, trodde jag. 1,5 månad senare, fredag kväll kommer jag till stallet och gör den dagliga rutinen mockningen. Vatten hinken (40 liter) var tom och spånet dyngsur, så klart har han vält ut vattnet, tänkte jag. Lördag kväll samma sak dyngsur bädd och tom vattenhink. Nu får jag väl helt enkelt sätta fast hinken!

Söndag kväll samma sak trots att vattenhinken satt fast så var den tom och bädden våt. Skillnaden nu var att jag hade en trött och hängig häst med 39 graders feber, ringde upp min veterinär som sa åt mig att ge febernedsättande, för att dagen efter ta kontakt igen då hon misstänkte att han kanske hade en urinvägsinfektion.

Måndag morgon snö och halt, valde jag att ringa ut distriktsveterinärerna istället för att behöva köra iväg. Veterinären kommer ut och bedömer läget som sandkolik, (trots lerjord i hagarna och botten fruset och en tarm som fungerar u.a?!) hon ger oss en remiss till regiondjursjukhuset i Helsingborg. Kopplade transporten och gav oss iväg till djursjukhuset. Vi fick börja med att ställa Reval på vågen 540 kg, 540 kg?! Han ska ju väga runt 580 kg! Är mitt spontana svar till djursjukvårdaren, nu börjar jag bli riktigt orolig och den stora hemska tanken, vad händer?

Vi tog blodprover och röntgade tarmen, ingen sand i tarmarna och proverna var bra men hästen är dödssjuk. Efter lång väntan så fick jag beskedet hästen får stanna här. Tisdag eftermiddag efter kontakt med veterinären hade jag nu fått veta att alla experter på djursjukhuset hade låtit undersöka honom utan att hitta något samt att man hade tagit nya prover och skickat ut i Europa i hopp om svar. Hästen fortsatte att rasa i vikt, nu 520 kg även med näringsdropp och fri tillgång på grovfoder.

Onsdag eftermiddag hade man bestämt sig för att göra en sista undersökning, en ny gastroskopi. Vid den dagens invägning stod vågen på 500 kg! Tyvärr var det enda jag kunde tänka att idag är det nog sista dagen jag ser min häst. Jag fick vara med under gastroskopin, veterinären kunde inte se något som kunde tyda på magsår och skulle precis avsluta när djursjukvårdaren hejar till och säger, vad är det där?

Långt där nere, där magsäcken möter tarmen. Där gastroskopin slutar och där endoskopin slutar eller möts, där fanns två stora magsår. Medicinering påbörjades och en diet för att få upp vikten sattes in och redan två dagar efter fick vi ett resultat, 520 kg på vågen! Fredag eftermiddag efter att ha spenderat 10 dygn hos djursjukhuset fick min älskade häst äntligen komma hem, nu med en vikt på 560 kg.

Rehabilitering med medicin och fri tillgång på grovfoder samt massage blev vår väg tillbaka på banan. Idag 1,5 år senare så mår Reval som en prins och än idag vet vi inte vad som egentligen var orsaken till att magsåret inte läkte ut av sig själv. Då forskare inom området upptäckt att magsår kan vara självläkande med just dom åtgärderna jag utfört. Mycket utevistelse, möjlighet till betande dygnet runt samt liten mängd kraftfoder.

Men för mig är det viktigaste att min häst mår bra!" /Li & Reval

Att ta en paus från massagen

Jag älskar verkligen mitt jobb. Därför känns det märkligt att nu ta en paus ifrån det. Sedan jag startade eget 2008 har jag inte tagit sammanhängande semester från hästmassagen, och har inte heller saknat att vara ledig. Intensiteten i verksamheten har sjunkit något mitt i sommaren och kring jul, och det har varit fullt tillräckligt för mig.

Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.

Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.

Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.

För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...

På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!

Hästens näringsbehov och utfodring

Få aspekter på hästhållning orsakar så mycket debatt (och ovänskap) som utfodring. Av någon anledning är det lätt att provocera med foder. "Jasså du ger selentillskott..."/"Har du sett så TJOCK hennes häst är!"/"Ja JAG ger bara svarthavre odlad på Österlen och skördad för hand i nymånens sken medan en barnkör sjunger Evert Taube, allt annat är skit."

Ta grovfoderanalys som exempel. "Alla" vill se analysen på höet som hästen ska ha, vilket i sig är bra, jag uppskattar att hästägare engagerar sig och vill veta mer. Men, och här kommer det mer provokationer, kan "alla" tolka det som står i analysen? Och om "alla" inte kan det, är samma "alla" beredda att erkänna det och be någon sakkunnig om hjälp?

När jag köpte "Hästens näringsbehov och utfodring", skriven av Christina Planck och Margareta Rundgren, så förväntade jag mig tabeller över näringsinnehåll i olika foderslag och en relativt övergripande introduktion till ämnet. Jag fick det, men också så mycket mer.

Den är inte skriven av representanter för någon foderproducent utan av två oberoende experter, och tar t.ex. upp produktion och lagring av vallfoder, hästens matsmältningsapparat och foderrelaterade störningar som krubbitning, fång, magsår, överhull och underhull.

Jag läste boken från pärm till pärm två gånger i rad, och läser fortfarande om den då och då. Däremellan återkommer jag till den som en uppslagsbok. Jag rekommenderas den absolut till alla hästägare som vill kunna förstå och tillämpa en grovfoderanalys, för att också vid behov kunna komplettera den individuella foderstaten med rätt kraftfoder och tillskott.

Läs den! Den är saklig, vetenskaplig och befriad från säljsnack och personligt tyckande, något som annars tenderar att breda ut sig i många stall. Let science in and rumours out!

Stretchingskolan del 4: enklaste ryggstretchen!

Att stretcha hästens rygg är något av det enklaste du kan göra! Många hästägare väljer bort stretchingen för att de är rädda att göra fel och då riskera att skada hästen. Den här övningen är helt säker. Det enda jag vill varna för är om du vet att din häst är kittlig, tänk då på att vara extra uppmärksam på hästens reaktioner.

1. Ta först av sadel/tömkörningsgjord och liknande så att a. hästen kan röra sig fritt och b. du ser vad som händer. Ta också av ev. täcke på hästen och handskar på dig.
2. Leta upp linea alba, d.v.s. det senband som går mitt under magen på hästen, från bröstbenet till skapet/juvret.
3. Sätt ihop händerna, handflatorna uppåt och sammanhållna fingrar.
4. Lägg handflatorna med lätt tryck mot linea alba på den punkt som är rakt under sadelläget.
5. Håll blicken på hästens överlinje i nästa moment. Låt händerna sakta glida isär med jämnt tryck uppåt, ena handen rör sig framåt mot frambenen, den andra bakåt mot bakbenen.
6. Du ska nu se hur hästen välver överlinjen för ditt tryck. Håll kvar välvningen i 10 sekunder.
7. Lägg händerna på hästens rygg, strax bakom manken, och stryk sakta med öppen hand bak till korset, så att hästen släpper ner ryggen till normalläge igen.
8. Upprepa 3-4 gånger.

Om hästen inte välver överlinjen, testa att böja fingrarna lite och använd trycket från fingertopparna istället för hela handflatan. Hästen kommer att bli känsligare för ditt tryck, och rörligare, över tid.

Bäst resultat får du om du gör övningen varje dag, men om du inte hinner det, så får det duga med varannan. Tänk på att övning ger färdighet, både för hästen att hitta sin rygg och för dig att hitta lagom tryck, lagom hastighet i rörelsen och exakt rätt ställe att lägga trycket på. Lycka till!

Stretchingskolan del 3: Säkerhet

Som i all hästhantering är det viktigt att tänka på säkerheten, både din och hästens. Stretchingen ska minska skaderisken, inte öka den!

• Välj en bra plats att stå på. Det ska vara halkfritt, plant, lugnt och med gott om svängrum.
• Bind upp hästen. Är du eller hästen osäker, be gärna någon (hästvan) att hålla den.
• Ha alltid handskar på när du stretchar benen. Ha gärna hjälm och skor med stålhättor, särskilt med ovana hästar eller hästar du inte känner så väl.
• Innan du lyfter hästens ben, kolla så att den står i bra balans på de andra tre benen. Varje gång.
• Pressa inte hästen. Om den inte förstår vad du vill, eller om du tar i för hårt, så ökar risken för protester, och då ökar risken att någon kommer till skada. Beröm hästen när den samarbetar.
• Vad rädd om din rygg. Böj på knäna, inte på ryggen, när du lyfter tunga hästben.

Det tar oftast några gånger innan hästen förstår vad du förväntar dig av den i stretchingen. En del blir osäkra, en del tycker att det är läskigt i början och hos en del hästar tar faktiskt kroppen emot.

Se stretchingen som övningar från marken som hästen först ska förstå och lära sig, och sedan förbättra. De flesta tycker om stretchingen och efter ett tag vet hästen precis i vilken ordning du gör rörelserna!

Stretchingskolan del 2: När ska jag stretcha? När ska jag inte stretcha?

Låt oss börja med "när ska jag stretcha?": Det finns lite olika studier på det här med bästa tidpunkten för stretching. En del visar att man kan stretcha när som helst, varmt eller kallt, andra att musklerna ska vara varma för bästa effekt.

Jag föredrar att stretcha precis efter att hästen har arbetat eller när den just har fått massage, helst inom 20 minuter. Inte enbart p.g.a. att muskler och annan vävnad är varma, även om det är huvudorsaken för mig, utan också för att det är lätt att lägga in stretchingen i den dagliga rutinen efter ett träningspass. Det blir helt enkelt naturligt och då blir det också gjort. Helst varje dag, men åtminstone 3-4 gånger i veckan för att få ut något av det.

När ska man då inte stretcha? Först och främst: stretcha aldrig en akut skadad häst! Det kan se ut som att hästen "bara" sträckt sig, men innan en veterinär har undersökt hästen så kan du förvärra skadan. Tänk en fraktur som någon börjar dra i... Stretcha inte sjuka hästar, kroppen har fullt upp redan. Och sist men inte minst, stretcha naturligtvis inte om du inte är säker på hur du ska göra!

Finns det några "gråzoner"? Ja absolut! Ta hjälp av någon med rätt utbildning för att stretcha...

• ...väldigt unga, eller väldigt gamla hästar.
• ...hästar med dålig balans.
• ...rädda/osäkra hästar.
• ...hästar som är konvalescenta/under rehabilitering.

Enkel övning med fokus på framåtbjudning och inramning!

Amanda Andersson bjuder här på en enkel övning för unghästen. Serien inbjuder till framåtbjudning och hjälper ryttaren att rama in på hindret.

"Använd koner som hjälper till att hålla hästen på rakt spår både före och efter serien. Rid i lätt sits, trava över 3 travbommar (1,3 m), fram till koppelräcket (2-2,2 m framför). Landa i galopp och passera konerna.

Viktigt att hästen bjuder framåt över serien, känns det som att hästen får bromsa upp framför hindret är det bättre att länga avståndet något. Håll hindret lågt! Galoppera vidare in på diagonalen och över bommen. Bryt av till trav när du kommer ut till långsidan. Gör om serien några gånger, vänd höger/vänster varannan gång efter serien.

 

På galoppsträckan är det viktigt att bibehålla tempot, utan att hästen sticker iväg och hela tiden ökar, då är det bättre att lägga en liten volt eller bryta av till trav. Det ska vara en samlad och aktiv galopp hela vägen över bommen. Vill man göra det lite svårare kan man lägga upp travbommarna någon decimeter, och ändra galoppbommen till cavaletti.

Kom ihåg att övningen handlar om framåtbjudning, inramning och lydnad, bättre att hålla hindret på en låg höjd och känna att det går bra! Man blir även påmind om sin egen balans, är man lite svajig blir det genast problem i serien!"

Tack, Amanda! Ska bli kul att testa!

"Hästar finns inte!" "Nähä, men fotboll är ändå en fånig sport!"

Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.

Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.

Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?

Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.

Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.

Little miss Stubborn

Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.

Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.

Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.

Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.

Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.

Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).

Tips för att variera hästens träning

Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:

1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.

2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.

3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.

Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.

När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!). 

Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?

Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.

Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.

Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!

Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning

Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.

Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").

Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.

Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.

Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.