Att massera olika typer av hästar: hästen som "stängt av"

En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.

Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.

Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.

Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.

Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.

Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.

Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.

De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.

Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.

Att hitta motivation att träna utan häst

Tycker du att det är roligt att träna? Det gör inte jag. Jag har aldrig vaknat på morgonen och känt att "Ja! Äntligen! Idag är det bergsklättring/
löpning/zumba/parkour!". All träning som inte är direkt relaterad till hästar är något jag drar mig för, suckar över och letar ursäkter för att slippa.

"Det regnar, och då blir jag blöt om fötterna. Ja men nu har jag ju precis ätit frukost. Men hur lång kan en kilometer egentligen VARA!?" Latmaskministern har ursäkter för allt, men jag tänkte försöka mig på ett experiment från idag fram till jul.

Jo, du läste rätt, från idag. Inte på måndag, som annars är den internationellt erkända starta-nya-vanor-dagen. Inget mer snack om att det ändå snart är helg och då kan jag lika gärna vänta till måndag. Eller att det ändå snart är december, och då kan jag lika gärna vänta till 2015.

För något år sedan påbörjade jag en plankutmaning. Det gick inte så bra. Den här gången ser min utmaning lite annorlunda ut, jag ska svettas och bli andfådd en stund varje dag. Till häst, eller när jag tömkör. I löparskor eller i plankan. I yogapositioner eller ute med hunden.

Var kommer nu denna oväntade motivation ifrån? Jag som är den mest träningsskygga människa jag känner? Visserligen sant, men jag är också den envisaste jag känner. Att sitta upp och känna att jag inte ORKAR rida ett ordentligt pass, gjorde mig förbannad.

När det gäller hästar så pratar vi om exteriör och träning för hållbarhet, men hur ser MIN EGEN exteriör och träning ut, om jag tänker hållbarhet för egen del? Ja, just det. Finns lite att jobba på. Dags för mindre snack och mer verkstad.

Vi får väl se hur länge motivationen sitter i. Förhoppningsvis tills jag börjar känna resultat, och då kanske träningen blir en belöning i sig, så som jag hört andra berätta. Jag ser fram emot det.

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

"Plankan" eller "Sagan om de försvunna magmusklerna"

"Att planka" är ett uttryck med många, vitt skilda, innebörder. Att planka in på ett evenemang av något slag för att slippa betala inträde. I musikkretsar plankar man låtar, d.v.s. skriver ner melodi/ackord/stämmor från tidigare (inspelat) material, och det ganska närliggande plankandet i betydelsen att plagiera någon annans text, svar på ett prov, eller liknande.

Här och nu handlar det dock om planka som styrketräning. Inför förra onsdagens besök på badhuset provade jag (som tur var!) baddräkten redan kvällen innan, och det visade sig att den hade, hm, "krympt" ungefär två storlekar. Jag köpte den optimistiskt (läs "på gränsen till för liten") för några år sedan och har inte använt den på länge.

Det var nu uppenbart för alla inblandade, d.v.s. mig, spegeln och den snygga, mörkblå baddräkten, att mina magmuskler antingen har försvunnit spårlöst och helt obemärkt ersatts av någonting fluffigare, eller att de helt enkelt gömt sig bakom sagda fluff. Och ingen verkar veta när detta hände.

Jag har suckat över detta i-landsproblem tidigare, men nu är det nog. Mindre suckande och mer verkstad. Jag ska börja planka. Målet är ödmjuka två minuter, deadline är julafton. Planen är varje kväll, belöningen en starkare core-muskulatur (som ALLA ryttare behöver), förhoppningsvis lite mindre fluff, och kanske ett par snygga skor i extrajulklapp till mig själv.

Heja gärna på mig på vägen dit, det kan jag behöva. Om inget annat så kommer jag att skämmas om jag måste erkänna att jag inte orkat lägga X antal sekunder/kväll på detta. Skam och skor. En oslagbar kombination av piska och morot. Nytt inlägg om plankträning för hästen kommer förresten snart!

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

160 cm över havet - utsikten från en hästrygg

Solen i ryggen. Vinden i ansiktet. Järnskorna klapprar mot asfalten. När jag var tio kunde jag urskilja hovklapper på flera kilometers håll, i hopp om att den lyckliga på hästryggen skulle rida förbi vårt hus så att jag kunde titta på en riktig livs levande häst. Kanske kunde man till och med få klappa den innan de gav sig av igen. Full av avund och drömmar följde jag ryttarrygg och hästrumpa med blicken så långt jag kunde. Jag kunde aldrig tro att jag själv en dag skulle vara den lyckliga på hästryggen.

Av någon märklig anledning växer min häst (och jag?) med en decimeter i samma ögonblick som vi styr ut från ridbanan. Känslan av frihet och kraft går inte att beskriva. Förväntan när vi vänder ut i natur och på småvägar. Friden i skritt i vattenbrynet, upprymdhet i galopp över stubbåkern. På 1,6 meters höjd kan man se över rapsen och häckarna, in i trädgårdar, över biltak. En lyckad skrittur är som balsam för själen. Utsikten från en hästrygg är oslagbar, men så sitter jag ju också 160 cm närmre solen.