Hur man slår fyra flugor i en smäll

Mina hästar uppskattar att komma in från hagen medan det fortfarande finns en gnutta dagsljus, det märks särskilt på det äldsta stoet som är betydligt piggare de dagar hon kommer in vid tre-fyratiden istället för sex-sju. Således läggs rutinerna i mesta möjliga mån efter detta. Fördelarna är flera, vilket blev tydligare än vanligt idag. Så här gör man för att slå fyra flugor i en smäll genom att ta in hästarna i dagsljus, man lägger ut ett spår i hagen till hunden!

1. Hästarna kommer in i tid.
2. Hunden aktiveras mentalt (= en trött och nöjd hund resten av dagen)
3. Matte aktiveras fysiskt (genom att först lägga ut spåret och sedan gå det med hunden så får jag gå hela sträckan två gånger, vilket nog motsvarar ungefär halva tomtelatten som jag tänkte dricka i eftermiddag)
4. När jag ändå traskar runt hela hagen (två gånger) hinner jag kolla att staketet är helt.

Nackdelar? Inga, förutom att hunden ätit hästbajs och rullat sig i något annat lagom ofräscht, att mina skor är fullständigt täckta med lera och att hästarna idiotförklarade mig medan jag lade ut spåret. Så under förutsättning att jag slipper bada hunden finns det på det hela taget inga nackdelar att prata om. Inte för mig, men kanske för sambon som blir den ofrivillige badmästaren ikväll. Undrar vem som kommer att bli blötast, han eller hunden.

Den skånska vintern är här! Glow in the dark!

Vinter är för mig den sanslöst långa tiden från 1 november till 28 februari, d.v.s. hela 120 dagar. Det spelar inte så stor roll ifall meteorologerna är av en annan åsikt gällande definition av årstiden, med snålblåst och varierande mängder regn 110 av dessa 120 dagar faller vädret utan tvekan under rubriken skånsk råkall vinter. Blöta, leriga hästar med blöta, leriga täcken och blöta, leriga ben. Höet blåser omkring i hagarna. Skorna fastnar och försvinner någonstans i lervällingen. Och dessutom mörkret. Skymning redan vid fyra, becksvart vid halv sex.

Jag (och periodvis även sambon) försöker intala mig att det finns goda sidor med vintern, men det går inte så bra. Det enda positiva jag kan komma på är att det i alla fall inte är fruset och hårt i marken eftersom temperaturen oftast ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Sambon pratar lyriskt om gnistrande snö, stjärnklara bitande kalla vinternätter, blå himmel, hög luft och skidåkning. Behöver jag berätta att han inte är uppvuxen med vinter à la Skåne? Om det överhuvudtaget kommer någon snö alls så är det i form av ett rytande oväder med trafikkaos i spåren, några enstaka dagar med snöklampar under hästarnas fötter och sedan veckor av smutsgrått, halvsmält slask.

Något som är viktigt att komma ihåg, egentligen året om, men i synnerhet vid den här tiden, är reflexer. Både på häst och ryttare. Både i mörker och dagsljus (eller vad man nu ska kalla det, "ljus" är lite skrattretande). Utan reflexer syns du i princip lika dåligt en gråmulen dag som i totalt mörker, de flesta hästar är mer eller mindre kamouflagefärgade och så även de flesta ridkläder. Jag vet också att en reflexväst kanske inte är det allra chicaste man kan bli sedd i, men det är direkt oansvarigt att inte se till att man syns. Oansvarigt mot sig själv, sin häst och sina medtrafikanter. Det finns inte heller några ursäkter som kommer att kännas giltiga den dag det händer en olycka (hann inte/det var ljust när jag red ut/de är fula/jag skulle bara skritta lite) för att du och hästen inte syntes i tid.

På med reflexerna! Glow in the dark! Och nu är det bara 110 dagar kvar till våren!