"Hur kan jag förebygga muskelspänningar hos min häst?"

Jättevanlig fråga, och som vanligt finns det inget enkelt svar, eftersom det beror på varför just din häst fått sina muskelspänningar. Det finns dock generella aspekter som bidrar till att förebygga muskelproblem, och jag listar här några av dem som är relaterade till hästens träning.

• Väl avpassad utrustning för hästen och dess arbetsuppgifter. 
• Värm upp hästen noga. 
• Värm ner hästen noga.
• Variera underlag, arbetsform, typ av träningspass.

Även stall-/hagmiljö kan bidra till muskelspänningar. Fundera över hur följande ser ut i din hästs vardag.

• Är boxströet/hagunderlaget halkfritt?
• Hur serveras grovfodret? Högt/lågt/lätt att nå/nära grannen så att det blir bråk?
• Trivs hästen med hagkompisarna? Boxgrannarna?
• Är det dammigt i stallet? Dragigt? 

Absolut grundläggande för att förebygga muskelproblem är givetvis att hästen är frisk och fräsch. Sjukdomar, hältor och andra skador ger muskelspänningar som kan behandlas när grundorsaken är utredd och färdigbehandlad. 

Känner du dig osäker på någon av punkterna, fråga någon vars kunskap du litar på. Det är bättre att fråga och känna sig okunnig än att inte fråga och förbli okunnig. 

10 vanligaste frågorna om hästmassage

Är hästmassage nytt för dig? Här listar jag de 10 vanligaste frågorna som jag får om hästmassage!

1. Varför behöver hästar massage?
Oavsett om du har en tävlingshäst eller hobbyhäst, så är den precis som en elit-idrottare! Förutom rätt träning och foder så gör regelbunden massage musklerna smidiga, förbättrar prestationsförmågan och förebygger skador.

2. Hur märker jag att min häst har muskelspänningar?
Vanliga problem kan t.ex. vara att hästen är svår att böja i ena varvet, går i korsgalopp, har svårt att rygga rakt, känns ovillig att samla, ställer upp sig ojämnt i halterna eller tappar takten i ökad trav.

3. Varför blir hästen spänd och stel?
Det kan bero på överansträngning, ändringar i träningsrutiner, foder eller underlag, en sadel eller ryttare som inte ligger/sitter optimalt, stress, tand- eller mag/tarmproblem, om den inte trivs med bettet eller hovbeslagen, tillbud i stallet, transporten eller hagen, utläkta skador som t.ex. kotledsinflammation eller hovböld.

4. Hur ofta ska hästen masseras?
Det är olika från individ till individ, men generellt sett, en häst som tränas och kanske tävlas bör masseras en gång i månaden för bästa effekt. Ibland behövs tätare behandlingar för att komma till rätta med långvariga muskelspänningar.

5. Finns det karenstid på massage inför tävling?
Nej, det finns ingen karenstid på manuell massage, d.v.s. massage som utförs enbart med händerna.

6. Hur går det till?
Jag tittar på hästen i stallet och ev. i lina, och du får berätta om din häst, hur den fungerar i ridningen m.m. Därefter känner jag igenom hela hästen, masserar och stretchar utifrån det jag hittar. Efter massagen ska hästen skrittas vid handen 15-20 minuter, och dagen efter kan den oftast ridas som vanligt. En del hästar blir väldigt trötta dagen efter, och då räcker det kanske med ett lättare pass.

7. Finns det tillfällen då man inte ska massera?
Ja, akut skadade eller sjuka hästar ska inte ha massage. Det är inte heller lämpligt att massera dräktiga ston eller hästar som medicineras. Halta hästar masseras enbart i samråd med den veterinär som behandlat hästen.

8. Varför ska jag välja en utbildad massör?
Det är en garanti för att din häst får en professionell massagebehandling. Välutbildade hästmassörer har mycket goda kunskaper om bland annat hästens anatomi, rörelsemekanik och fysiologi, olika massagetekniker, träningslära och stretching.

9. Vilka effekter har massagen på hästen?
Prestationsförmågan ökar, och skaderisken minskar, eftersom musklerna blir smidigare och kan arbeta i hela sitt rörelseomfång samtidigt som hästen ökar sin proprioception, kroppskännedom. Återhämtning och muskelutveckling efter träning stimuleras, immunförsvaret stärks och stressnivån sjunker. Hästen blir hållbar och harmonisk!

10. Var sitter de vanligaste spänningarna?
I nacke, manke och rygg, kring armbågen och höftknölen.

Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

Ryggar och ridning, del 1: Ryggvänlig ridning

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om mina nördiga läsvanor så när hästintresserade svågern K gav mig boken "Ryggvänlig ridning för både ryttare och häst" (av Susanne von Dietze och Isabelle von Neumann-Cosel) fick jag ny kvällslektyr att ta tag i för att sedan dela med mig av här.

Ryggar är för mig ett otroligt intressant ämne, båda hästars och människors ryggar är oerhört komplexa var för sig, och när man då dessutom placerar människans rygg ovanpå hästens så är det inte ovanligt att det uppstår problem. Ibland beror det på ryttaren och ibland hästen. Nu är det oftast inte så enkelt att det är antingen häst eller ryttare som är orsaken, utan det kan vara sadel, underlag, hovbeslag, bett... Eller ryttare + underlag, häst + sadel, ryttare + bett + hovbeslag. Det är inte alltid lätt att reda ut ryggproblem och dess orsak(-er), men det är alltid intressant, lärorikt och givande.

"Ryggvänlig ridning" var en överraskning för mig eftersom den visade sig vara mest inriktad på ryttaren och ryttarens rygg. En bra tankeställare för mig bara det, eftersom mitt fokus oftast ligger på hästen. Boken tar upp anatomiska skillnader mellan olika ryttare och vad dessa skillnader kan innebära när man sätter sig till häst. Saker jag aldrig har ens tänkt på, som mina kroppsproportioner ur ett ryttarperspektiv.

Jag ställde mig framför spegeln och började fundera över om jag har lång eller kort överskänkel? Om proportionerna mellan min överkropp, över- och underarm kanske är förklaringen till att jag tenderar att rida med ganska låg hand. Normen att handen ska vara 1 dm över manken är förresten sedan kavalleri-tiden baserad på att ryttaren är man, och eftersom de flesta män är längre än de flesta kvinnor så har de också (förhoppningsvis) längre överkropp och armar och kan alltså bära handen 1 dm över manken utan att få konstiga vinklar i handled, armbåge och axel.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Vi fokuserar så mycket på hästen, dess rygg och arbetsform, att vi glömmer bort våra egna ryggar och vår egen "arbetsform". Vad som är en korrekt sits för en ryttare är kanske inte korrekt för nästa eftersom kroppen ser annorlunda ut. Senare i höst finns det möjlighet att vinna ett ex av boken, detaljer kring denna tävling kommer längre fram. Tills dess, ta hand om ryggen, både hästens och din egen!