Hästens näringsbehov och utfodring

Få aspekter på hästhållning orsakar så mycket debatt (och ovänskap) som utfodring. Av någon anledning är det lätt att provocera med foder. "Jasså du ger selentillskott..."/"Har du sett så TJOCK hennes häst är!"/"Ja JAG ger bara svarthavre odlad på Österlen och skördad för hand i nymånens sken medan en barnkör sjunger Evert Taube, allt annat är skit."

Ta grovfoderanalys som exempel. "Alla" vill se analysen på höet som hästen ska ha, vilket i sig är bra, jag uppskattar att hästägare engagerar sig och vill veta mer. Men, och här kommer det mer provokationer, kan "alla" tolka det som står i analysen? Och om "alla" inte kan det, är samma "alla" beredda att erkänna det och be någon sakkunnig om hjälp?

När jag köpte "Hästens näringsbehov och utfodring", skriven av Christina Planck och Margareta Rundgren, så förväntade jag mig tabeller över näringsinnehåll i olika foderslag och en relativt övergripande introduktion till ämnet. Jag fick det, men också så mycket mer.

Den är inte skriven av representanter för någon foderproducent utan av två oberoende experter, och tar t.ex. upp produktion och lagring av vallfoder, hästens matsmältningsapparat och foderrelaterade störningar som krubbitning, fång, magsår, överhull och underhull.

Jag läste boken från pärm till pärm två gånger i rad, och läser fortfarande om den då och då. Däremellan återkommer jag till den som en uppslagsbok. Jag rekommenderas den absolut till alla hästägare som vill kunna förstå och tillämpa en grovfoderanalys, för att också vid behov kunna komplettera den individuella foderstaten med rätt kraftfoder och tillskott.

Läs den! Den är saklig, vetenskaplig och befriad från säljsnack och personligt tyckande, något som annars tenderar att breda ut sig i många stall. Let science in and rumours out!

Boktips: Lättläst och konstruktivt!

Göran Casparssons bok "Casparssons ridråd" är en lättläst bok om ridning, longering och tömkörning. Själv har han jobbat bland annat på Strömsholm och Flyinge, undervisat Kyra Kyrklund och Peter Eriksson och varit banbyggare internationellt.

Boken går igenom grunderna inom dressyren, både de genomgående principerna kring rakriktning och hästens arbetsform, och specifika rörelser. I avsnittet om hoppning får läsaren tips om övningar för att förbättra sits och följsamhet, samt olika hoppserier för unga eller mer rutinerade hästar.

I kapitlet om linlöpning (longering) och tömkörning presenteras lämplig utrustning och några grundtekniker, både enkla tips och mer avancerade övningar på töm.

Sammanfattningsvis en lättläst och konstruktiv bok som passar både (den vuxna) nybörjaren och den mer avancerade ryttaren som vill jobba med en enkel men korrekt grund för sin ridning. Boken finns att köpa på cdon och ett ex kommer också att lottas ut på min facebook-sida.

"Jaja, men knåda lite kan ju vem som helst göra!"

När man blir massör (för människor) blir man samtidigt officiellt mottagare för diverse skämtsamma fördomar om yrket. Jag har en känsla av att detta särskilt drabbar kvinnliga massörer, med tanke på kommentarernas innehåll, och bakgrunden till det är minst sagt öppen att spekulera i.

Några avfärdar massageyrket som ett allmänt okvalificerat arbete ("jaja, men knåda lite kan ju vem som helst göra") utan en tanke på bakomliggande kunskaper. Ungefär som att avfärda en revisor med att "alla kan vi räkna plus och minus", eller en frisör med att "det är ju bara att klippa lite".

Hur bemöter man sådant? Jag föredrar att, med mitt bästa pokerface på, svara något i stil med följande: "Ja, egentligen är en examen i massageyrket onödig, det fattar väl vem som helst att man inte kan arbeta med proprioceptiv neuromuskulär faciliteringsteknik på erector spinae cervikalt på en patient med uttalad osteoporos."

Lika vanligt förekommande är att den jag råkar prata med ska berätta om någon massör hen har varit hos under semesterresan. Oftast en kvinnlig massör. Oftast thailändsk. Oftast en relativt liten kvinna som trots sin ringa storlek lyckats åstadkomma underverk på kundens muskler. Jaha, och vad ska jag svara på det? "Grattis!" "Storleken har ingen betydelse, det är teknik och kunskap som ger resultat."

Det blir också märkligt när den jag just presenterat mig för säger: "Åh, men kan inte du klämma lite på mina axlar?" Jovisst kan jag det, men låt oss vända på det... "Jag är revisor." "Åh, då kan väl du ta en snabb titt på min bokföring."/"Jag är lärare." "Vad bra, vad hände egentligen vid Hastings 1066, kanske du kan förklara?"/"Jag är PT." "Kom igen, gör några armhävningar!"

Sedan finns det de som skämtsamt insinuerar att jag som massös inte bara bearbetar kundens muskler, so to speak ("Drar du för gardinerna ordentligt, höhö."). Alternativt berättar om en gång när hen fick massage och kunde höra hur kunden i båset/rummet bredvid uppenbarligen inte fick massage.

Även om det är menat som ett skämt så uppfattar jag det ändå som ganska olustigt, och dessutom lika uttjatat som att säga till en vegetarian att "jag lade lite extra skinka på din pizza!". Ja, jag vet att massageinstitut har varit synonymt med bordeller, och jag vet att det förekommer lite varstans att man kan boka happy ending i samband med sin massage.

Men inte hos mig, och jag föredrar faktiskt, hur konstigt det än låter, att inte bli jämförd med prostituerade. Föreställ dig motsvarande kommentarer till andra yrkesgrupper, till t.ex. lärare/poliser/butikssäljare eller kanske sekreterare, och du är farligt nära något som kan definieras som sexuella trakasserier.

Min verksamhet skiljer sig från prostitution, tro mig, i väldigt många avseenden, även om vi antagligen har följande två saker gemensamt: 1. vi drar för gardinerna ordentligt och 2. vi vill ha nöjda kunder.

Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning

Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.

Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").

Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.

Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.

Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.

Ju mer man lär sig desto mindre kan man

När mina klasskompisar läste Sune, Bert och Tvillingarna så läste jag skötselböcker om undulater, rasböcker om hundar och instruktionsböcker om ridning. Egentligen har ingenting ändrats sedan dess när det gäller mina litteraturval. Sambon läser kriminalromaner, vänner till mig föredrar chicklitt och jag läser anatomiböcker. Precis som inom alla andra specialintressen finns det i hästvärlden oändligt mycket att läsa och lära sig. Jag insåg snabbt att utbildningen till hästmassör bara är början.

I april var jag tillbaka på kursgården utanför Stockholm, den här gången för att gå en specialkurs i ryggrehabilitering. Hästens rygg är otroligt intressant, och tågresan från Malmö gick fort tack vare Sara Wyches bok "Understanding the Horse's Back", en titel som ådrog sig viss respekt från medresenärerna som själva var djupt försjunkna i Sydsvenskan, Leif GW och Nora Roberts. Skälen att läsa är olika, avkoppling, underhållning, tidsfördriv, eller som i mitt fall, klichén om kunskapstörst.

Ryggkursen visade sig vara otroligt bra. För att hitta och åtgärda ryggproblem fick vi lära oss specialtekniker som få i landet är utbildade för att utföra på hästar. Och det är här som rubriken kommer in i bilden: ju mer man lär sig desto mindre kan man. Efter tvådagarskursen insåg jag hur lite jag kan om hästryggar, trots att jag haft häst i snart 15 år, är utbildad hästmassör och plöjer igenom bok efter bok om hästens anatomi och rörelseapparat. Jag tänkte på alla misstag jag gjort genom åren, alla feltolkningar av hästars rörelser och beteende, alla gånger jag lyssnat på andra istället för att lyssna på hästen.

När jag känner mig som världshistoriens mest inkompetenta hästägare, så brukar jag tänka på något som Dr. Phil (av alla människor) har sagt: "Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Nu vet jag bättre och därför gör jag bättre." Det brukar hjälpa, allra helst i kombination med en ny trave böcker att plöja igenom vid sängkanten.