Lite då och då spänner jag för shetlandsponnyn. Han är milt sagt het framför vagn, och jag arbetar därför hellre och oftare honom på töm. När väl bröstselen är på gäller det att spänna för rockarden snabbt innan han tröttnar och går iväg.
För ett tag sedan köpte jag en loksele, med planen att han ska hjälpa till med att harva paddocken. Med hans temperament var jag tveksam till om det skulle funka, men jag ville ändå ge honom en chans.
Första gången med lokselen på: jag ledde runt honom i paddocken för att han skulle prova på hur den sitter och känns mot kroppen i rörelse. Han var spänd, taggad och taktade nästan hela tiden. Jag tänkte att det här kommer ju aldrig att gå vägen med harv och allt.
Andra gången: loksele på, jag ledde honom med ena handen och släpade pinnharven efter oss med andra handen. Den skramlar, så jag ville att han skulle höra det ljudet bakom sig utan att sitta fast i den. Han rörde inte en min utan skrittade lugnt bredvid mig, dock stördes han lite av att jag inte rörde mig "som vanligt". Den där harven är tyngre än den ser ut...
Tredje gången: jag upprepade proceduren från gång två, fortfarande ingen reaktion. Jag lade lite kroppstyngd i draglinorna och bad honom skritta. Gissa om jag blev förvånad när han bara lade sig i lokorna och drog! Så jag fäste harven i draglinorna och så fick han dra den rakt fram i 10-15 meter. Halt och beröm och av med harven igen.
Fjärde gången: drog han harven ett varv runt paddocken. Lugn, stabil och fokuserad på uppgiften. Han stod t.o.m. stilla när jag kopplade på och av den, och vi övade lite extra på det. Att stå still har aldrig annars varit hans bästa gren, men nu uppvisade han en helt ny sida av sig själv.
Idag har han dragit harven två varv runt paddocken. Han står still när jag spänner för och från. Det är tungt, men han lägger sig utan att tveka i lokorna och drar. Han är uppmärksam och samarbetsvillig och sprattlar inte iväg på egna äventyr, så som han gärna gör på töm.
Kanske har vi hittat ytterligare ett bra träningssätt för honom, som komplement till tömkörning och arbete i vagn. Oavsett så är jag glad att jag gav honom chansen att överraska mig, för det kan jag ärligt säga att han gjorde!
Visar inlägg med etikett shettis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett shettis. Visa alla inlägg
14 september 2015
10 december 2012
Oops! I did it again!
Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.
När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.
Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.
Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.
För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.
Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...
När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.
Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.
Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.
För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.
Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...
26 november 2012
Little miss Stubborn
Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.
Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.
Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.
Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.
Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.
Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).
Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.
Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.
Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.
Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.
Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)