Profilryttare 2015

Det är med stor glädje jag kan meddela att profilryttare för HållbarHäst 2015 blir Louise Winstrup, som tävlar dressyr med ponnyn Hamiltons Piece of Cake (Kakan)!

Kakan är en trevlig och okomplicerad ponny som Louise matchar fint och genomtänkt. Med Louises noggrant planerade träningsupplägg och sitt mjuka sätt mot Kakan är jag säker på att de kommer att gå långt tillsammans!

Här berättar Louise om sin dressyrsatsning:

"Mitt namn är Louise Winstrup och jag är 16 år gammal. Med min 5-åriga dressyrponny Hamiltons Piece of Cake (Kakan) tävlar jag i dressyr.

Jag och Kakan har haft en fantastisk resa. Vi har totalt startat 10 dressyrtävlingar varav vi har vunnit tre starter och kommit tvåa respektive trea två gånger var.

Vi lyckades kvala till Ungponny SM för 5-åriga ponnys i somras och vi kom dit med högst kvalpoäng av alla. Endast 12 stycken blev antagna och väl under SM slutade vi på en fantastisk fjärdeplats.

Då hade jag bara haft Kakan i fyra månader. Nu har det gått sju månader sen hon blev min. Det har varit de bästa sju månaderna i mitt liv, fyllda av glädje men samtidigt mycket hård träning. Jag och Kakan utvecklas varje dag, och det är alltid lika kul att vara med henne.

Vi tränar just för högre klasser och målet för nästa år är att kvala till Ungponny SM för 6-åriga ponnys. Vårt långsiktiga mål är att rida en kür, vilket är ett den svåraste klassen för ponny där man gör ett helt eget program som man rider i takt till musik."

12 vanor, 52 projekt och 365 småsaker

2015 är året då jag testar nyårslöften av ett, för mig, helt nytt slag. Inga fler luddigheter som "äta nyttigare", "motionera mer" eller "stressa mindre". Nej, i år ska jag införa 12 nya vanor, slutföra (eller markant närma mig slutet på) 52 projekt och få undan 365 småsaker.

Om det går vägen blir följden att jag just äter nyttigare, motionerar mer och stressar mindre, men med hjälp av konkreta steg. Några små, andra stora, till skillnad från alla tidigare år som jag försökt uppnå detta utan att ha någon egentlig plan för hur det skulle genomföras.

Forskning har visat att det tar (minst) 21 dagar att förändra/införa en vana. Mitt mål är att etablera en ny vana/månad. I januari blir det att äta havregrynsgröt till frukost. Resterande månaders vanor är inte valda ännu, men kommer troligtvis att handla om mat och träning på ett eller annat sätt.

Jag har, som så många andra, massor av små och stora projekt. Påbörjade, nästan färdiga eller på idénivå. Varje vecka siktar jag på att avsluta något oavslutat eller (om det är ett större projekt) ta ett tydligt steg närmre ett avslut. Sådant som att rensa garderoben, montera taklampor eller köra skräp till tippen.

Och de 365 småsakerna? Om jag kan få gjort en "javisst-ja-det-måste-också-fixas"-sak/dag frigörs massor av hjärnkapacitet på kort tid. Från att påminna mig själv om att kasta ut de där väldigt döda krukväxterna som vill bli komposterade (och alla andra 364 småsaker som behöver göras) till att ha mängder av energi och hjärnkapacitet över till andra (roligare) saker.

Beware, 2015, för här kommer jag (och jag har en plan)!

Att hitta motivation att träna utan häst

Tycker du att det är roligt att träna? Det gör inte jag. Jag har aldrig vaknat på morgonen och känt att "Ja! Äntligen! Idag är det bergsklättring/
löpning/zumba/parkour!". All träning som inte är direkt relaterad till hästar är något jag drar mig för, suckar över och letar ursäkter för att slippa.

"Det regnar, och då blir jag blöt om fötterna. Ja men nu har jag ju precis ätit frukost. Men hur lång kan en kilometer egentligen VARA!?" Latmaskministern har ursäkter för allt, men jag tänkte försöka mig på ett experiment från idag fram till jul.

Jo, du läste rätt, från idag. Inte på måndag, som annars är den internationellt erkända starta-nya-vanor-dagen. Inget mer snack om att det ändå snart är helg och då kan jag lika gärna vänta till måndag. Eller att det ändå snart är december, och då kan jag lika gärna vänta till 2015.

För något år sedan påbörjade jag en plankutmaning. Det gick inte så bra. Den här gången ser min utmaning lite annorlunda ut, jag ska svettas och bli andfådd en stund varje dag. Till häst, eller när jag tömkör. I löparskor eller i plankan. I yogapositioner eller ute med hunden.

Var kommer nu denna oväntade motivation ifrån? Jag som är den mest träningsskygga människa jag känner? Visserligen sant, men jag är också den envisaste jag känner. Att sitta upp och känna att jag inte ORKAR rida ett ordentligt pass, gjorde mig förbannad.

När det gäller hästar så pratar vi om exteriör och träning för hållbarhet, men hur ser MIN EGEN exteriör och träning ut, om jag tänker hållbarhet för egen del? Ja, just det. Finns lite att jobba på. Dags för mindre snack och mer verkstad.

Vi får väl se hur länge motivationen sitter i. Förhoppningsvis tills jag börjar känna resultat, och då kanske träningen blir en belöning i sig, så som jag hört andra berätta. Jag ser fram emot det.

Gästbloggare: Amanda Andersson

Amanda Andersson rider in, tränar och tävlar i hoppning, och är den jag skulle ta med mig om jag skulle provrida häst inför köp. Här delar hon med sig av några tankar kring hoppning och en alldeles speciell liten storhäst.

"Som ryttare är man väldigt beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna plötsligt fått tänder.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar, inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening, då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.

Eller gamla tävlingshästen Sam som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!

Såna dagar kan jag undra varför man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest längtande efter en varm och go säng.

Men alla sådana dagar är som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger, eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för skratt.

Den kärlek jag många gånger känt för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men också för att man litar så på varandra."

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.

Sadeldjungel och sitshelvete

I början av sommaren bestämde jag mig för att det var dags att byta sadel till Prinsessan. Den jag redan hade var jag inte nöjd med, jag satt inte bra och tyckte inte heller att den låg optimalt på henne längre. I juni sammanföll den totala frustrationen med skatteåterbäringen och jag gjorde slag i saken, eller ja, i alla fall tog jag ett beslut om jag fått nog.

På ett sådant beslut följer alltid grävande journalistik i alla böcker och tidningar som jag kan uppamma, om det så bara står en rad om ämnet. X antal timmar framför datorn, växlande mellan googlande, läsa trådar, läsa artiklar, kolla sadelmärken, kolla återförsäljare och andrahandsmarknad (går det att ändra den bommen? stoppa om? lämna tillbaka?) och tomt stirrande på skärmen. Tankarna vandrade mellan "Yes! Den blir det!", "Men var i h-e var det nu jag läste att..." och "Jag ger upp och rider barbacka i resten av mitt liv."

Efter en hel del rådfrågande av alla möjliga hästmänniskor i min närhet lyckades jag vaska fram ett bra tips. En av mina stamkunder, själv dressyrryttare, tittade på foton av min häst och kom med följande (föredömligt ödmjuka) kommentar: "Jag har haft en häst som liknade din i kroppskonstitutionen. På henne fungerade en P**R**. Jag har sett en eller två sådana på b*****t."

Jag ringde på sadeln, den fanns kvar (thank god!), diskuterade med sadelutprovare och fick den på öppet köp för att kunna testa ordentligt. Och den visade sig ligga perfekt på henne! Vad som däremot visade sig vara allt annat än perfekt var min sits... En gång i tiden hade jag en mycket bra dressyrsits. Det har jag inte längre. Så nu är det sitsträning som gäller.

Så var det alltså dags att plocka fram Little Miss Stubborn igen för att få rätt på sitshelvetet och be A att filma så att jag bättre kan utvärdera. Det går så sakta framåt. På inköpslistan står tvål att tvätta munnen med och öronproppar till A och hästen...

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

"Hästar finns inte!" "Nähä, men fotboll är ändå en fånig sport!"

Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.

Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.

Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?

Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.

Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.

Little miss Stubborn

Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.

Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.

Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.

Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.

Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.

Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).

Tips för att variera hästens träning

Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:

1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.

2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.

3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.

Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.

När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!). 

Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?

Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.

Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.

Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!

Vart är du på väg och vill du dit?

En del människor verkar vara födda med en inre kompass och en målmedvetenhet som skulle göra Sisyfos avundsjuk. Från 10-årsåldern vet de att de vill göra med sina liv, bli sjuksköterska, pilot, jobba med barn, sy kostymer till operan i Köpenhamn. Målen varierar, men det dessa människor har gemensamt är att de vet vart de är på väg och de vet att de vill dit.

Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.

Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.

Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.

Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.

Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.