Att massera en häst med stor integritet

Jag träffar på många starka personligheter i jobbet. Den senaste, här kallad C, är ett sto med delvis samma dressyrstam som min egen häst. Mycket egen vilja, mycket integritet.

C har flyttat runt en del i sitt liv och inte riktigt hittat rätt någonstans. Nu ägs hon (förmodligen på livstid) av en "gammal" kund till mig som tog sig an henne för några år sedan för tillridning och försäljning, men som slutligen köpte henne själv.

C var väldigt på sin vakt när jag närmade mig henne. Spänd både fysiskt och mentalt, utstrålade misstänksamhet på gränsen till ren misstro. När jag först lade handen på henne blev hon om möjligt ännu mer spänd. Vad vill nu den här nya människan?

En sådan häst är inledningsvis svår att arbeta med. Jag måste respektera hennes integritet samtidigt som jag vill visa henne att jag är där för hennes skull. Att hon kan lita på mig och att jag inte förväntar mig något av henne.

Det kan ta 2-3 massagetillfällen innan en häst som C tillåter mig att behandla henne fullt ut, jag kan inte tvinga mig på en häst som är skeptisk både till mig och till det jag gör.

Hon måste få ta det i sin takt, annars kan vi lika gärna strunta i det. Som tur är förstår den här hästägaren det, och respekterar mitt sätt att arbeta.

Förvånansvärt ofta är det hästar som visar upp ett hårt och tufft yttre som reagerar så här i sin första kontakt med mig. Ofta mjuknar de snabbt när de inser att de inte behöver prestera något i mitt sällskap och när de förstår att jag respekterar dem och deras behov av utrymme.

När de väl låter mig jobba kan de här hästarna få stor hjälp av massage, fysiskt och mentalt. Deras inställning till livet och världen omkring dem, att ständigt vara på sin vakt, kräver mycket energi och det sätter sina spår i muskulaturen.

Det är också den här typen av häst som gör att jag efter den första fullständiga behandlingen kör hem och känner mig uppfylld och helt tom inombords på samma gång. Och när en häst som C väljer att lägga huvudet i mina armar efter massagen känner jag mig bara ödmjuk och tacksam.

Gästbloggare: Amanda Andersson

Amanda Andersson rider in, tränar och tävlar i hoppning, och är den jag skulle ta med mig om jag skulle provrida häst inför köp. Här delar hon med sig av några tankar kring hoppning och en alldeles speciell liten storhäst.

"Som ryttare är man väldigt beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna plötsligt fått tänder.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar, inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening, då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.

Eller gamla tävlingshästen Sam som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!

Såna dagar kan jag undra varför man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest längtande efter en varm och go säng.

Men alla sådana dagar är som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger, eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för skratt.

Den kärlek jag många gånger känt för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men också för att man litar så på varandra."

Gästbloggare: Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson) om tillit och förtroende

Så länge vi har känt varandra så har Naomi haft en särskild fallenhet för att klara ut "svåra" hästar. Här delar hon med sig av sin filosofi i hästhantering, baserad på tillit och förtroende mellan häst och människa.

"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.

Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.

De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.

En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.

Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.

För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!

Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.

För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."

Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)