Att massera olika typer av hästar: hästen som "stängt av"

En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.

Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.

Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.

Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.

Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.

Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.

Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.

De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.

Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.

Att massera olika typer av hästar: den nervösa hästen

Hästar med mycket nerv tenderar att vara extra känsliga även vid massage. För en lyckad behandling krävs att massören är mycket väl medveten om sitt kroppsspråk, hästens kroppsspråk, har respekt för individen och inte minst gott om tid. Tidspress är det enklaste sättet att förstöra en hästs erfarenhet av massage för lång tid framöver.

Hos dessa hästar ligger flyktinstinkten ständigt nära ytan. Hastiga rörelser, känslan av att sitta fast eller bli trängd sätter igång det sympatiska nervssystemet – fight/flight – och blockerar de hormon som främjar avslappning.

En massagebehandling tar i vanliga fall 50-60 minuter, men med en nervös häst finns inget klockslag att hålla sig till. Det kan ta mer än en timme, nästan 1 ½, innan hästen litar på mig och mina händer. Det får ta den tid det tar. Full avslappning nås ibland inte förrän efter 2-3 behandlingar.

I enstaka fall kan vi behöva avbryta behandlingen i ett läge där hästen har accepterat mig, även om jag egentligen inte hunnit behandla hela hästen. Detta för att hästen ska ha ett bra minne av mig och massagen att associera till nästa gång vi ses. Det där med att sluta medan det går bra, som med allt annat vi gör med hästen.

Det har förekommit 1-2 gånger att jag och hästägaren tagit ett gemensamt beslut efter 20-30 min, att det räcker för idag. En ung fullblodshäst i galoppträning, full av energi, nerv och flyktinstinkt. Efter 15 min på helspänn i nytt stall och den för honom så ovana situationen, sänkte han plötsligt huvud och hals, började tugga och gäspa vid massage på manke och bogblad. Där och då var det rätt tidpunkt att avsluta.

Skulle det visa sig att hästen tycker att det är fullständigt omöjligt att låta mig massera och att jag inte kan nå fram till den, så respekterar jag givetvis detta och avbryter behandlingen. Det har hittills aldrig hänt.

Precis som med hästar med stor integritet är det viktigaste att hästen känner förtroende för mig, och att den kan lita på att jag respekterar den personliga sfären. Först då kan behandlingen bli riktigt bra. Ibland ber hästägaren om ursäkt för sin häst innan vi nått hit. Gör inte det. Jag tar inte illa vid mig.

Att massera en häst med stor integritet

Jag träffar på många starka personligheter i jobbet. Den senaste, här kallad C, är ett sto med delvis samma dressyrstam som min egen häst. Mycket egen vilja, mycket integritet.

C har flyttat runt en del i sitt liv och inte riktigt hittat rätt någonstans. Nu ägs hon (förmodligen på livstid) av en "gammal" kund till mig som tog sig an henne för några år sedan för tillridning och försäljning, men som slutligen köpte henne själv.

C var väldigt på sin vakt när jag närmade mig henne. Spänd både fysiskt och mentalt, utstrålade misstänksamhet på gränsen till ren misstro. När jag först lade handen på henne blev hon om möjligt ännu mer spänd. Vad vill nu den här nya människan?

En sådan häst är inledningsvis svår att arbeta med. Jag måste respektera hennes integritet samtidigt som jag vill visa henne att jag är där för hennes skull. Att hon kan lita på mig och att jag inte förväntar mig något av henne.

Det kan ta 2-3 massagetillfällen innan en häst som C tillåter mig att behandla henne fullt ut, jag kan inte tvinga mig på en häst som är skeptisk både till mig och till det jag gör.

Hon måste få ta det i sin takt, annars kan vi lika gärna strunta i det. Som tur är förstår den här hästägaren det, och respekterar mitt sätt att arbeta.

Förvånansvärt ofta är det hästar som visar upp ett hårt och tufft yttre som reagerar så här i sin första kontakt med mig. Ofta mjuknar de snabbt när de inser att de inte behöver prestera något i mitt sällskap och när de förstår att jag respekterar dem och deras behov av utrymme.

När de väl låter mig jobba kan de här hästarna få stor hjälp av massage, fysiskt och mentalt. Deras inställning till livet och världen omkring dem, att ständigt vara på sin vakt, kräver mycket energi och det sätter sina spår i muskulaturen.

Det är också den här typen av häst som gör att jag efter den första fullständiga behandlingen kör hem och känner mig uppfylld och helt tom inombords på samma gång. Och när en häst som C väljer att lägga huvudet i mina armar efter massagen känner jag mig bara ödmjuk och tacksam.

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

"Jaja, men knåda lite kan ju vem som helst göra!"

När man blir massör (för människor) blir man samtidigt officiellt mottagare för diverse skämtsamma fördomar om yrket. Jag har en känsla av att detta särskilt drabbar kvinnliga massörer, med tanke på kommentarernas innehåll, och bakgrunden till det är minst sagt öppen att spekulera i.

Några avfärdar massageyrket som ett allmänt okvalificerat arbete ("jaja, men knåda lite kan ju vem som helst göra") utan en tanke på bakomliggande kunskaper. Ungefär som att avfärda en revisor med att "alla kan vi räkna plus och minus", eller en frisör med att "det är ju bara att klippa lite".

Hur bemöter man sådant? Jag föredrar att, med mitt bästa pokerface på, svara något i stil med följande: "Ja, egentligen är en examen i massageyrket onödig, det fattar väl vem som helst att man inte kan arbeta med proprioceptiv neuromuskulär faciliteringsteknik på erector spinae cervikalt på en patient med uttalad osteoporos."

Lika vanligt förekommande är att den jag råkar prata med ska berätta om någon massör hen har varit hos under semesterresan. Oftast en kvinnlig massör. Oftast thailändsk. Oftast en relativt liten kvinna som trots sin ringa storlek lyckats åstadkomma underverk på kundens muskler. Jaha, och vad ska jag svara på det? "Grattis!" "Storleken har ingen betydelse, det är teknik och kunskap som ger resultat."

Det blir också märkligt när den jag just presenterat mig för säger: "Åh, men kan inte du klämma lite på mina axlar?" Jovisst kan jag det, men låt oss vända på det... "Jag är revisor." "Åh, då kan väl du ta en snabb titt på min bokföring."/"Jag är lärare." "Vad bra, vad hände egentligen vid Hastings 1066, kanske du kan förklara?"/"Jag är PT." "Kom igen, gör några armhävningar!"

Sedan finns det de som skämtsamt insinuerar att jag som massös inte bara bearbetar kundens muskler, so to speak ("Drar du för gardinerna ordentligt, höhö."). Alternativt berättar om en gång när hen fick massage och kunde höra hur kunden i båset/rummet bredvid uppenbarligen inte fick massage.

Även om det är menat som ett skämt så uppfattar jag det ändå som ganska olustigt, och dessutom lika uttjatat som att säga till en vegetarian att "jag lade lite extra skinka på din pizza!". Ja, jag vet att massageinstitut har varit synonymt med bordeller, och jag vet att det förekommer lite varstans att man kan boka happy ending i samband med sin massage.

Men inte hos mig, och jag föredrar faktiskt, hur konstigt det än låter, att inte bli jämförd med prostituerade. Föreställ dig motsvarande kommentarer till andra yrkesgrupper, till t.ex. lärare/poliser/butikssäljare eller kanske sekreterare, och du är farligt nära något som kan definieras som sexuella trakasserier.

Min verksamhet skiljer sig från prostitution, tro mig, i väldigt många avseenden, även om vi antagligen har följande två saker gemensamt: 1. vi drar för gardinerna ordentligt och 2. vi vill ha nöjda kunder.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Little miss Stubborn

Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.

Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.

Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.

Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.

Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.

Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).

Besserwisser, pedant och dålig förlorare

Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.

Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.

Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).

Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.

Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.

Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.

Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.