Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Sanning, skvaller eller skitsnack?

Vid första besöket och första massagen noterar jag allt jag uppfattar som "avvikande" och delger detta till hästägaren. Det kan t.ex. vara hästens över- eller underhull, benställning eller (avsaknad av) hovbeslag, denna uppriktighet är en viktig del i mitt jobb. Om hästägaren ber om min åsikt om något rörande den egna hästen så svarar jag ärligt, det är också det en viktig del i mitt jobb.

Att säga som det är och vara ärlig, är i grunden naturligtvis en god vana och en god egenskap. Men ibland frågar jag mig om man alltid måste säga som det är? Måste man säga the truth, the whole truth and nothing but the truth i alla lägen? Eller är "att vara ärlig" ett (medvetet?) sätt att tillåta sig själv att säga något som visserligen är sant, men samtidigt småelakt och kanske helt onödigt?

Kanske måste man inte säga till någon t.ex. att deras häst ser gammal ut, även om det råkar vara sant. Ingen blir gladare av det, inte hästägaren, troligtvis (läs förhoppningsvis!) inte den som säger det och inte heller de runtomkring som råkar höra på. Ägaren vet antagligen redan om det och kan inte göra något åt det. Säger man dessutom det till någon annan än ägaren så har man lyckats med konsten att leverera skvaller och dessutom kamouflera det som en sanning, "jamen jag är ju bara ärlig!".

(Häst-)världen är tråkigt nog full av människor som känner ett behov av att använda skitsnack, skvaller och småelak ärlighet för att själva må lite bättre. Allt från samtal ponnymammor emellan på framridningarna ("så synd att NNs ponny fortfarande inte går rent på böjt spår") till stallbekantas s.k. sanningar om din nyinköpta häst ("jasså ni har inte märkt av de lösa benbitarna ännu"). Vad är det som driver dessa människor och hur försvarar man sig emot dem? Hur gör man för att inte dras med i samma jargong?

För mig som företagare är det en fråga om professionalism att inte prata om en häst med någon annan än ryttaren/ägaren, såvida det inte finns en tydligt uttalad överenskommelse att jag t.ex. kan ta upp ett intressant fall på bloggen eller hemsidan. Massörer är inte bundna av någon formell sekretess, men det är så jag har valt att behandla den information jag hanterar.

För mig som privatperson är det en fråga om integritet och karma. Vad säger det om mig som människa om jag ständigt måste sprida information vidare om andra människor, sann eller osann, och ständigt oombedd påpeka brister hos dem eller deras hus/trädgård/hund/katt? Nej tack, den där trista karman vill jag helst vara utan.

Det finns oftast något positivt (och sant) att säga istället. Även en gammal häst kan vara pigg i blicken/i fint hull/fräsch i benen eller kanske helt enkelt söt. Det är betydligt trevligare både för mig att säga och för hästägaren och eventuella andra närvarande att höra.