Förkasta inte en välutbildad massörs kunskap och erfarenhet

För ett par veckor sedan publicerades en artikel i Hippson, som snabbt fick stor spridning bl.a. på facebook. Artikeln handlade om alternativa behandlingsmetoder, skyldigheten att se till att hästen får rätt vård vid sjukdom och skada vilket det enligt artikeln var vanligt förekommande att alternativbehandlare fördröjde, med lidande för hästen som följd.

Tråkigt nog hade ingen s.k. alternativbehandlare fått tillfälle att uttala sig i artikeln, utan de invändningar som fanns mot innehållet kom i kommentarsfältet, där det är lätt att halka bort från saklighet och vanligt sunt förnuft. 

Först av allt vill jag invända mot termen alternativbehandlare. Jag, som utbildad massageterapeut på både människa och häst, jobbar inte med alternativbehandling, utan med komplementärbehandling. Min kompetens är ett användbart komplement till veterinärens. Jag behandlar inte t.ex. hältor och sjukdomar, det är veterinärens jobb. 

Jag arbetar istället förebyggande och rehabiliterande. Ibland även konsulterande. 

• Förebyggande: jag löser upp muskelspänningar som inskränker hästens naturligt fria rörelsemönster, och ger den möjlighet att använda sin kropp optimalt. Detta förebygger skador genom att bl. a. proprioceptionen stärks, och smidiga muskler skyddar senor från onödigt slitage. Ofta kan ökad intensitet i träning ge muskelspänningar i en övergångsperiod innan hästen stärkt sig för den nya uppgiften. Här hjälper jag till att hålla ett vakande öga på att muskulaturen hinner med. 

• Rehabiliterande: efter en skada eller sjukdom kvarstår ofta muskelspänningar som har skyddat från smärta. Dessa spänningar försvinner inte av sig själv, utan behöver massagebehandling för att släppa. Ett exempel är att låg hälta/smärta fram (dubbelsidig kotledsinflammation, hovböld, ömma sulor) ofta ger spänningar i manke, eftersom hästen har "hållt uppe sig" för att lindra belastningen. Ett annat exempel är att invärtes problem med mage/tarm (kolik, avmaskning, magsår) ofta ger spänningar i ländrygg och höftböjare. När hästen är färdigbehandlad hos veterinär, så kommer jag in med min yrkeskunskap. 

• Konsulterande: Jag rekommenderar hästen vidare till veterinär om den t. ex. har återkommande spänningar på samma ställe, då det kan tyda på andra, icke-muskulära problem (se exemplen ovan). Jag har också kunnat vara behjäplig vid utredning av rörelsestörning i samråd med veterinär, då min kunskap och erfarenhet kompletterar veterinärens. T. ex. har vissa muskelspänningar ofta samband med bakknäproblematik, och då rekommenderar jag hästägaren att rådfråga veterinär. Jag ställer inga diagnoser, det är inte mitt kompetensområde. 

Jag tycker att det är tråkigt att det presenteras en så ensidigt negativ inställning till massören som friskvårdare för hästen. Alla dras över en kam, oavsett utbildning och annat. Istället vill jag poängtera att det är enkelt att kolla upp en människa innan du anlitar den till att behandla din häst, för att undvika oseriösa behandlare. 

Kolla upp utbildningen. Finns den? Verkar skolan seriös och kunnig? Leta upp referenser, både på behandlaren och utbildningen. 

Kolla upp behandlaren. Är hen registrerad företagare? Om inte, fråga varför? Finns det ansvarsförsäkring? F-skatt? Om inte, fråga varför? 

Låter det för bra för att vara sant när du pratar med behandlaren, så är det oftast också det. Ingen behandlare kan lösa "allt" och laga "alla" hästar. 

Och, som rubriken säger, förkasta inte en välutbildad massörs kunskap och erfarenhet. Vi verkar alla för hästens välmående, men med olika, kompletterande, metoder. 

Hästens näringsbehov och utfodring

Få aspekter på hästhållning orsakar så mycket debatt (och ovänskap) som utfodring. Av någon anledning är det lätt att provocera med foder. "Jasså du ger selentillskott..."/"Har du sett så TJOCK hennes häst är!"/"Ja JAG ger bara svarthavre odlad på Österlen och skördad för hand i nymånens sken medan en barnkör sjunger Evert Taube, allt annat är skit."

Ta grovfoderanalys som exempel. "Alla" vill se analysen på höet som hästen ska ha, vilket i sig är bra, jag uppskattar att hästägare engagerar sig och vill veta mer. Men, och här kommer det mer provokationer, kan "alla" tolka det som står i analysen? Och om "alla" inte kan det, är samma "alla" beredda att erkänna det och be någon sakkunnig om hjälp?

När jag köpte "Hästens näringsbehov och utfodring", skriven av Christina Planck och Margareta Rundgren, så förväntade jag mig tabeller över näringsinnehåll i olika foderslag och en relativt övergripande introduktion till ämnet. Jag fick det, men också så mycket mer.

Den är inte skriven av representanter för någon foderproducent utan av två oberoende experter, och tar t.ex. upp produktion och lagring av vallfoder, hästens matsmältningsapparat och foderrelaterade störningar som krubbitning, fång, magsår, överhull och underhull.

Jag läste boken från pärm till pärm två gånger i rad, och läser fortfarande om den då och då. Däremellan återkommer jag till den som en uppslagsbok. Jag rekommenderas den absolut till alla hästägare som vill kunna förstå och tillämpa en grovfoderanalys, för att också vid behov kunna komplettera den individuella foderstaten med rätt kraftfoder och tillskott.

Läs den! Den är saklig, vetenskaplig och befriad från säljsnack och personligt tyckande, något som annars tenderar att breda ut sig i många stall. Let science in and rumours out!

Stretchingskolan del 3: Säkerhet

Som i all hästhantering är det viktigt att tänka på säkerheten, både din och hästens. Stretchingen ska minska skaderisken, inte öka den!

• Välj en bra plats att stå på. Det ska vara halkfritt, plant, lugnt och med gott om svängrum.
• Bind upp hästen. Är du eller hästen osäker, be gärna någon (hästvan) att hålla den.
• Ha alltid handskar på när du stretchar benen. Ha gärna hjälm och skor med stålhättor, särskilt med ovana hästar eller hästar du inte känner så väl.
• Innan du lyfter hästens ben, kolla så att den står i bra balans på de andra tre benen. Varje gång.
• Pressa inte hästen. Om den inte förstår vad du vill, eller om du tar i för hårt, så ökar risken för protester, och då ökar risken att någon kommer till skada. Beröm hästen när den samarbetar.
• Vad rädd om din rygg. Böj på knäna, inte på ryggen, när du lyfter tunga hästben.

Det tar oftast några gånger innan hästen förstår vad du förväntar dig av den i stretchingen. En del blir osäkra, en del tycker att det är läskigt i början och hos en del hästar tar faktiskt kroppen emot.

Se stretchingen som övningar från marken som hästen först ska förstå och lära sig, och sedan förbättra. De flesta tycker om stretchingen och efter ett tag vet hästen precis i vilken ordning du gör rörelserna!

Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning

Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.

Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").

Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.

Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.

Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.

Ryggar och ridning, del 3: träna annat än ridning

Ja, jag vet, att ha häst tar tid. Minuterna på hästryggen är bara en bråkdel av den tid som spenderas med kringsysslor relaterade till hästägandet. Rykta, mocka, sopa, väga upp foder, hämta foder, passa hovslagartider, köra till/från stallet, putsa grejer...

Trots att jag vet hur mycket tid som redan går åt, tänker jag ändå be dig som ryttare att komplettera ridningen med annan träning. Förslagsvis med två tillägg i ditt förmodligen redan fullspäckade schema, om jag nu ändå ska vara jobbigt präktig så tänker jag vara det fullt ut. Konditionsträning för ett bättre flås, yoga för smidighet och rakriktning av dig som ryttare.

Jag personligen hatar innerligt att löpträna så jag går med hunden i så raskt tempo att jag får upp lite puls. Alternativt (ja det händer faktiskt men uppenbarligen inte tillräckligt ofta) intervallträning, också det tillsammans med hunden. Full fart uppför en hyfsat brant backe, gå nerför, upprepa efter behag. Ger mig riktigt hög puls och rejäl träningsvärk i höftböjarna till dagen efter.

Parträna med maken/sambon/bästa vännen/kollegan/grannen för ytterligare effekt. Större chans att det verkligen blir av + att ni triggar varandra, särskilt om en av er eller (ännu sämre för husfriden) kanske båda, har lite tävlingsinstinkt. Själv är jag en dålig förlorare och ibland en ännu sämre vinnare, vilket har resulterat till att schackspel inte längre genomförs i det här hemmet, men nu tänkte jag att vi ska testa att intervallträna ihop (så glad A kommer att bli när han hör det).

Yoga finns i massor av former och Ulrica Norbergs bok "Poweryoga" är min favorit eftersom jag vill känna i kroppen att jag tränar. Här kombineras olika kroppspositioner med en djup och kontrollerad andning i olika serier av övningar. Träna yoga hemma eller på träningscenter, om man är ovan kan det vara bra att börja i grupp och där få vägledning och självförtroende inför övningarna. Alla kan träna oavsett förutsättningar och du får snabbt resultat både på smidighet och jämnhet i kroppen, och man stärker hela muskelkorsetten som stödjer ryggen, och där behöver vi ryttare verkligen vara stabila och starka.

Lägg inte ribban för högt om/när du vill börja komplettera ridningen med annan träning, det ÄR massor av annat som måste hinnas med i vardagen. Ta en vecka i taget. Lägg till ett konditionspass och ett yogapass. Spring i backe medan ungarna är på musikskolan/fotbollsträning/

simning/hos farmor. Välj några yogaövningar och gör dem i vardagsrummet efter nyheterna.

Utvärdera efter några veckor. Trivs du med det så lägg till ytterligare ett pass av varje. Trivs du inte med det, prova andra träningsformer som jobbar med kondition och smidighet. Du vet att du hittat rätt när du tycker att den träningen är lika rolig som ridningen.

Besserwisser, pedant och dålig förlorare

Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.

Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.

Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).

Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.

Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.

Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.

Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.