"Som ryttare är man väldigt beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna plötsligt fått tänder.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar, inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening, då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.
Eller gamla tävlingshästen Sam som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!
Såna dagar kan jag undra varför man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest längtande efter en varm och go säng.
Men alla sådana dagar är som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger, eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för skratt.
Den kärlek jag många gånger känt för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men också för att man litar så på varandra."
