Hö eller hösilage, det är frågan

Jag har alltid föredragit hö som huvudsakligt grovfoder till mina hästar. Vanligt, gammaldags torrhö i småbal. Så när vi flyttade till Lilla Kungsgården var det en stor glädje att planera för första egna skörden, ett hektar insådd vall stod och väntade på oss.

Traktor, slåtterbalk och hövändare införskaffades. A planerade och servade maskiner. Min "gamla" höbonde bistod med goda råd. Sommaren kom och vi inväntade rätt väderlek. SMHI, DMI och klart.se uppdaterades minst en gång i timmen och till slut såg det lovande ut.

Ska vi? Ska vi vänta nån dag till? Med nästa uppdatering på prognosen tog vi beslut, nu är det dags. Jag och Salsa gick ett varv i vallen för att skrämma upp eventuella harar och rådjurskid, A kopplade slåttern och sedan var vi igång. Det härliga swishandet från slåttern, och en pirrande känsla i magen. Svarta moln norr om oss, vetskapen att kommer det regnet hit nu så är det kört.

Det kom bara några droppar. Höet torkade fint, A vände det många, många gånger och brände axlarna i traktorn. Min "gamla" höbonde kom och tittade till det ett par gånger och sedan pressade vi småbalar. Den första egna skörden.

Vi körde in det på tisdagen, på onsdagen började ösregnet som pågick fram till lördag morgon, dagen då vi gifte oss. Tala om att vi hade flyt!

Familj och vänner har sedan år 1 hjälpt oss att kånka in höet. Runt 500 balar à ca 15 kg. 35 grader varmt på loftet och oergonomiska takstolar i lagom "slå-i-pannan-höjd" har inte direkt underlättat, men massor av kall dricka och efterföljande grillning har gjort att hjälpredorna har återkommit året efter.

Torrhö är svårt att förvara bra, särskilt i Skåne, särskilt nära kusten och särskilt med de varma, långa, fuktiga höstar vi har numera. Därför har vi tvingats kasta hö varje vår, och det finns inte mycket som är så frustrerande som att köra hårt inarbetat hö på tippen. Visst kan man packa in hela hölagret i halm, men så som vårt loft är utformat så är det väldigt mycket extrajobb, plus att vi tappar för mycket förvaring då.

Därför blir det i år ett test med att pressa småbal hösilage istället. Jag tycker det är trist, eftersom jag gillar torrhö bättre och att hela processen med att ta in skörden blir annorlunda. Men vi måste prova något annat, jag kan inte offra hur många timmar som helst (egna och andras) på att först ta in hö, sedan köra och kasta det, och sedan köra och köpa nytt.

Vem vet, till nästa års skörd har vi kanske hunnit bygga bättre förutsättningar för att lagra torrhö? Och grillning och kall dricka kommer att erbjudas till alla som vill hjälpa till att kånka balar, plastade eller inte.

Bygg en enkel höhäck!

Jag har förmånen att kunna ha mina hästar ute i gräshage hela dagarna, året om. I mitt fall till priset av att inte ha tillgång till ridhus, men det handlar om prioriteringar i min hästhållning. När gräset inte längre räcker till så får de hö i hagen, fri tillgång, och för några år sedan byggde jag en enkel höhäck.

Fördelar:
höet blåser inte bort, ut ur hagen, som det mycket väl kan göra här i Skåne = bättre ekonomi i hästhållningen.

• mängden hö som trampas ner i leran och blir oätligt minimeras = bättre ekonomi + minskad risk för kolik.
• höhäcken dränerar sig själv om det regnar = mindre mängd hö förstörs = bättre ekonomi + minskad risk för kolik.
• om det blir upptrampat kring höhäcken så flyttar jag den enkelt = fräschare utfodringsplats + minskad risk för halkskador.
• bra ätställning utan risk att få i sig grus = minskad risk för kolik.

Nackdelar:

• höhäcken kan vara tung att flytta för en person.

Gör så här:
Skaffa en lastpall, två pallkragar, fyra brädor och lite skruv. Montera enligt bilden. Se upp så att inte skruvarna går igenom på insidan så att hästarna kan riva sig på dem. Done!

...sopa, sopa, sopa, sopa... (del 1)

Jag har precis läst "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Igen. Hon skriver träffsäkert och vasst och argt om hur hennes familjs vardag fungerar tack vare att hon har koll på läget. I likhet med sina väninnor (och säkert många, många andra kvinnor) curlas det för fullt. Inte bara för barnen utan lika mycket för mannen. Hon vet vilka av barnens kläder som är smutsiga/hela/för små/hos mormor. Vad som behöver handlas till hemmet/barnkalaset/you name it. Drottning av logistik. Och vem har inte känt så?

De flesta av oss sopar för någon eller några. Barn eller man, syskon, föräldrar, kollegor, kanske chefen? Själv sopar jag i särklass mest av allt för mina djur. En tvättäkta curlingmatte. Väldigt ofta kretsar väldigt mycket kring djuren, och nu menar jag inte sådant som de helt enkelt måste ha för att må bra, som mat, utevistelse, rena boxar m.m. utan ren curling/bortskämning. Varför det curlas? Det får sparas till ett annat inlägg.

Hunden vill ligga i sängen, vilket innebär att det är fysiskt omöjligt att själv ligga någorlunda bekvämt där samtidigt. Resultat? Hunden ligger på rygg, diagonalt över sängen, med tassarna i vädret och snarkar, medan matte ligger hoprullad som en kanelbulle vid ena huvudkudden (som jag faktiskt har fått behålla, hittills). Visst kan jag säga till henne att gå ner, och hon lyder, men hon tycker ju att det är så mjukt och mysigt i sängen ju!

Undulaterna som högljutt påtalar att de vill ha ny portion fröblandning, nytt väl kylt dricksvatten och nytt, väl tempererat badvatten i samma ögonblick som jag och A satt oss ner i soffan. Resultat? Jag kommer tillbaka till ljummen mat och en soffa som hunden, i ett obevakat ögonblick, har passat på att hoppa upp och lägga sig tillrätta i. Att låta dem vänta är otänkbart, delvis p.g.a. att det är helt omöjligt att höra vad som sägs på tv annars.

Hästarna vill ut fastän det ösregnar. Matte tar på regntäcken och släpper ut, serverar hö i hagen (för det vill de ju ha!) och håller koll på när de stackarna börjar se genomvåta ut. Då är det dags att ta in, servera mer hö (för det vill de ju ha!), av med våta täcken, på med torra täcken och ut i hagen igen när höet är uppätet. För innan dess har de minsann ingen lust att lyfta huvudet för att få på sig torra grimmor.

Och om jag inte står på scoutmanér redo i samma sekund som höet tar slut så ska det gnäggas. Och tjatas. Som om de aldrig får lov att vara ute. Min fasa är att någon utomstående ska höra dem i det läget, för det låter verkligen som att det är hemskt synd om mina stackars hästar. Och när jag släppt ut dem så kallar de på mig igen. "Höet är slut!" "Vi får ALDRIG något att äta!" Och mer hö serveras (för det vill de ju ha!). Och jag sopar vidare...

Fångens fånge

Alla hästägares stora skräck.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.

För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att

a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.

Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.

Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.

Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.

Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.

Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.

Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?

Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.