Att ta en paus från massagen

Jag älskar verkligen mitt jobb. Därför känns det märkligt att nu ta en paus ifrån det. Sedan jag startade eget 2008 har jag inte tagit sammanhängande semester från hästmassagen, och har inte heller saknat att vara ledig. Intensiteten i verksamheten har sjunkit något mitt i sommaren och kring jul, och det har varit fullt tillräckligt för mig.

Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.

Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.

Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.

För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...

På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!

"Hästar finns inte!" "Nähä, men fotboll är ändå en fånig sport!"

Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.

Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.

Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?

Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.

Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.

Om uppfostran och ledarskap

Tre olika människor och tre olika påståenden om tre olika arter. Ett om barn, ett om hundar och ett om hästar. Alla kretsande kring vår egen roll i dessa levande varelsers uppfostran och indirekt då också om ledarskap.

"Du får de barn du vill ha."
"Du får den häst du behöver."
"Du får den hund du förtjänar."

Det första citatet får jag lämna öppet för tolkning av de som har erfarenhet av barnuppfostran.

Det andra citatet kräver lyhördhet inför sig själv och hästen för att tillfullo komma till sin rätt. Vilka sidor hos mig själv behöver jag utveckla för att den här hästen och jag ska kunna utvecklas tillsammans? En ängslig häst behöver trygghet, en bekväm häst behöver motiveras, en stressad häst behöver lugn. En tuff häst behöver ett tydligt ledarskap. Matchas din hästs individuella behov av det du kan ge den? Eller har du fått den häst du behöver för att utveckla just den delen av ditt ledarskap?

Det tredje citatet säger rakt ut att det är jag som ansvarar för att min hund blir så som jag vill ha den. Om jag inte arbetar med min hund så får jag skylla mig själv för att den hoppar upp på folk, jagar harar, tuggar skor och inte kommer på inkallning. Den som straffar sin hund hårt får, med all rätt, en strykrädd och osäker hund, precis som han/hon förtjänar. Den ointresserade hundägaren får ett ouppfostrat vilddjur. Den engagerade hussen/matten får en glad och lydig hund.

Det går trender i barnuppfostran, och likaså inom hund- och hästvärlden. Inom hunduppfostran har snart sextiotalets hårda fostran dött ut, tack och lov, då man t.ex. doppade valpens nos i eventuella kisspölar inomhus. Min strävan när det gäller hunduppfostran och ledarskap är att vara Salsas trygghet och idol. Den hon ser upp till och litar på, någon som är kul att vara med, som ser till att allt är som det ska och att det händer roliga saker.

I hästvärlden har NH-träning, Natural Horsemanship, fått stort genomslag, men vad innebär det egentligen? Enligt Wikipedia är det ungefär så jag arbetar med mina hästar, men vad är då det stora mysteriet? För mina hästar vill jag vara en lugn och trygg ledare, som vänligt men bestämt visar vägen. Konsekvent och tydlig. Helt enkelt en bra chef.

Hästens jobb är att bära dig och du är hans/hennes chef. Visst känner jag mig fånig om min 19 år gamla häst vägrar att passera en soptunna på uteritten p.g.a. inbillad eller verklig rädsla. Men hur skulle jag själv vilja bli vägledd om jag hamnade i en skrämmande arbetssituation? Av en chef som höjer rösten och blir hotfull? Eller av en chef som lugnt och sansat kliver fram och tar ansvar för situationen?

För min del är det en förhoppning och en strävan att vara en bra chef, både för Salsa och för hästarna. Jag vill inte bara vara den som bestämmer över dem, för då blir man per automatik också dödligt tråkig att vara med. Nej, målet är "snäll, rolig och cool" som EM uttryckte det.