Att ta en paus från massagen

Jag älskar verkligen mitt jobb. Därför känns det märkligt att nu ta en paus ifrån det. Sedan jag startade eget 2008 har jag inte tagit sammanhängande semester från hästmassagen, och har inte heller saknat att vara ledig. Intensiteten i verksamheten har sjunkit något mitt i sommaren och kring jul, och det har varit fullt tillräckligt för mig.

Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.

Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.

Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.

För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...

På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!

Vikten av ärlighet

Uppdrag: min allra första praktikbehandling
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.

Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.

Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"

Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."

Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".

Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.

Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!