Att massera olika typer av hästar: hästen som "stängt av"

En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.

Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.

Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.

Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.

Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.

Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.

Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.

De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.

Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.

12 vanor, 52 projekt och 365 småsaker

2015 är året då jag testar nyårslöften av ett, för mig, helt nytt slag. Inga fler luddigheter som "äta nyttigare", "motionera mer" eller "stressa mindre". Nej, i år ska jag införa 12 nya vanor, slutföra (eller markant närma mig slutet på) 52 projekt och få undan 365 småsaker.

Om det går vägen blir följden att jag just äter nyttigare, motionerar mer och stressar mindre, men med hjälp av konkreta steg. Några små, andra stora, till skillnad från alla tidigare år som jag försökt uppnå detta utan att ha någon egentlig plan för hur det skulle genomföras.

Forskning har visat att det tar (minst) 21 dagar att förändra/införa en vana. Mitt mål är att etablera en ny vana/månad. I januari blir det att äta havregrynsgröt till frukost. Resterande månaders vanor är inte valda ännu, men kommer troligtvis att handla om mat och träning på ett eller annat sätt.

Jag har, som så många andra, massor av små och stora projekt. Påbörjade, nästan färdiga eller på idénivå. Varje vecka siktar jag på att avsluta något oavslutat eller (om det är ett större projekt) ta ett tydligt steg närmre ett avslut. Sådant som att rensa garderoben, montera taklampor eller köra skräp till tippen.

Och de 365 småsakerna? Om jag kan få gjort en "javisst-ja-det-måste-också-fixas"-sak/dag frigörs massor av hjärnkapacitet på kort tid. Från att påminna mig själv om att kasta ut de där väldigt döda krukväxterna som vill bli komposterade (och alla andra 364 småsaker som behöver göras) till att ha mängder av energi och hjärnkapacitet över till andra (roligare) saker.

Beware, 2015, för här kommer jag (och jag har en plan)!

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 1)

"Sätt hunden".
"Koppla loss."
"Föraren, framåt marsch!" följs av "Helt om, halt!".

Och efter några evighetslånga sekunder kommer uppmaningen: "Kalla in hunden!". Jag vrålar "Salsa, hit!". Hon störtar mot mig i full galopp, smiter tätt bakom mig och sätter sig spikrakt vid min vänstra sida, med bogen i höjd med mitt knä.

Jag har tränat en del lydnad med vår hund Salsa. Jag ska sammanfatta innebörden, för er som inte provat på detta. Man skiljer på vardagslydnad och tävlingslydnad.

Vardagslydnad är lätta uppgifter under svåra omständigheter. T.ex. "loss", alltså "släpp"/"spotta ut". I sig en enkel uppgift, men riktigt svårt för hunden om den har fått tag i något smaskigt, som ett fiskhuvud/en varmkorv/husses använda strumpa.

Tävlingslydnad är svåra uppgifter under lätta omständigheter. Man befinner sig oftast på appellplan (= en dressyrbana), utan störande fiskhuvuden och strumpor. Men de moment hunden ska utföra är komplicerade och ska göras med stor precision. Ta inkallningen här ovan. Låter enkelt. Jag kallar på hunden och hon springer till mig. Lätt? Nope.

Varje delmoment övas för sig. Full fart till mig, annars blir det avdrag. Att hon sitter kvar trots tävlingsledarens "Kalla in!". Inget nosande på marken, skällande eller att hon ställer/lägger sig medan hon väntar. Hon ska sätta sig snabbt och spikrakt vid min sida. Och absolut inga "ärevarv" innan hon kommer till mig!

Inte minst finns risken att JAG sabbar det hela genom att se mig om (så att hon verkligen sitter kvar), signalera med kroppsspråket till henne att komma springande innan kommandot är givet, eller hjälpa henne till rätt slutposition genom att böja mig, flytta händerna eller liknande.

Lyft över precisionen i det träningstänket till dressyrbanan. T.ex. att öva halter. Jaha? Men VAD i halten ska övas? Är det att hästen är stadig i formen och inte går emot handen? Eller att hästen ställer upp sig rakt och snyggt? Stillhet i halten? Att rida in i halten så att rumpan är med ordentligt, eller att träna bort det förargliga i att ryttaren "tappar" blicken?

Ta ett delmoment i taget, och jobba med precisionen i det. Ta sedan ett annat delmoment, och öva på det. Sätt inte ihop dem förrän de är väl befästa var för sig. Gör det enkelt för hästen att göra rätt. Och belöna, belöna, belöna!

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.