Ryggar och ridning, del 1: Ryggvänlig ridning

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om mina nördiga läsvanor så när hästintresserade svågern K gav mig boken "Ryggvänlig ridning för både ryttare och häst" (av Susanne von Dietze och Isabelle von Neumann-Cosel) fick jag ny kvällslektyr att ta tag i för att sedan dela med mig av här.

Ryggar är för mig ett otroligt intressant ämne, båda hästars och människors ryggar är oerhört komplexa var för sig, och när man då dessutom placerar människans rygg ovanpå hästens så är det inte ovanligt att det uppstår problem. Ibland beror det på ryttaren och ibland hästen. Nu är det oftast inte så enkelt att det är antingen häst eller ryttare som är orsaken, utan det kan vara sadel, underlag, hovbeslag, bett... Eller ryttare + underlag, häst + sadel, ryttare + bett + hovbeslag. Det är inte alltid lätt att reda ut ryggproblem och dess orsak(-er), men det är alltid intressant, lärorikt och givande.

"Ryggvänlig ridning" var en överraskning för mig eftersom den visade sig vara mest inriktad på ryttaren och ryttarens rygg. En bra tankeställare för mig bara det, eftersom mitt fokus oftast ligger på hästen. Boken tar upp anatomiska skillnader mellan olika ryttare och vad dessa skillnader kan innebära när man sätter sig till häst. Saker jag aldrig har ens tänkt på, som mina kroppsproportioner ur ett ryttarperspektiv.

Jag ställde mig framför spegeln och började fundera över om jag har lång eller kort överskänkel? Om proportionerna mellan min överkropp, över- och underarm kanske är förklaringen till att jag tenderar att rida med ganska låg hand. Normen att handen ska vara 1 dm över manken är förresten sedan kavalleri-tiden baserad på att ryttaren är man, och eftersom de flesta män är längre än de flesta kvinnor så har de också (förhoppningsvis) längre överkropp och armar och kan alltså bära handen 1 dm över manken utan att få konstiga vinklar i handled, armbåge och axel.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Vi fokuserar så mycket på hästen, dess rygg och arbetsform, att vi glömmer bort våra egna ryggar och vår egen "arbetsform". Vad som är en korrekt sits för en ryttare är kanske inte korrekt för nästa eftersom kroppen ser annorlunda ut. Senare i höst finns det möjlighet att vinna ett ex av boken, detaljer kring denna tävling kommer längre fram. Tills dess, ta hand om ryggen, både hästens och din egen!

Privilegiet att få fira en 29-åring

Idag är en stor dag, på sätt och vis nästan en triumf. Tillit, min syster S:s halvblodssto, fyller 29 år. "En anmärkningsvärd ålder" sa veterinären när han vaccinerade henne i våras. Ett fantastiskt firande av allt jag som hästmassör strävar efter, friska, sunda, glada och hållbara hästar!

Jag vet inte mycket om Tillits start i livet, utom att hon föddes i Tullstorp och gick som avelssto. Om hennes föl genom åren vet jag bara att ett såldes till Mallorca, att hon fick tvillingar en gång och att Maria Gretzer vid något tillfälle ägt en avkomma undan Tillit. Åtta år gammal såldes hon till ridskoleverksamheten på Trelleborgs Ryttarförening, och det var där vi lärde känna henne. Hon var den som aldrig ställde till bråk, gick lika snällt med nybörjare och handikappelever som med mer avancerade ryttare. Hon fogade sig helt enkelt. Annat är det nu.

S köpte Tillit som 16-åring, en perfekt ålder på en läromästare, och hon var den perfekta förstahästen. Sedan dess har mycket förändrats, inte minst i Tillits vardag, och det har även förändrat henne märkbart. Från några få hagtimmar om dagen, i flock om ca 20 hästar, till att vara ute 10-12 timmar varje dag med sin bästa vän. Från att ha lunkat runt i tre timmar/dag till att, fram till för några år sedan, få ordentlig träning av en och samma ryttare. Från spilta till box, från skymundan till ögonsten. Hon blommade upp något makalöst.

Hennes rätta jag kom fram och det med besked. Tillit är en egensinnig häst, intelligent, lättlärd och viljestark. Hon har det vi kallar för jävlaranamma och finländarna kallar sisu och det är kanske en del av förklaringen till att hon uppnått en sådan hög ålder. Medellivslängden för svenska hästar är 7-8 år. Vad skiljer då Tillit från genomsnittshästen?

Exteriören? En god exteriör innebär för mig att hästen är hållbart och ändamålsenligt byggd. Vad som är ändamålsenligt varierar med tävlingsgrenen, men hållbarheten gör det inte. Tillit är, av förklarliga skäl, av en lite "gammaldags" ridhästmodell, men uppenbarligen med god hållbarhet för sitt ändamål.

Nära besläktat med exteriören kommer bra hovar och bra tänder. Ingen hov, ingen häst. Inga tänder, inget näringsupptag och alltså inte heller någon häst.

Inget av ovanstående hade spelat någon roll utan god och kärleksfull omvårdnad, där hästens bästa alltid har varit viktigast. Just det som just den hästen behöver just då. Oavsett om det handlar om foderval, massage, träning eller utevistelse. Oavsett om det innebar att det planerade inköpet av vinterjacka fick vänta till nästa år för S, som vid den tidpunkten studerade och alltså hade minst sagt begränsad inkomst.

Sist men inte minst har Tillit och S haft tur tillsammans. Kommit i kontakt med bra veterinärer när det har behövts. Hittat den optimala hagkompisen, en bra höproducent, ett bra stall med fina hagar och, allra viktigast, den perfekta relationen mellan häst och människa, den som inte är alla förunnad, omöjlig att ta miste på och helt ovärderlig.

Födelsedagen ser för Tillit ut som vilken annan dag som helst, fast med lite extra godsaker i krubban. För mig är det en stor dag, nästan en triumf, och det är ett privilegium att få vara med och fira hennes 29-årsdag.