Att massera en häst med stor integritet

Jag träffar på många starka personligheter i jobbet. Den senaste, här kallad C, är ett sto med delvis samma dressyrstam som min egen häst. Mycket egen vilja, mycket integritet.

C har flyttat runt en del i sitt liv och inte riktigt hittat rätt någonstans. Nu ägs hon (förmodligen på livstid) av en "gammal" kund till mig som tog sig an henne för några år sedan för tillridning och försäljning, men som slutligen köpte henne själv.

C var väldigt på sin vakt när jag närmade mig henne. Spänd både fysiskt och mentalt, utstrålade misstänksamhet på gränsen till ren misstro. När jag först lade handen på henne blev hon om möjligt ännu mer spänd. Vad vill nu den här nya människan?

En sådan häst är inledningsvis svår att arbeta med. Jag måste respektera hennes integritet samtidigt som jag vill visa henne att jag är där för hennes skull. Att hon kan lita på mig och att jag inte förväntar mig något av henne.

Det kan ta 2-3 massagetillfällen innan en häst som C tillåter mig att behandla henne fullt ut, jag kan inte tvinga mig på en häst som är skeptisk både till mig och till det jag gör.

Hon måste få ta det i sin takt, annars kan vi lika gärna strunta i det. Som tur är förstår den här hästägaren det, och respekterar mitt sätt att arbeta.

Förvånansvärt ofta är det hästar som visar upp ett hårt och tufft yttre som reagerar så här i sin första kontakt med mig. Ofta mjuknar de snabbt när de inser att de inte behöver prestera något i mitt sällskap och när de förstår att jag respekterar dem och deras behov av utrymme.

När de väl låter mig jobba kan de här hästarna få stor hjälp av massage, fysiskt och mentalt. Deras inställning till livet och världen omkring dem, att ständigt vara på sin vakt, kräver mycket energi och det sätter sina spår i muskulaturen.

Det är också den här typen av häst som gör att jag efter den första fullständiga behandlingen kör hem och känner mig uppfylld och helt tom inombords på samma gång. Och när en häst som C väljer att lägga huvudet i mina armar efter massagen känner jag mig bara ödmjuk och tacksam.

12 vanor, 52 projekt och 365 småsaker

2015 är året då jag testar nyårslöften av ett, för mig, helt nytt slag. Inga fler luddigheter som "äta nyttigare", "motionera mer" eller "stressa mindre". Nej, i år ska jag införa 12 nya vanor, slutföra (eller markant närma mig slutet på) 52 projekt och få undan 365 småsaker.

Om det går vägen blir följden att jag just äter nyttigare, motionerar mer och stressar mindre, men med hjälp av konkreta steg. Några små, andra stora, till skillnad från alla tidigare år som jag försökt uppnå detta utan att ha någon egentlig plan för hur det skulle genomföras.

Forskning har visat att det tar (minst) 21 dagar att förändra/införa en vana. Mitt mål är att etablera en ny vana/månad. I januari blir det att äta havregrynsgröt till frukost. Resterande månaders vanor är inte valda ännu, men kommer troligtvis att handla om mat och träning på ett eller annat sätt.

Jag har, som så många andra, massor av små och stora projekt. Påbörjade, nästan färdiga eller på idénivå. Varje vecka siktar jag på att avsluta något oavslutat eller (om det är ett större projekt) ta ett tydligt steg närmre ett avslut. Sådant som att rensa garderoben, montera taklampor eller köra skräp till tippen.

Och de 365 småsakerna? Om jag kan få gjort en "javisst-ja-det-måste-också-fixas"-sak/dag frigörs massor av hjärnkapacitet på kort tid. Från att påminna mig själv om att kasta ut de där väldigt döda krukväxterna som vill bli komposterade (och alla andra 364 småsaker som behöver göras) till att ha mängder av energi och hjärnkapacitet över till andra (roligare) saker.

Beware, 2015, för här kommer jag (och jag har en plan)!

Hästens näringsbehov och utfodring

Få aspekter på hästhållning orsakar så mycket debatt (och ovänskap) som utfodring. Av någon anledning är det lätt att provocera med foder. "Jasså du ger selentillskott..."/"Har du sett så TJOCK hennes häst är!"/"Ja JAG ger bara svarthavre odlad på Österlen och skördad för hand i nymånens sken medan en barnkör sjunger Evert Taube, allt annat är skit."

Ta grovfoderanalys som exempel. "Alla" vill se analysen på höet som hästen ska ha, vilket i sig är bra, jag uppskattar att hästägare engagerar sig och vill veta mer. Men, och här kommer det mer provokationer, kan "alla" tolka det som står i analysen? Och om "alla" inte kan det, är samma "alla" beredda att erkänna det och be någon sakkunnig om hjälp?

När jag köpte "Hästens näringsbehov och utfodring", skriven av Christina Planck och Margareta Rundgren, så förväntade jag mig tabeller över näringsinnehåll i olika foderslag och en relativt övergripande introduktion till ämnet. Jag fick det, men också så mycket mer.

Den är inte skriven av representanter för någon foderproducent utan av två oberoende experter, och tar t.ex. upp produktion och lagring av vallfoder, hästens matsmältningsapparat och foderrelaterade störningar som krubbitning, fång, magsår, överhull och underhull.

Jag läste boken från pärm till pärm två gånger i rad, och läser fortfarande om den då och då. Däremellan återkommer jag till den som en uppslagsbok. Jag rekommenderas den absolut till alla hästägare som vill kunna förstå och tillämpa en grovfoderanalys, för att också vid behov kunna komplettera den individuella foderstaten med rätt kraftfoder och tillskott.

Läs den! Den är saklig, vetenskaplig och befriad från säljsnack och personligt tyckande, något som annars tenderar att breda ut sig i många stall. Let science in and rumours out!

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Att ta nya tag

Det sägs att det tar 21 dagar att grundlägga en ny vana. Att komma igång efter förlorad träning är som en kombination av brant uppförsbacke och hård motvind, så enda möjligheten att ta sig igenom de 21 första dagarna är med en kombination av viljestyrka och att sambon hejar på (lagom mycket). Jag har kommit igång bra med ridningen nu, tycker jag, hästen är fräsch och fin och det känns att både styrka och kondition är på väg åt rätt håll. Hemsidan är uppdaterad och snygg (http://www.hallbarhast.se/). Två projekt som legat och gnagt mig länge är således numera under kontroll.

Kruxet är när de där nya tagen behövs på många olika områden, samtidigt. Hur hittar man motivation, energi och kreativitet till att slutföra 25 påbörjade projekt? Somliga av dem nästan klara, andra halvfärdiga, några knappt påbörjade och ytterligare andra bara på idéstadiet. Mitt sätt att försöka få överblick är att skriva listor. Inköpslistor, att-göra-listor, att-ringa-till-listor, prioriteringslistor. Det måste finnas ett bättre sätt.

Jag läste (flera gånger!) David Allens bok "Få det gjort!" om hur man får svart bälte i vardagseffektivitet. Ett klart och tydligt system för att ta nya tag i alla gamla måste-göras-saker. På sätt och vis en storstädning i hjärnan, som ska fånga upp alla lösa trådar så att kreativiteten och motivationen ska komma tillbaka. Boken är som Feng Shui fast för män, med mindre positiv-energi-prat och mer handfasta tips.

Men steget från att läsa till att genomföra är stort och jag ser fram emot all energi och kreativitet jag ska berusas av när detta verkligen händer. Jag får nog ta nya tag i det projektet någon gång snart.