Jerringpriset: en studie i okunskap, förakt och avundsjuka

Ett sätt är att säga grattis till vinnaren och vinnarens medutövare, även om någon annan än just min favorit vann. Ett annat är att ställa till med ett himla liv, skrika om röstkupper och fusk, mobilisering, nedläggning av priset och ovärdiga vinnare.

Vi har redan gått igenom alla de vanliga okunniga kommentarerna om att ridsport inte är någon sport, att hästen gör allt jobb, att ett silver inte kan jämföras med guld. Föraktfulla kommentarer om lättledda hästtjejer. Avundsjukan i att ridsporten "mobiliserat". Löjligare ordval för en leta efter. 

Förstår inte dessa uppretade människor att de bara förstärker ridsportens känsla av utanförskap, fast vi paradoxalt nog är näst flest i Sverige? Att rollen som underdog blir ännu starkare? Känslan av att behöva slåss för vår sport ännu tydligare?

Självklart röstar på "vår" kandidat, precis som många andra sportutövare röstar på "sin" kandidat. Mobilisering? Nej, detta är inget krig. Eller det borde i alla fall inte vara det. Hästsverige röstade på en fantastisk ryttare och hans prestation tillsammans med hästen. Men det blir krig när ett Jerringpris orsakar sådan mediestorm. 

Så länge ridsport negligeras i mediarapportering, hånas som "ingen riktig sport" och behöver försvara pristagare och röstningsförfarande till priser vi inte själva har infört. Inte går att tillgodoräkna som friskvård, prioriteras bort i kommunernas budgetar och avfärdas som en "tjejsport" (definiera tjejsport och varför det är ett skällsord, tack). 

Så länge det ser ut så, så kommer ridsporten framöver att ta hem varenda Jerringpris där en ryttare är nominerad. Förutom att backa upp en prestation (precis som andra sportutövare gör) tar vi chansen att visa att vi är många och starka, och trötta på att bli förbisedda. 

Vi mockar visserligen skit varje dag, men vi tar ingen skit längre. 

#likeagirl #twohearts #taingenskit

#likeagirl

När blev "som en tjej" (#likeagirl) en förolämpning? Något nedsättande, ett sätt att markera att det jag just gjorde inte var tillräckligt bra? Att det var mesigt, halvhjärtat, fåfängt och löjligt? Och varför fortsätter vi att acceptera ett sådant språkbruk, som så övertydligt pekar ut att tjejigt = dåligt?

Under titeln #likeagirl har ett reklamklipp (utan synlig produkt!) cirkulerat på bland annat facebook. 3 minuter som har fyllt mina tankar i flera dagar.

Jag vägrar att acceptera den här gamla unkna, förtryckande, förminskande skiten. Jag tänker kämpa för att uttrycket "som en tjej" befrias från negativa undertoner om hur tjejer är.

Följ mig gärna på instagram (hallbarhast) eller twitter (@NeptunaJulia), där jag kommer att lägga upp bilder på vad jag tycker det betyder att göra något "som en tjej".

Mina #likeagirl-foton kommer tyvärr knappast att förändra världen på egen hand, så ju fler som hakar på, med foton eller något annat, mer konkret sätt att göra skillnad, desto bättre.

Vägra bli nedtryckt och förminskad. Kräv att bli respekterad.

Och när vi ändå håller på så kan vi skrota uttrycket "som en (hel/riktig) karl" också, som trots att det ska föreställa något positivt, faktiskt också innehåller tvång om hur en man ska/borde vara.

Hästens näringsbehov och utfodring

Få aspekter på hästhållning orsakar så mycket debatt (och ovänskap) som utfodring. Av någon anledning är det lätt att provocera med foder. "Jasså du ger selentillskott..."/"Har du sett så TJOCK hennes häst är!"/"Ja JAG ger bara svarthavre odlad på Österlen och skördad för hand i nymånens sken medan en barnkör sjunger Evert Taube, allt annat är skit."

Ta grovfoderanalys som exempel. "Alla" vill se analysen på höet som hästen ska ha, vilket i sig är bra, jag uppskattar att hästägare engagerar sig och vill veta mer. Men, och här kommer det mer provokationer, kan "alla" tolka det som står i analysen? Och om "alla" inte kan det, är samma "alla" beredda att erkänna det och be någon sakkunnig om hjälp?

När jag köpte "Hästens näringsbehov och utfodring", skriven av Christina Planck och Margareta Rundgren, så förväntade jag mig tabeller över näringsinnehåll i olika foderslag och en relativt övergripande introduktion till ämnet. Jag fick det, men också så mycket mer.

Den är inte skriven av representanter för någon foderproducent utan av två oberoende experter, och tar t.ex. upp produktion och lagring av vallfoder, hästens matsmältningsapparat och foderrelaterade störningar som krubbitning, fång, magsår, överhull och underhull.

Jag läste boken från pärm till pärm två gånger i rad, och läser fortfarande om den då och då. Däremellan återkommer jag till den som en uppslagsbok. Jag rekommenderas den absolut till alla hästägare som vill kunna förstå och tillämpa en grovfoderanalys, för att också vid behov kunna komplettera den individuella foderstaten med rätt kraftfoder och tillskott.

Läs den! Den är saklig, vetenskaplig och befriad från säljsnack och personligt tyckande, något som annars tenderar att breda ut sig i många stall. Let science in and rumours out!

Två steg framåt, ett steg bakåt

En bal vanligt torrhö väger 15-20 kg. Den hanteras 8-10 gånger på sin väg från vall till hästbox. I somras pressade vi 400 balar. Det blir en manuell hantering på totalt runt 60 ton. Det räcker ett år, till två hästar.

En halmbal väger lite mindre, ca10 kg. Samma hantering som höbalarna, men ytterligare ett moment, ut ur boxen vid mockning. Den hanteras alltså 9-11 gånger. Jag använde ungefär 200 balar/år till två hästar. Total manuell hantering: 20 ton.

Sedan tillkommer övrigt foder (standardsäckarna väger 20-25kg/st), bära vattenspannar, kånka hinderstöd och bommar. Sadlar och blöta täcken är inte heller direkt fjäderlätta, och inbjuder knappast till ergonomiska bravader när de ska av eller på, såvida inte mankhöjden på hästen (ponnyn?) understiger mankhöjden på människan.

Att stallet är en tuff och krävande miljö är ingen skräll. Men det som BORDE vara en skräll är hur långsamt den tekniska utvecklingen går i våra stallar. Hästvärlden är en ohyggligt stor industri, med en tydlig överrepresentation av kvinnliga aktiva. Ändå händer det alldeles för lite. Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Ibland ett steg framåt och två steg tillbaka. Som med automatiska vattenkoppar. Toppen, nu slipper vi bära vattenspannar varje dag! Om det inte är minusgrader så att ledningarna fryser, för då får vi bära i alla fall. Plus att vi får bära spannar ut i hagen eftersom vattenslangen också fryser.

Men varför uteblir utvecklingen? Är det för att det är så billigt med svart arbetskraft i stallarna att vi inte orkar bry oss? Eller är det för att hästvärlden bokstavligt talat inte är "a man's world" och därför inte lika intressant att utveckla?

För ett år sedan gick jag över till halmpellets. En säck väger 14 kg och jag hanterar den 3 gånger. 100 säckar räcker mer än ett år till två hästar. Total manuell hantering: 4,2 ton. Med halmpellets halverar jag dessutom tiden jag lägger på dagliga stallrutiner som att mocka, strö och sopa.

Ja, halmpellets kostar mer per dag i inköp. Men i mitt stall gäller inte normen "vit, medelålders man", här är det fanimej jag som är norm. Jag värdesätter min tid, min kraft och min energi, precis så som alla kvinnors/tjejers tid, kraft och energi borde värdesättas. I stallet likaväl som överallt annars.

Det är dags att kräva utveckling i stallarna. Och ingen annan än vi själva kan sätta rundbalen på 400 kg i rullning.

Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning

Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.

Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").

Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.

Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.

Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.

Stolthet, fördom och vita lögner i skilda hästvärldar

Alla som tillbringat tid i större stallar vet att det i många fall utspelar sig något slags såpopera mellan ridhus, stallgångar och sadelkammare. Förutom den allmänt (ö)kända tjejmaffian i ridskolestallet (med sträng hierarki om vem som får borsta vilken sköthäst vissa dagar i veckan) så pågår den precis lika mycket mellan olika discipliner. Hur andra sköter (eller missköter?) sina hästar är tyvärr inget ovanligt samtalsämne, ibland kryddat med en och annan lögn som kan vara betydligt solkigare än såpoperans vita dito.

Det är med viss stolthet i rösten som vi presenterar oss själva som hopp-/dressyr-/western-/islandsryttare, vi identifierar oss med de värden som disciplinerna står för, och har stadigt förankrade uppfattningar (=fördomar) om andras sätt att träna och hålla häst. Hoppjerkor rider slarvigt, dressyrtanter harvar bara runt i ridhuset, islandsfolk är snobbiga, westerncowboys är inte rädda om sina hästar, travgubbar gör bara som de alltid har gjort och skogsmullar saknar ambitioner med sin ridning.

Visst är vi olika i vår hästhållning, i allt från hovbeslag till val av foder, åsikter om lämpligt träningsunderlag och effektiva övningar, vad som är "korrekt arbetsform" och ett bra bett, men är våra hästvärldar verkligen så vitt åtskilda? Vi har trots allt det gemensamt att vi älskar våra hästar. Vi vill alla ha en hållbar, frisk, glad, välpresterande och välmående häst i stallet (eller i lösdriften).

Jag tror att vi alla hade vunnit på att vara lite mer öppna för andras idéer och lite mindre revirtänkande. Släppa prestigen och fråga ärligt och ödmjukt varför den andra ryttaren gör som han/hon gör, istället för att höja på ögonbrynen och tänka "typiskt hopp-/dressyr-/westernryttare". Kanske kan jag (om jag vill...) lära mig något som jag själv har nytta av i min träning.

Och då vinner hästarna på det, både min egen och den andra ryttarens. Min eftersom jag får ytterligare ett perspektiv på hästhållning och träning. Den andras eftersom den ryttaren blir medveten om hur han/hon tränar och varför.

Sist men inte minst viktigt i sammanhanget, jag tycker det skulle vara befriande att slippa höra orden "dressyrövning", "hoppövning" och liknande. Att hoppa studs tränar koordination och snabbhet i benen, oavsett om hästen som ska utföra det är efter Briar eller Cardento. Och att rida skolor är en lika stärkande och samlande övning för en quarter som för en islänning.

"Jasså du rider? Men tränar du ingenting?"

Väldigt många människor lever i något slags vanföreställning om hur det är att ha häst och att rida. Och ingen av dem vill höra sanningen.

Kommentar nr 1: "Men det är ju ingen träning, det är ju hästen som gör allt jobbet!" Retar mig till vansinne. Sägs oftast av någon som inte vill prova, och aldrig av någon som har provat. Att åka ponny två varv i Folkets Park är inte riktigt samma sak som ett svettigt träningspass där du vill en sak, hästen en annan och tränaren en tredje. Kom igen, sitt upp och testa i 20 minuter. Jag kan sätta pengar på att du får träningsvärk i muskler du inte visste om att du hade. Nähä, du vill alltså inte prova? Undrar varför.

Kommentar nr 2: "Typiskt tjejig sport. Bara en massa gullande med hästarna." Ja, för det är så tjejigt med allt evinnerligt släpande på höbalar, fodersäckar, vattenspannar, regnvåta täcken, hinderstöd och markbommar. Undrar just hur många kilon hästrelaterade grejer en hästtjej förflyttar på ett år. Och då har vi inte ens börjat prata om själva hästarna! Shettisar hanteras vant av sju-åttaåringar. Jättetjejigt och gulligt, särskilt när 200kg ponny bestämmer sig för att beta på andra sidan ridbanan, och 25kg tjej sätter stopp för hysset. Vad väger en fotboll?

Kommentar nr 3: "Det är jättedyrt att ha häst (= bara rika människor har häst)." Ja, inte sjutton är det billigt att ha häst, sämre spargris får man leta efter. Men det är en fråga om prioriteringar. Det är inte gratis med stallhyra, men det är det inte med charter till Mallorca heller. Om man tänker ekonomiskt och inte är rädd för att själv göra grovjobbet så kostar det inte mer med en häst än det gör med ett paket cigaretter/dag. Vilket leder oss till nästa kommentar.

Kommentar nr 4: "Åker du dit varje dag? Fastän det regnar? Är inte det tråkigt?" Hämtar du barnen på dagis varje dag fastän du är trött efter jobb? Naturligtvis åker jag dit varje dag. Även om det regnar, och ja, ibland är det tråkigt men det kan inte hjälpas. Såvida man inte passar in på kommentar nr 3 så måste man till stallet varje dag, eftersom a) det inte finns någon liten fe som mockar, fixar och donar, i alla fall inte i mitt stall och b) jag inte äger några slavar som jag kan beordra att göra mitt grovjobb och c) jag faktiskt vill dit även de dagar jag inte rider. Min häst är min vän, inte något träningsredskap som man struntar i för att det råkar ösregna en dag.

Kommentar nr 5: "Det är så farligt med hästar." Vi pratar om flyktdjur, ofta försatta i situationer som de rimligen kan uppfatta som hotfulla och med en vikt på tio gånger så mycket som oss själva. Naturligtvis kan det bli farligt och precis som i många andra sporter så händer det olyckor. Men det finns några enkla sätt att minska risken för det: Håll i minnet att hästar är stora, starka och lättskrämda. Visa respekt för hästen som individ. Följ alltid dina säkerhetsrutiner.

Det finns så många goda sidor med hästar och ridsport, och så mycket att lära sig, både för barn och vuxna. Karaktärsdanande hade man kanske kallat det för 40 år sedan.
1: Mycket motion och frisk luft. 2: Hårt jobb och ledarskap. 3: Sparsamhet och långsiktig planering. 4: Självdisciplin och omtanke. 5: Att tänka efter före, vara noggrann och konsekvent, visa respekt och hänsyn mot andra levande varelser, och ännu en gång ledarskap och självdisciplin.

Jag undrar om de människor som fäller sådana kommentarer är lika fördomsfulla mot andra sportutövare, eller om det är något med just ridning som sticker i ögonen. Frågar man cyklisten om träningen är jobbig? Får golfaren svara på om utrustningen är dyr? Eller kampsportaren och hockeyspelaren om de har hög skaderisk? Jag har faktiskt svårt att tro det.