Sadeldjungel och sitshelvete

I början av sommaren bestämde jag mig för att det var dags att byta sadel till Prinsessan. Den jag redan hade var jag inte nöjd med, jag satt inte bra och tyckte inte heller att den låg optimalt på henne längre. I juni sammanföll den totala frustrationen med skatteåterbäringen och jag gjorde slag i saken, eller ja, i alla fall tog jag ett beslut om jag fått nog.

På ett sådant beslut följer alltid grävande journalistik i alla böcker och tidningar som jag kan uppamma, om det så bara står en rad om ämnet. X antal timmar framför datorn, växlande mellan googlande, läsa trådar, läsa artiklar, kolla sadelmärken, kolla återförsäljare och andrahandsmarknad (går det att ändra den bommen? stoppa om? lämna tillbaka?) och tomt stirrande på skärmen. Tankarna vandrade mellan "Yes! Den blir det!", "Men var i h-e var det nu jag läste att..." och "Jag ger upp och rider barbacka i resten av mitt liv."

Efter en hel del rådfrågande av alla möjliga hästmänniskor i min närhet lyckades jag vaska fram ett bra tips. En av mina stamkunder, själv dressyrryttare, tittade på foton av min häst och kom med följande (föredömligt ödmjuka) kommentar: "Jag har haft en häst som liknade din i kroppskonstitutionen. På henne fungerade en P**R**. Jag har sett en eller två sådana på b*****t."

Jag ringde på sadeln, den fanns kvar (thank god!), diskuterade med sadelutprovare och fick den på öppet köp för att kunna testa ordentligt. Och den visade sig ligga perfekt på henne! Vad som däremot visade sig vara allt annat än perfekt var min sits... En gång i tiden hade jag en mycket bra dressyrsits. Det har jag inte längre. Så nu är det sitsträning som gäller.

Så var det alltså dags att plocka fram Little Miss Stubborn igen för att få rätt på sitshelvetet och be A att filma så att jag bättre kan utvärdera. Det går så sakta framåt. På inköpslistan står tvål att tvätta munnen med och öronproppar till A och hästen...

Livet är för kort

Nu är det snart ett år sedan jag tröttnade. Jag blev helt enkelt less på att lägga ner tid och hjärta på något som jag egentligen mycket väl visste att jag var färdig med. Och jag sade upp mig för att istället ägna mig åt massage, på häst, på människa, på heltid. Livet är för kort för att göra annorlunda. Skrämmande och samtidigt så grymt motiverande.

Egenföretagare hade jag ju varit i några år redan, men bara på halvtid. Och det är svårt när bara halva tiden och halva hjärtat finns att tillgå, då andra halvorna av desamma är upptagna med att sköta anställningen. Det blir liksom, tja, halvdant, helt enkelt. Nu, däremot, pratar vi heltid och helhjärtat! Jag har ju hur mycket som helst att göra, och det är hur roligt som helst (det mesta av det), jag jobbar mer än någonsin, och mer varierat än någonsin.

Bokföring, momsrapporter och bokslut med hjälp av A, eftersom jag lider av analfabetism och koncentrationssvårigheter när det kommer till sådant som att förstå varför det ska vara debet eller kredit. Han har, åtminstone för tillfället, gett upp försöken att förklara varför. Trevligast så för husfriden.

Uppdatera hemsidan mer eller mindre regelbundet med hjälp av min stackars webmaster, som troligtvis sliter sitt hår när jag vänder ryggen till. Att jag dessutom är pedant och groteskt impulsiv underlättar ju inte direkt. "Så, nu är hemsidan uppdaterad och i produktion!" säger han med en djup suck av lättnad. Och då upptäcker jag sådant som dubbla  mellanslag, Stor bokstav på fel ställe, eller en bild som ligger två pixlar för långt åt höger. "Kanske vi kan lägga till en länk här, eller ett foto där, eller vad tror du om att flytta loggan, eller kanske ändra storlek på texten, men bara i det avsnittet..."

"Projektledare" är nog egentligen den mest passande titel man kan ha som egenföretagare. Förutom det jag faktiskt jobbar med, massagen, och ovanstående exempel så ska jag beställa trycksaker, sköta kundregister, städa massagestudion (där jag tar emot mina tvåbenta kunder), planera kundbesöken, tvätta handdukar, träffa andra företagare (för att förvissa mig om att jag inte är ensam och galen), läsa nya och gamla böcker i ämnet... Men vad kan jag säga annat än att jag älskar det!

Just nu arbetar jag febrilt med att försöka lära mig ett smidigare verktyg för nyhetsbreven, då jag har ett sprillans nytt och roligt upplägg på gång. Jag har också ett par andra hemliga projekt på gång, som jag hoppas på att få dela med mig av så småningom.

Och just i detta ligger skönheten i att vara egenföretagare. Jag kan tillåta mig att helhjärtat gå upp i det jag älskar att göra: massera, planera, projektleda! För hur uttjatat, klyschigt och politiskt korrekt det än låter, när det kommer till saker, jobb, ibland t.o.m. människor som man känner sig färdig med så finns det bara en sak att säga: livet är för kort för att slösas bort på sånt.

Besserwisser, pedant och dålig förlorare

Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.

Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.

Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).

Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.

Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.

Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.

Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.