Tycker du att det är roligt att träna? Det gör inte jag. Jag har aldrig vaknat på morgonen och känt att "Ja! Äntligen! Idag är det bergsklättring/
löpning/zumba/parkour!". All träning som inte är direkt relaterad till hästar är något jag drar mig för, suckar över och letar ursäkter för att slippa.
"Det regnar, och då blir jag blöt om fötterna. Ja men nu har jag ju precis ätit frukost. Men hur lång kan en kilometer egentligen VARA!?" Latmaskministern har ursäkter för allt, men jag tänkte försöka mig på ett experiment från idag fram till jul.
Jo, du läste rätt, från idag. Inte på måndag, som annars är den internationellt erkända starta-nya-vanor-dagen. Inget mer snack om att det ändå snart är helg och då kan jag lika gärna vänta till måndag. Eller att det ändå snart är december, och då kan jag lika gärna vänta till 2015.
För något år sedan påbörjade jag en plankutmaning. Det gick inte så bra. Den här gången ser min utmaning lite annorlunda ut, jag ska svettas och bli andfådd en stund varje dag. Till häst, eller när jag tömkör. I löparskor eller i plankan. I yogapositioner eller ute med hunden.
Var kommer nu denna oväntade motivation ifrån? Jag som är den mest träningsskygga människa jag känner? Visserligen sant, men jag är också den envisaste jag känner. Att sitta upp och känna att jag inte ORKAR rida ett ordentligt pass, gjorde mig förbannad.
När det gäller hästar så pratar vi om exteriör och träning för hållbarhet, men hur ser MIN EGEN exteriör och träning ut, om jag tänker hållbarhet för egen del? Ja, just det. Finns lite att jobba på. Dags för mindre snack och mer verkstad.
Vi får väl se hur länge motivationen sitter i. Förhoppningsvis tills jag börjar känna resultat, och då kanske träningen blir en belöning i sig, så som jag hört andra berätta. Jag ser fram emot det.
Visar inlägg med etikett belöning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett belöning. Visa alla inlägg
27 november 2014
13 november 2014
Gästbloggare: Amanda Andersson
Amanda Andersson rider in, tränar och tävlar i hoppning, och är den jag skulle ta med mig om jag skulle provrida häst inför köp. Här delar hon med sig av några tankar kring hoppning och en alldeles speciell liten storhäst.
"Som ryttare är man väldigt beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna plötsligt fått tänder.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar, inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening, då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.
Eller gamla tävlingshästen Sam som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!
Såna dagar kan jag undra varför man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest längtande efter en varm och go säng.
Men alla sådana dagar är som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger, eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för skratt.
Den kärlek jag många gånger känt för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men också för att man litar så på varandra."
"Som ryttare är man väldigt beroende av hästens inställning och humör. Hur välriden och lydig en häst än må vara så har man som ryttare inte mycket att sätta emot en 600 kilos klump. Som när 5-åringen vägrar kliva i vattenpölen på tävlingsbanan, eller när grannens soptunna plötsligt fått tänder.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag ridit förbi tidigare, för just den dagen var soptunnan livsfarlig. Då sitter man som en liten fjäder och känner sig så värdelös som det bara går. Jag kan försöka med alla möjliga förflyttningar, inte ens rygga förbi hjälper såna dagar. Bli arg och irriterad är ingen mening, då svarar han bara med att bli ännu tjurigare.
Eller gamla tävlingshästen Sam som kommer fram till sistahindret i vår dittills felfria 140-hoppning. Vattengraven var tydligen som en hel flod den gången, för lilla Sam var inte ens i närheten av ett försök. Kommentarer efteråt om att det var den överlägset bästa rundan i klassen hjälpte inte, vi kom ju inte ens i mål!
Såna dagar kan jag undra varför man går upp kl 05 en lördagmorgon för att åka på tävling. Eller alla mörka och regninga höstkvällar som man befunnit sig i stallet, frusen och trött, mest längtande efter en varm och go säng.
Men alla sådana dagar är som bortblåsta då hästen bestämt sig för att ha en bra dag och gör som man säger, eller rättare sagt för dagen råkar vilja samma sak som jag vill. Allt är så värt det när unghästen äntligen börjar fungera på tävlingen, börjar bjuda på hinder och bara kliver runt banan. Kommer det någon gång ett litet glädjeskutt efter att han riktigt fått ta i något språng är det svårt att hålla sig för skratt.
Den kärlek jag många gånger känt för lilla Sam, bara 1,58 cm i manken, men som gladeligen tog sig an den stora oxern på tävlingen. Att en häst kan kämpa och slita på det viset, bara för att en liten ryttare ber om det, är för mig något sjukt häftigt. Att ta sig an ena svårigheten efter den andra, dels för att både häst och ryttare tycker det är roligt, men också för att man litar så på varandra."
04 augusti 2014
Gästbloggare: Sara Lindell Nilsson om klickerträning
Jag träffade Sara och hennes unghäst Farenheit första gången för ungefär ett år sedan. Sara har, liksom jag, valt en lite annorlunda infallsvinkel till hästeriet, jag med massagen som utgångspunkt och Sara med bl.a. klickerträning, en metod som kan underlätta samarbetet mellan häst och människa väldigt mycket.
"Klickerträning med... häst? Varför inte? Vanligaste belöningen för en häst är väl oftast en klapp eller smekning mot halsen, en eftergift eller ett "Bra där killen/tjejen" och oftast är det ett ord hästen ändå inte förstår eftersom det inte är inlärt.
För mig är relationen till mina djur oerhört viktig och jag vill ha ett djur som självmant väljer att vara med mig och som gillar arbetet vi gör tillsammans. Då är klickerträning ett väldigt bra sätt enligt mig! Det passar dock inte alla, varken människa eller djur. Man får helt enkelt prova sig fram. Min hund tycker inte det är intressant men min häst blir lyrisk!
Jag har valt ett ord "Bra" istället för att använda mig av en liten dosa som ger ifrån sig ett klickljud när man trycker på den. En smaksak. (Med hästar gäller det dock att hålla fast vid ett och samma tonläge när ordet sägs eftersom de inte uppfattar ord, så som hundar kan göra. Hästar lyssnar efter själva ljudet istället.)
När man klickertränar gäller det att vara väldigt precis, är man lite för långsam har hästen kanske hunnit göra ett nytt beteende och då råkar man berömma fel beteende.
Om man är skicklig och har tålamod kan man shapa fram ett beteende. Det innebär att man väntar på att hästen utför det önskade beteendet, ex. vill man lära hästen att backa kan man vänta på att den tar ett steg bakåt eller till och med så lite som att den börjar förflytta sin tyngd bakåt.. Och direkt den gör så, gäller det är klicka och därefter ge belöningen - som kan vara godis, kli på bästa stället, en paus eller lek.
Shaping kan vara klurigt, framförallt som nybörjare, då kan det vara lättare att locka fram det önskade beteendet. Ex igen med att vilja backa sin häst. Gå uppsträckt mot hästen eller lägg en hand på bringan och gradvis öka trycket tills hästen tar ett steg bakåt. Och så fort den rör sig bakåt - klicka och ge beröm!
Med en häst som arbetar för en positiv förstärkning, t ex kli eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hästen går åt sidan istället för att backa, är det ingen kris. Man kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att be om backning tills den gör rätt.
Det är otroligt givande och man får en häst som är motiverad att jobba!"
Sara Lindell Nilsson
"Klickerträning med... häst? Varför inte? Vanligaste belöningen för en häst är väl oftast en klapp eller smekning mot halsen, en eftergift eller ett "Bra där killen/tjejen" och oftast är det ett ord hästen ändå inte förstår eftersom det inte är inlärt.
För mig är relationen till mina djur oerhört viktig och jag vill ha ett djur som självmant väljer att vara med mig och som gillar arbetet vi gör tillsammans. Då är klickerträning ett väldigt bra sätt enligt mig! Det passar dock inte alla, varken människa eller djur. Man får helt enkelt prova sig fram. Min hund tycker inte det är intressant men min häst blir lyrisk!
Jag har valt ett ord "Bra" istället för att använda mig av en liten dosa som ger ifrån sig ett klickljud när man trycker på den. En smaksak. (Med hästar gäller det dock att hålla fast vid ett och samma tonläge när ordet sägs eftersom de inte uppfattar ord, så som hundar kan göra. Hästar lyssnar efter själva ljudet istället.)
När man klickertränar gäller det att vara väldigt precis, är man lite för långsam har hästen kanske hunnit göra ett nytt beteende och då råkar man berömma fel beteende.
Om man är skicklig och har tålamod kan man shapa fram ett beteende. Det innebär att man väntar på att hästen utför det önskade beteendet, ex. vill man lära hästen att backa kan man vänta på att den tar ett steg bakåt eller till och med så lite som att den börjar förflytta sin tyngd bakåt.. Och direkt den gör så, gäller det är klicka och därefter ge belöningen - som kan vara godis, kli på bästa stället, en paus eller lek.
Shaping kan vara klurigt, framförallt som nybörjare, då kan det vara lättare att locka fram det önskade beteendet. Ex igen med att vilja backa sin häst. Gå uppsträckt mot hästen eller lägg en hand på bringan och gradvis öka trycket tills hästen tar ett steg bakåt. Och så fort den rör sig bakåt - klicka och ge beröm!
Med en häst som arbetar för en positiv förstärkning, t ex kli eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hästen går åt sidan istället för att backa, är det ingen kris. Man kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att be om backning tills den gör rätt.
Det är otroligt givande och man får en häst som är motiverad att jobba!"
Sara Lindell Nilsson
10 juni 2014
Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 2)
Rätt gångart, takt, tempo, form och rörelse. Rätt placering på ridbanan. Att lära in dressyrprogram är inte alltid det lättaste. Vi har alla olika sätt att lära in program, men det som har funkat i särklass bäst för mig är att återigen låna teknik från lydnadsträning på hund.
I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.
Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.
Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.
Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.
Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.
Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!
I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.
Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.
Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.
Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.
Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.
Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!
04 juni 2014
Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 1)
"Sätt hunden".
"Koppla loss."
"Föraren, framåt marsch!" följs av "Helt om, halt!".
Och efter några evighetslånga sekunder kommer uppmaningen: "Kalla in hunden!". Jag vrålar "Salsa, hit!". Hon störtar mot mig i full galopp, smiter tätt bakom mig och sätter sig spikrakt vid min vänstra sida, med bogen i höjd med mitt knä.
Jag har tränat en del lydnad med vår hund Salsa. Jag ska sammanfatta innebörden, för er som inte provat på detta. Man skiljer på vardagslydnad och tävlingslydnad.
Vardagslydnad är lätta uppgifter under svåra omständigheter. T.ex. "loss", alltså "släpp"/"spotta ut". I sig en enkel uppgift, men riktigt svårt för hunden om den har fått tag i något smaskigt, som ett fiskhuvud/en varmkorv/husses använda strumpa.
Tävlingslydnad är svåra uppgifter under lätta omständigheter. Man befinner sig oftast på appellplan (= en dressyrbana), utan störande fiskhuvuden och strumpor. Men de moment hunden ska utföra är komplicerade och ska göras med stor precision. Ta inkallningen här ovan. Låter enkelt. Jag kallar på hunden och hon springer till mig. Lätt? Nope.
Varje delmoment övas för sig. Full fart till mig, annars blir det avdrag. Att hon sitter kvar trots tävlingsledarens "Kalla in!". Inget nosande på marken, skällande eller att hon ställer/lägger sig medan hon väntar. Hon ska sätta sig snabbt och spikrakt vid min sida. Och absolut inga "ärevarv" innan hon kommer till mig!
Inte minst finns risken att JAG sabbar det hela genom att se mig om (så att hon verkligen sitter kvar), signalera med kroppsspråket till henne att komma springande innan kommandot är givet, eller hjälpa henne till rätt slutposition genom att böja mig, flytta händerna eller liknande.
Lyft över precisionen i det träningstänket till dressyrbanan. T.ex. att öva halter. Jaha? Men VAD i halten ska övas? Är det att hästen är stadig i formen och inte går emot handen? Eller att hästen ställer upp sig rakt och snyggt? Stillhet i halten? Att rida in i halten så att rumpan är med ordentligt, eller att träna bort det förargliga i att ryttaren "tappar" blicken?
Ta ett delmoment i taget, och jobba med precisionen i det. Ta sedan ett annat delmoment, och öva på det. Sätt inte ihop dem förrän de är väl befästa var för sig. Gör det enkelt för hästen att göra rätt. Och belöna, belöna, belöna!
"Koppla loss."
"Föraren, framåt marsch!" följs av "Helt om, halt!".
Och efter några evighetslånga sekunder kommer uppmaningen: "Kalla in hunden!". Jag vrålar "Salsa, hit!". Hon störtar mot mig i full galopp, smiter tätt bakom mig och sätter sig spikrakt vid min vänstra sida, med bogen i höjd med mitt knä.
Jag har tränat en del lydnad med vår hund Salsa. Jag ska sammanfatta innebörden, för er som inte provat på detta. Man skiljer på vardagslydnad och tävlingslydnad.
Vardagslydnad är lätta uppgifter under svåra omständigheter. T.ex. "loss", alltså "släpp"/"spotta ut". I sig en enkel uppgift, men riktigt svårt för hunden om den har fått tag i något smaskigt, som ett fiskhuvud/en varmkorv/husses använda strumpa.
Tävlingslydnad är svåra uppgifter under lätta omständigheter. Man befinner sig oftast på appellplan (= en dressyrbana), utan störande fiskhuvuden och strumpor. Men de moment hunden ska utföra är komplicerade och ska göras med stor precision. Ta inkallningen här ovan. Låter enkelt. Jag kallar på hunden och hon springer till mig. Lätt? Nope.
Varje delmoment övas för sig. Full fart till mig, annars blir det avdrag. Att hon sitter kvar trots tävlingsledarens "Kalla in!". Inget nosande på marken, skällande eller att hon ställer/lägger sig medan hon väntar. Hon ska sätta sig snabbt och spikrakt vid min sida. Och absolut inga "ärevarv" innan hon kommer till mig!
Inte minst finns risken att JAG sabbar det hela genom att se mig om (så att hon verkligen sitter kvar), signalera med kroppsspråket till henne att komma springande innan kommandot är givet, eller hjälpa henne till rätt slutposition genom att böja mig, flytta händerna eller liknande.
Lyft över precisionen i det träningstänket till dressyrbanan. T.ex. att öva halter. Jaha? Men VAD i halten ska övas? Är det att hästen är stadig i formen och inte går emot handen? Eller att hästen ställer upp sig rakt och snyggt? Stillhet i halten? Att rida in i halten så att rumpan är med ordentligt, eller att träna bort det förargliga i att ryttaren "tappar" blicken?
Ta ett delmoment i taget, och jobba med precisionen i det. Ta sedan ett annat delmoment, och öva på det. Sätt inte ihop dem förrän de är väl befästa var för sig. Gör det enkelt för hästen att göra rätt. Och belöna, belöna, belöna!
21 november 2013
"Plankan" eller "Sagan om de försvunna magmusklerna"
"Att planka" är ett uttryck med många, vitt skilda, innebörder. Att planka in på ett evenemang av något slag för att slippa betala inträde. I musikkretsar plankar man låtar, d.v.s. skriver ner melodi/ackord/stämmor från tidigare (inspelat) material, och det ganska närliggande plankandet i betydelsen att plagiera någon annans text, svar på ett prov, eller liknande.
Här och nu handlar det dock om planka som styrketräning. Inför förra onsdagens besök på badhuset provade jag (som tur var!) baddräkten redan kvällen innan, och det visade sig att den hade, hm, "krympt" ungefär två storlekar. Jag köpte den optimistiskt (läs "på gränsen till för liten") för några år sedan och har inte använt den på länge.
Det var nu uppenbart för alla inblandade, d.v.s. mig, spegeln och den snygga, mörkblå baddräkten, att mina magmuskler antingen har försvunnit spårlöst och helt obemärkt ersatts av någonting fluffigare, eller att de helt enkelt gömt sig bakom sagda fluff. Och ingen verkar veta när detta hände.
Jag har suckat över detta i-landsproblem tidigare, men nu är det nog. Mindre suckande och mer verkstad. Jag ska börja planka. Målet är ödmjuka två minuter, deadline är julafton. Planen är varje kväll, belöningen en starkare core-muskulatur (som ALLA ryttare behöver), förhoppningsvis lite mindre fluff, och kanske ett par snygga skor i extrajulklapp till mig själv.
Heja gärna på mig på vägen dit, det kan jag behöva. Om inget annat så kommer jag att skämmas om jag måste erkänna att jag inte orkat lägga X antal sekunder/kväll på detta. Skam och skor. En oslagbar kombination av piska och morot. Nytt inlägg om plankträning för hästen kommer förresten snart!
Här och nu handlar det dock om planka som styrketräning. Inför förra onsdagens besök på badhuset provade jag (som tur var!) baddräkten redan kvällen innan, och det visade sig att den hade, hm, "krympt" ungefär två storlekar. Jag köpte den optimistiskt (läs "på gränsen till för liten") för några år sedan och har inte använt den på länge.
Det var nu uppenbart för alla inblandade, d.v.s. mig, spegeln och den snygga, mörkblå baddräkten, att mina magmuskler antingen har försvunnit spårlöst och helt obemärkt ersatts av någonting fluffigare, eller att de helt enkelt gömt sig bakom sagda fluff. Och ingen verkar veta när detta hände.
Jag har suckat över detta i-landsproblem tidigare, men nu är det nog. Mindre suckande och mer verkstad. Jag ska börja planka. Målet är ödmjuka två minuter, deadline är julafton. Planen är varje kväll, belöningen en starkare core-muskulatur (som ALLA ryttare behöver), förhoppningsvis lite mindre fluff, och kanske ett par snygga skor i extrajulklapp till mig själv.
Heja gärna på mig på vägen dit, det kan jag behöva. Om inget annat så kommer jag att skämmas om jag måste erkänna att jag inte orkat lägga X antal sekunder/kväll på detta. Skam och skor. En oslagbar kombination av piska och morot. Nytt inlägg om plankträning för hästen kommer förresten snart!
28 juli 2010
Vart är du på väg och vill du dit?
En del människor verkar vara födda med en inre kompass och en målmedvetenhet som skulle göra Sisyfos avundsjuk. Från 10-årsåldern vet de att de vill göra med sina liv, bli sjuksköterska, pilot, jobba med barn, sy kostymer till operan i Köpenhamn. Målen varierar, men det dessa människor har gemensamt är att de vet vart de är på väg och de vet att de vill dit.
Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.
Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.
Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.
Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.
Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.
Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.
Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.
Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.
Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.
Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)