Att massera olika typer av hästar: hästen som "stängt av"

En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.

Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.

Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.

Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.

Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.

Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.

Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.

De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.

Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.

Att massera olika typer av hästar: den buffliga hästen

En del hästar är mentalt lågmälda, andra är buffliga och högljudda. Tar mycket plats. Precis som med den nervösa hästen, eller den med stor integritet som jag skrivit om tidigare, så krävs det av massören att läsa hästen rätt för att få en lyckad behandling.

Med "bufflig" menar jag att den inte respekterar min personliga sfär. Den kanske går rakt på människor, trampas med flit (jo, det har hänt), inte har lust att lyfta benen eller växer fast i golvet när jag ber den att flytta lite på sig.

Den här buffligheten kan ha olika orsaker, här är några som jag stött på:

• "Anfall är bästa försvar". Låg självkänsla som kamoufleras i buffligt beteende så att den här nya människan inte tar sig några friheter. Hänger ibland samman med låg rang i hagen, "hackkyckling", eller att hästen har dåliga erfarenheter av att interagera med (nya) människor. 
• Härskarteknik. Hästen vill visa att den är högre i rang än jag och att jag därför bör rätta in mig. Detta har jag framförallt stött på i samband med hästar som är mycket sent tagna, t.ex. gått i hagen som prydnad utan daglig hantering fram till 7-8 års ålder. 
• "Störst, bäst och vackrast". Hästen är en stjärna och vet om det. Inte så ovanligt som man kanske skulle kunna tro. Att visa hänsyn mot (obetydliga) människor är helt enkelt ointressant. 
• Hästen har roligt på min och andra människors bekostnad. Även känt som att hästen "testar". Vanligt bland (f.d.) verksamhetshästar. Den driver med människan för att den kan, och för att liva upp sin dag. 

Att skrika på en bufflig häst är inte min stil. Jag har inget att vinna på att gå i konflikt med hästen, och jag är inte där för att lösa eventuella ledarskapsproblem mellan häst och människa. Det finns det andra som är duktiga på.

Istället jobbar jag följsamt och envist. Ett steg tillbaka, ett steg framåt, ett steg åt sidan och tillbaka igen. Jag följer hästen och gör mitt jobb. Efter en stund taggar de flesta buffliga hästar ner och låter mig massera, och när vi väl blivit kompisar så brukar buffligheten avta snabbt. Vi har en annan "deal" än den mellan häst och ryttare/skötare.

Om hästen verkligen inte vill låta mig lyfta benen, så får ägaren/ryttaren/skötaren lyfta istället. Dels för att jag inte är där för att gå i konflikt med hästen, dels för att spara tid och inte minst min rygg. Att slita med att lyfta ben på en häst som inte vill, eller som rycker åt sig benet hela tiden är en stor påfrestning på kroppen (fråga hovslagaren!). Jag vill hålla för många år av det jag är bra på, att friskvårda, massera och stretcha.