Kan man hålla hästens kondition uppe under betet?

Måste jag börja om "från början"? Och vad avgör hur mycket hästen tappar?

Det kan vara skönt både för häst och ryttare att ta en paus från träningen. Ibland behöver kroppen vila, ibland huvudet, och ibland bådadera. 

Jag brukar lite grovt räkna att det tar "vilotid" x 2 för att få tillbaka hästen konditions- och styrkemässigt till nivån den hade när den släpptes på bete. Alltså ger 2 veckors vila en uppstartstid på ungefär 4 veckor. Självklart finns det individuella variationer. 

Detta gäller hästar i bra grundkondition. För unga hästar, eller hästar som av någon anledning vilat länge, ser upplägget annorlunda ut. 

Men det finns mycket du kan göra för att inte hästen ska tappa kondition i sommar! 

Här listar jag mina bästa tips!

• Stora hagar främjar spontan rörelse hos hästen. Hellre långsmala än kvadratiska, så att det finns möjlighet att sträcka ut. 
• Kuperade hagar ger omväxling och träning.
• Hästkompisar i hagen. Att ströva med, leka med, umgås med.
• Servera vatten och ev. stödfoder i varsin ände av hagen (ja, jag vet att det är lite jobbigt för oss människor, men det är bra för hästarna). 

Om du inte vill ge hästen och dig själv helt ledigt så är skritt underskattat som muskelbyggare och väg att minska "tapp" i styrka och kondition. Skritta ut en runda varannan dag. Varva uppsuttna pass med tömkörning och skritt vid handen. Dessutom ett superbra sätt att umgås med din häst! 

"Hur kan jag förebygga muskelspänningar hos min häst?"

Jättevanlig fråga, och som vanligt finns det inget enkelt svar, eftersom det beror på varför just din häst fått sina muskelspänningar. Det finns dock generella aspekter som bidrar till att förebygga muskelproblem, och jag listar här några av dem som är relaterade till hästens träning.

• Väl avpassad utrustning för hästen och dess arbetsuppgifter. 
• Värm upp hästen noga. 
• Värm ner hästen noga.
• Variera underlag, arbetsform, typ av träningspass.

Även stall-/hagmiljö kan bidra till muskelspänningar. Fundera över hur följande ser ut i din hästs vardag.

• Är boxströet/hagunderlaget halkfritt?
• Hur serveras grovfodret? Högt/lågt/lätt att nå/nära grannen så att det blir bråk?
• Trivs hästen med hagkompisarna? Boxgrannarna?
• Är det dammigt i stallet? Dragigt? 

Absolut grundläggande för att förebygga muskelproblem är givetvis att hästen är frisk och fräsch. Sjukdomar, hältor och andra skador ger muskelspänningar som kan behandlas när grundorsaken är utredd och färdigbehandlad. 

Känner du dig osäker på någon av punkterna, fråga någon vars kunskap du litar på. Det är bättre att fråga och känna sig okunnig än att inte fråga och förbli okunnig. 

Bygg en enkel höhäck!

Jag har förmånen att kunna ha mina hästar ute i gräshage hela dagarna, året om. I mitt fall till priset av att inte ha tillgång till ridhus, men det handlar om prioriteringar i min hästhållning. När gräset inte längre räcker till så får de hö i hagen, fri tillgång, och för några år sedan byggde jag en enkel höhäck.

Fördelar:
höet blåser inte bort, ut ur hagen, som det mycket väl kan göra här i Skåne = bättre ekonomi i hästhållningen.

• mängden hö som trampas ner i leran och blir oätligt minimeras = bättre ekonomi + minskad risk för kolik.
• höhäcken dränerar sig själv om det regnar = mindre mängd hö förstörs = bättre ekonomi + minskad risk för kolik.
• om det blir upptrampat kring höhäcken så flyttar jag den enkelt = fräschare utfodringsplats + minskad risk för halkskador.
• bra ätställning utan risk att få i sig grus = minskad risk för kolik.

Nackdelar:

• höhäcken kan vara tung att flytta för en person.

Gör så här:
Skaffa en lastpall, två pallkragar, fyra brädor och lite skruv. Montera enligt bilden. Se upp så att inte skruvarna går igenom på insidan så att hästarna kan riva sig på dem. Done!

Gästbloggare: Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson) om tillit och förtroende

Så länge vi har känt varandra så har Naomi haft en särskild fallenhet för att klara ut "svåra" hästar. Här delar hon med sig av sin filosofi i hästhantering, baserad på tillit och förtroende mellan häst och människa.

"Tittar man djupt in i en hästs ögon känner man deras själ! Deras instinkt att alltid vara på vakt, inte lita på någon. Som gräsätare skulle de aldrig överleva utan denna instinkt. En instinkt som är så djupt rotad att rubbas deras tillit och förtroende minsta lilla är det omöjligt att helt reparera. Hästar är stora och i naturen nervösa djur, våld och hot kommer aldrig vara en lösning oavsett situation.

Efter mina 33 års erfarenheter med hästar har min inriktning ändrats med tiden. Olika hästar har olika behov. Som ponnyryttare var det ett stadigt grepp och envishet som gällde, som tävlingsryttare var det uthållighet, planering och flera timmars träning i veckan och som westernryttare var det balans.

De senaste 17 åren har jag spenderat med att hjälpa ryttare och hästar i alla åldrar och på alla nivåer. De hästar och ryttare jag jobbat med här i Storbritannien har varit de mest krävande. På hobby och lägre tävlingsnivå verkar status dominera, "vad kan jag köpa för att få det att fungera" tankesättet är alltför vanligt. Att försöka förklara att det spelar ingen roll hur mycket pengar du spenderar, tas problemet inte itu med ändras inget, har varit nära på omöjligt.

En stirrig fälttävlanshäst jag träffade för några år sedan i norra Skottland brukade öka och öka tempot tills han var så upphetsad att han inte kunde stanna. Man kunde se vitorna i hans fina ögon som om han var besatt. Han ändrades dramatiskt efter att hans mat ändrades, han fick mindre, krossad istället för hel, havre och fick gå ut i hage varje dag, tråkigt nog inte en självklarhet för alla.

Jag tror mycket på att använda rösten, men han hade blivit skriken på så mycket att det gjorde honom stressad, han lyssnade bättre på vikt och skänkel. Jag visade ägaren hur hon kunde massera honom över hela kroppen utan att säga något innan hon red så han var lugn och kände tillit. Detta testades när våren kom och det var dags för första terrängturen. Så fort ryttaren kände att hans rörelser ändrades och blev spända, lade hon handen lugnt vid sidan av manken och masserade lätt, då slappnade han av och lyssnade.

För några år sedan kontaktades jag av en ryttare som hade köpt en pensionerad kapplöpningshäst och ville ha medryttare till honom, men han kastade av dem och var aggressiv. Efter bara några gånger, och efter att ha pratat med andra i stallet, var problemet solklart! Man vet inte vad som händer ens häst när man inte är där!

Det visade sig att den första medryttaren slog honom och då är det klart att han inte kommer lita på någon annan än sin ägare. Han verkligen älskade henne. Han lyste upp när han såg henne. Efter några månader litade han på mig mer och mer, men jag rådde henne att inte ha andra medryttare eftersom han blir så stressad av det. Hon skaffade en tjej som bara ville vara runt hästar och som hjälpte till att mocka och rykta.

För att summera, ta dig tid att lyssna på och iaktta din häst. Det är nyckeln till ett perfekt förhållande."

Naomi Mackay (f.d. Anna Christensson)

Gästbloggare: Lisen Trulsson och Reval

Lisen och jag känner varandra sedan långt innan jag började med häst. Vi är uppvuxna på samma gata, och Lisen hjälpte mig med shettisen Martini runt 2001-2002. Hon berättar här sin lärorika historia om svårigheterna att diagnosticera hennes häst när han blev svårt sjuk och rasade i vikt för ett par år sedan.

"Jag köpte min häst Reval för 3,5 år sen, en stor fin fux valack på 5 år med 4 vita strumpor och bläs. Vid köpet var jag medveten om att jag köpte en krubbitare, dåvarande ägare sa att det berodde på stressen i stallet. Strax efter köpet åkte jag till min egen veterinär för att göra en gastroskopi för att utesluta magsår, då jag läst att magsår kunde utlösa krubbitning. Väl hos veterinären kunde vi inte hitta något magsår inte heller några andra dolda fel, han var kärnfrisk.

Jag ändrade på hans dagliga rutiner, längre utevistelse i gräshage, ökad mängd grovfoder samt utfodring 4 gånger per dag. Jag fick också hjälp av Julia från Hållbarhäst med massage, vilket gav ett väldigt bra resultat! För ca 2,5 år sen blev jag sambo och flyttade till annan ort, ett liknande stall med samma rutiner. Men här blev det lite mer stress bland hästarna emellan.

Efter ca 2 månader i nya stallet kom första kolikanfallet, eller ja detta var vad jag och veterinären trodde. Åtgärder för kolik vidtogs och verkade hjälpande, trodde jag. 1,5 månad senare, fredag kväll kommer jag till stallet och gör den dagliga rutinen mockningen. Vatten hinken (40 liter) var tom och spånet dyngsur, så klart har han vält ut vattnet, tänkte jag. Lördag kväll samma sak dyngsur bädd och tom vattenhink. Nu får jag väl helt enkelt sätta fast hinken!

Söndag kväll samma sak trots att vattenhinken satt fast så var den tom och bädden våt. Skillnaden nu var att jag hade en trött och hängig häst med 39 graders feber, ringde upp min veterinär som sa åt mig att ge febernedsättande, för att dagen efter ta kontakt igen då hon misstänkte att han kanske hade en urinvägsinfektion.

Måndag morgon snö och halt, valde jag att ringa ut distriktsveterinärerna istället för att behöva köra iväg. Veterinären kommer ut och bedömer läget som sandkolik, (trots lerjord i hagarna och botten fruset och en tarm som fungerar u.a?!) hon ger oss en remiss till regiondjursjukhuset i Helsingborg. Kopplade transporten och gav oss iväg till djursjukhuset. Vi fick börja med att ställa Reval på vågen 540 kg, 540 kg?! Han ska ju väga runt 580 kg! Är mitt spontana svar till djursjukvårdaren, nu börjar jag bli riktigt orolig och den stora hemska tanken, vad händer?

Vi tog blodprover och röntgade tarmen, ingen sand i tarmarna och proverna var bra men hästen är dödssjuk. Efter lång väntan så fick jag beskedet hästen får stanna här. Tisdag eftermiddag efter kontakt med veterinären hade jag nu fått veta att alla experter på djursjukhuset hade låtit undersöka honom utan att hitta något samt att man hade tagit nya prover och skickat ut i Europa i hopp om svar. Hästen fortsatte att rasa i vikt, nu 520 kg även med näringsdropp och fri tillgång på grovfoder.

Onsdag eftermiddag hade man bestämt sig för att göra en sista undersökning, en ny gastroskopi. Vid den dagens invägning stod vågen på 500 kg! Tyvärr var det enda jag kunde tänka att idag är det nog sista dagen jag ser min häst. Jag fick vara med under gastroskopin, veterinären kunde inte se något som kunde tyda på magsår och skulle precis avsluta när djursjukvårdaren hejar till och säger, vad är det där?

Långt där nere, där magsäcken möter tarmen. Där gastroskopin slutar och där endoskopin slutar eller möts, där fanns två stora magsår. Medicinering påbörjades och en diet för att få upp vikten sattes in och redan två dagar efter fick vi ett resultat, 520 kg på vågen! Fredag eftermiddag efter att ha spenderat 10 dygn hos djursjukhuset fick min älskade häst äntligen komma hem, nu med en vikt på 560 kg.

Rehabilitering med medicin och fri tillgång på grovfoder samt massage blev vår väg tillbaka på banan. Idag 1,5 år senare så mår Reval som en prins och än idag vet vi inte vad som egentligen var orsaken till att magsåret inte läkte ut av sig själv. Då forskare inom området upptäckt att magsår kan vara självläkande med just dom åtgärderna jag utfört. Mycket utevistelse, möjlighet till betande dygnet runt samt liten mängd kraftfoder.

Men för mig är det viktigaste att min häst mår bra!" /Li & Reval

Hälta, ridvärldens tristaste ord? Och pms, ryttarinnevärldens tristaste ord?

Det finns ett amerikanskt ordspråk som fritt översatt lyder så här: "Det finns tre sorters hästar. De som har varit halta, de som är halta och de som kommer att bli halta". Nu har även jag drabbats, eller snarare min häst. "Prinsessan" som annars hållit sig sjukdoms- och skadefri länge har fått en spricka i griffelbenet, hon har troligtvis lyckats sparka sig själv under några krumbukter i hagen eller möjligen i boxen.

Sex veckors konvalescens väntar, och något ändrade rutiner för frökens hagvistelse. Min inställning är att hästar ska vara ute så mycket det går för att må bra, således är mina hästar ute från ca 8 på morgonen till någon gång mellan 16 och 20, beroende på vädret. Så även min skadade sessa, efter veterinärens godkännande. Nyheten är att hon nu ska ha benskydd i hagen, varje dag utan undantag. Och stallbandage på nätterna för att inte slå upp skadan när hon lägger/reser sig i boxen.

Min tålmodiga pappa (som sköter morgonrutinerna över 300 dagar/år) tar det extra fixandet med benskydden med ro, men inte sessan. Hon har mycket lägligt börjat brunsta nu, med vissa attitydproblem till följd. Att byta benskydd varje morgon blir ett utmärkt tillfälle för henne att demonstrera sin integritet på. Pappa tar helt sonika ut henne i stallgången och byter där, varpå hela protesten går om intet, inte riktigt vad sessan hade tänkt sig...

Viss irritation från pappas sida, fullt förståeligt, det är inte särskilt trevligt gjort att vända rumpan till i boxen, stryka öronen och hota med bak- och framben. Trots det kan jag förstå sessan också. Oss hästtjejer emellan, vi som vet vad det innebär att ha pms, är det inte så vi också skulle vilja göra några dagar varje månad? Vända ryggen till, bitas och sparkas?