30 september 2009

Små hästar - stora personligheter

Jag har varit iväg i två omgångar och masserat totalt nio haflingers. För mig som tidigare inte har varit så bekant med haflinger har rasen för mig varit en liten, tålig häst, fux med ljus man och svans. Så långt visade det sig stämma men du milde vilka skilda personligheter jag fick lära känna! Sju ston och två valacker, alla med sina särdrag. Några av de individer jag mötte kan du läsa om här.

Sto 1 som tydligt demonstrerade sin rang och integritet. Sto 2, först avvaktande men sedan milt accepterande både mig och beröringen. Sto 3 som efter otålig väntan inkl oräknat antal konster plötsligt blev blyg när det blev hennes tur, här var det största möjliga försiktighet som gällde från min sida, ingen ögonkontakt och mycket mjuk massage. Sto 4 somnade, det var hennes tredje behandling, hon kände sig bekväm med situationen och med mig. Valack 1 var som ett förvuxet föl eller som en knähund, en kelgris utan like. Valack 2 som en förvuxen shetlandsponny, "smakandes" på mig och mina kläder så fort han kom åt, knöt upp grimskaftet, kastade en borste på grannhästen...

Återigen blev jag påmind av vikten av att möta den enskilda hästen på dess speciella villkor. Detta är en del av tjusningen i att få lära känna så många olika hästar och den största lärdomen av det är respekt och ödmjukhet inför individen. Oavsett om man träffar just den hästen varje dag eller som i mitt fall ibland bara under en timmes tid så är kontakten man upplever i det här mötet med hästen som person(-lighet) mycket speciell.

Känslan är praktiskt taget omöjlig att sätta ord på och den värmer i hjärtat. Förutom det rent fysiska resultatet så är det den känslan jag vill ha med mig efter en avslutad behandling, och det är min innersta förhoppning att det är så hästarna jag möter och masserar ska uppleva mig. Att jag möter dem med respekt, ödmjukhet och värme i hjärtat.

17 september 2009

Tips och trix

Ta foto på din häst med jämna mellanrum för att lättare se förändringar i muskulaturen t.ex. vid igångsättning efter skada eller annan vila. Varannan vecka brukar räcka, spara i datorn för framtida utvärdering av träningen, gärna tillsammans med en logg över träningspassen. Hästen ska vara uppställd på plant underlag och fotot tas i helfigur från sidan.

Det långsiktiga uppbyggnadsarbetet kan ibland kännas oändligt och man kan bli tveksam över om det egentligen händer något med hästkroppen, om träningen ger rätt resultat i rätt tid. Då är det bra att kunna se tillbaka på hur hästen såg ut för 6-8-10 veckor sedan. Kanske en metod att tillämpa på sig själv också om man (som jag) blivit något försoffad, men än är det som tur är långt till beach 2010.

07 september 2009

Upp till kamp!

Nu är det på tiden att ridning erkänns som friskvård! Med det kommer möjligheten till friskvårdsbidrag som skattefri förmån, vilket gör att ännu fler kanske har råd att bry sig lite mer om sin hälsa. Idag kan en arbetsgivare belöna sina flitiga motionerande anställda med detta, men inte om den anställde väljer att ta hand om kropp och själ på hästryggen.

För den som tvivlar på ridningens värde i rehabilitering och friskvård rekommenderar jag följande: ta kontakt med närmaste ryttarförening och åk dit och hälsa på. Du kommer att mötas av människor som precis genomfört ett lyckat ridpass, högröda i ansiktet av den fysiska ansträngningen, leende från öra till öra av det psykiska välbefinnandet som kommer av samhörigheten med hästen. Det leendet ser likadana ut oavsett om det sitter på ett barn eller en vuxen, nybörjaren, motionären eller elitryttaren, lektionsryttaren eller hästägaren.

Samvaron med hästen har en utvecklande och läkande effekt både på kroppen och själen. Allra tydligast blir det om du har turen att hälsa på en ryttare med funktionshinder av ett eller annat slag. Det finns f.d. rullstolsburna som tack vare ridning återutvecklat balans och muskulatur till att gå själva. Är inte det friskvård så är ingenting friskvård.

Vill du dra ditt strå till stacken i debatten om ridning som friskvård? Gå in på http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1329 och skriv på du med. Och skicka länken till alla du tror håller med dig!

06 september 2009

...och nya skor till "prinsessan"

Mitt halvblodssto aka "prinsessan" har inga fantastiska hovar. De växer ganska fort men blir lätt lite platta, låga i trakterna och hon har en envis ytlig hovspricka på vänster fram, dessutom har hon långa kotor och trampar över rejält. Resultat? Hon slår sko, riskerar balltramp, belastar böjsenor och gaffelband samt trampar av sig en framsko lite då och då (företrädesvis på helgen, för att göra det besvärligt).

En gammal bekant sedan tiden på TRF har utbildat sig till hovslagare, så sagt och gjort, jag bad henne komma och ta sig en titt på stoets tassar. Risken för att man ska bli hemmablind är lika stor i stallet som någon annanstans så jag såg fram emot att höra hennes åsikt, och den fick jag! Halvblodsstoet fick nya skor och en lite annan verkning än tidigare. Sammanfattningsvis ska detta resultera i bättre grepp, snabbare överrullning, aktivering av strålen och något högre trakter, med avlastning av böjsenor och gaffelband som följd.

"Prinsessan" har alltid rört sig trevligt, men nu har hon fått något extra i steget, mer schvung, mer gnista. Det är uppenbart att hon verkar trivas med förändringen och än en gång får jag det bekräftat: våga (orka) fråga och ifrågasätta, för hästens skull! Inte för att jag som hästägare skulle veta mer om verkning än hovslagaren, men jag är sannerligen den som vet bäst hur hästen fungerar i vardagen.

Och jisses vad man lär sig mycket nytt, varje gång man ger luft åt tanken "kan man inte göra si?" eller "voffo gör man på detta viset?". Hovslagaren tar troligtvis inte illa upp, snarare tvärtom, vem vill inte mer än gärna berätta om det man gör bäst? Så kom igen och var en rumpnisse du också!
Nya dojor till ponnyn...

De allra flesta småponnyer klarar sig bra barfota, så även min lille, tills vi började köra på grusvägar. Han började ömma i framfötterna och fick på skor fram. Så långt allt bra, grusvägarna var inget problem längre, men vänta bara. Att verka honom har aldrig varit några problem, han har stått lugnt och fint, men nu var han helt plötsligt i upplösningstillstånd när det kom till att lägga på skorna.

Ponnyn tyckte att det var så obehagligt att bli skodd, trots hovslagarens oändliga tålamod. Visst kan man sedera, men jag ville först (om möjligt) försöka lösa det ursprungliga problemet - ömma fötter - på annat sätt. Efter att ha testat med vanliga (pyttesmå) järnskor i två skoningsintervaller har jag nu gått över till "gummidojor", av flera skäl.

  • Han kan gå barfota i hagen och när han arbetar på mjukt underlag, vilket stimulerar hovens naturliga funktion.
  • Han kan gå skodd när det verkligen behövs och kan köras på grusväg utan att ömma.
  • Gummidojorna stötdämpar och halkskyddar bättre än järnskor på t.ex. asfalt.
  • Problemet löst utan att behöva sedera ponnyn, med fullgott resultat i alla fall.
  • Vi tar bort konfliktsituationen och minskar därmed skaderisken i samband med hovslagarbesök.
  • På sikt kommer det att bli lönsamt eftersom dels en verkning är billigare än en skoning, dels kommer gummidojorna att vara länge, de slits ju inte i "onödan".

Ja, jag vet, man får inte riktigt säga högt att det är bra när något är billigt, särskilt inte när det gäller hästägande. Men även om min ponny ska ha allt han behöver, oavsett pris, så gör det inte mig något när det bästa för honom råkar sammanfalla med det mest prisvärda. Då blir det ju pengar över att sätta in på om-ifall-att-kontot.

Om-ifall-att han blir sjuk, om-ifall-att han tar sönder sitt nya fina täcke, om-ifall-att jag hittar en jättesöt, pytteliten, ljusblå grimma, om-ifall-att...(fyll i själv)

www.easyboot.nu