Att massera olika typer av hästar: hästen som "stängt av"

En häst som s.k. stängt av är det absolut svåraste att jobba med, och samtidigt den som berör mig allra mest. Den står där man ställer den, flyttar undan om man ber den och rör inte en min vad som än händer runtom. Spontant kan det förväxlas med en "väluppfostrad" häst, då detta är beteenden vi normalt belönar och uppskattar.

Men med uttrycket "stängt av" menar jag en häst som är helt passiv och avvaktande i kontakt med människor. Den ger ett likgiltigt intryck, men är ändå på spänn, under ytan. Den visar, till skillnad från den väluppfostrade hästen, ingen glädje i sin kontakt med människor, och inte heller smärta, rädsla eller välbehag.

Ofta är det en häst som blivit bryskt eller illa behandlad av människor. Ibland är det en i grunden känslig häst som "bara" bytt ägare många gånger, eller som behövt gå igenom svåra behandlingar efter ett trauma. Nyckeln är (som alltid vid "svåra" hästar) lyhördhet och tid. Ett lugn i behandlingssituationen är alltid viktigt, och i dessa fall direkt avgörande.

Jag träffade på en häst som vid första massagen stod blickstilla i över en timme. Han hade varit en "väluppfostrad" häst, men med nerv i ridningen, som åkt på tillridning inför försäljning. Stallet som hade fått uppdraget fick problem med honom, han reds inte som avtalat och hämtades hem igen efter 1,5 månad då försäljningsstallet inte ansåg honom vara i säljbart skick.

Hem kom en rädd, spänd och avstängd häst. Första behandlingen tog mer än en timme. Till en början var vidgade näsborrar den enda reaktion jag fick. Mycket muskelspänningar i nacken och lite underhals, som är vanligt på de här hästarna. Efter en stund sänkte han garden och vågade lita på mig och mina händer.

Vid andra behandlingen två veckor senare var han annorlunda. Fortfarande försiktig och avvaktande, men den här gången nosade han på mig när jag kom, han rörde sig spontant i stallgången och svarade väldigt bra på massagen. Efteråt berättade ägarna att han verkade ha återfunnit lite självförtroende och att bytesserierna satt som en smäck igen.

Tredje, och tyvärr hittills sista, behandlingen möttes jag av en märkbart glad häst. Han såldes sedan och flyttade iväg över halva landet.

De här hästarna berör mig. Det gör ont att se deras försvarsmekanismer och att någon (människa) har betett sig så illa mot dem. Samtidigt värmer det att jag får möjlighet att massera dem, det visar att nuvarande ägare vill hästens bästa. Och känslan när hästen visar mig förtroende är helt obeskrivlig.

Jag åker från sådana behandlingar ödmjuk inför hästen, och uppfylld och tom inbördes på samma gång. De kostar så mycket energi och är så värt det. Och jag önskar fortfarande att jag hade haft möjlighet att köpa honom där och då.

Att massera olika typer av hästar: den nervösa hästen

Hästar med mycket nerv tenderar att vara extra känsliga även vid massage. För en lyckad behandling krävs att massören är mycket väl medveten om sitt kroppsspråk, hästens kroppsspråk, har respekt för individen och inte minst gott om tid. Tidspress är det enklaste sättet att förstöra en hästs erfarenhet av massage för lång tid framöver.

Hos dessa hästar ligger flyktinstinkten ständigt nära ytan. Hastiga rörelser, känslan av att sitta fast eller bli trängd sätter igång det sympatiska nervssystemet – fight/flight – och blockerar de hormon som främjar avslappning.

En massagebehandling tar i vanliga fall 50-60 minuter, men med en nervös häst finns inget klockslag att hålla sig till. Det kan ta mer än en timme, nästan 1 ½, innan hästen litar på mig och mina händer. Det får ta den tid det tar. Full avslappning nås ibland inte förrän efter 2-3 behandlingar.

I enstaka fall kan vi behöva avbryta behandlingen i ett läge där hästen har accepterat mig, även om jag egentligen inte hunnit behandla hela hästen. Detta för att hästen ska ha ett bra minne av mig och massagen att associera till nästa gång vi ses. Det där med att sluta medan det går bra, som med allt annat vi gör med hästen.

Det har förekommit 1-2 gånger att jag och hästägaren tagit ett gemensamt beslut efter 20-30 min, att det räcker för idag. En ung fullblodshäst i galoppträning, full av energi, nerv och flyktinstinkt. Efter 15 min på helspänn i nytt stall och den för honom så ovana situationen, sänkte han plötsligt huvud och hals, började tugga och gäspa vid massage på manke och bogblad. Där och då var det rätt tidpunkt att avsluta.

Skulle det visa sig att hästen tycker att det är fullständigt omöjligt att låta mig massera och att jag inte kan nå fram till den, så respekterar jag givetvis detta och avbryter behandlingen. Det har hittills aldrig hänt.

Precis som med hästar med stor integritet är det viktigaste att hästen känner förtroende för mig, och att den kan lita på att jag respekterar den personliga sfären. Först då kan behandlingen bli riktigt bra. Ibland ber hästägaren om ursäkt för sin häst innan vi nått hit. Gör inte det. Jag tar inte illa vid mig.

Profilryttare 2015

Det är med stor glädje jag kan meddela att profilryttare för HållbarHäst 2015 blir Louise Winstrup, som tävlar dressyr med ponnyn Hamiltons Piece of Cake (Kakan)!

Kakan är en trevlig och okomplicerad ponny som Louise matchar fint och genomtänkt. Med Louises noggrant planerade träningsupplägg och sitt mjuka sätt mot Kakan är jag säker på att de kommer att gå långt tillsammans!

Här berättar Louise om sin dressyrsatsning:

"Mitt namn är Louise Winstrup och jag är 16 år gammal. Med min 5-åriga dressyrponny Hamiltons Piece of Cake (Kakan) tävlar jag i dressyr.

Jag och Kakan har haft en fantastisk resa. Vi har totalt startat 10 dressyrtävlingar varav vi har vunnit tre starter och kommit tvåa respektive trea två gånger var.

Vi lyckades kvala till Ungponny SM för 5-åriga ponnys i somras och vi kom dit med högst kvalpoäng av alla. Endast 12 stycken blev antagna och väl under SM slutade vi på en fantastisk fjärdeplats.

Då hade jag bara haft Kakan i fyra månader. Nu har det gått sju månader sen hon blev min. Det har varit de bästa sju månaderna i mitt liv, fyllda av glädje men samtidigt mycket hård träning. Jag och Kakan utvecklas varje dag, och det är alltid lika kul att vara med henne.

Vi tränar just för högre klasser och målet för nästa år är att kvala till Ungponny SM för 6-åriga ponnys. Vårt långsiktiga mål är att rida en kür, vilket är ett den svåraste klassen för ponny där man gör ett helt eget program som man rider i takt till musik."

12 vanor, 52 projekt och 365 småsaker

2015 är året då jag testar nyårslöften av ett, för mig, helt nytt slag. Inga fler luddigheter som "äta nyttigare", "motionera mer" eller "stressa mindre". Nej, i år ska jag införa 12 nya vanor, slutföra (eller markant närma mig slutet på) 52 projekt och få undan 365 småsaker.

Om det går vägen blir följden att jag just äter nyttigare, motionerar mer och stressar mindre, men med hjälp av konkreta steg. Några små, andra stora, till skillnad från alla tidigare år som jag försökt uppnå detta utan att ha någon egentlig plan för hur det skulle genomföras.

Forskning har visat att det tar (minst) 21 dagar att förändra/införa en vana. Mitt mål är att etablera en ny vana/månad. I januari blir det att äta havregrynsgröt till frukost. Resterande månaders vanor är inte valda ännu, men kommer troligtvis att handla om mat och träning på ett eller annat sätt.

Jag har, som så många andra, massor av små och stora projekt. Påbörjade, nästan färdiga eller på idénivå. Varje vecka siktar jag på att avsluta något oavslutat eller (om det är ett större projekt) ta ett tydligt steg närmre ett avslut. Sådant som att rensa garderoben, montera taklampor eller köra skräp till tippen.

Och de 365 småsakerna? Om jag kan få gjort en "javisst-ja-det-måste-också-fixas"-sak/dag frigörs massor av hjärnkapacitet på kort tid. Från att påminna mig själv om att kasta ut de där väldigt döda krukväxterna som vill bli komposterade (och alla andra 364 småsaker som behöver göras) till att ha mängder av energi och hjärnkapacitet över till andra (roligare) saker.

Beware, 2015, för här kommer jag (och jag har en plan)!

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 2)

Rätt gångart, takt, tempo, form och rörelse. Rätt placering på ridbanan. Att lära in dressyrprogram är inte alltid det lättaste. Vi har alla olika sätt att lära in program, men det som har funkat i särklass bäst för mig är att återigen låna teknik från lydnadsträning på hund.

I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.

Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.

Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.

Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.

Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.

Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 1)

"Sätt hunden".
"Koppla loss."
"Föraren, framåt marsch!" följs av "Helt om, halt!".

Och efter några evighetslånga sekunder kommer uppmaningen: "Kalla in hunden!". Jag vrålar "Salsa, hit!". Hon störtar mot mig i full galopp, smiter tätt bakom mig och sätter sig spikrakt vid min vänstra sida, med bogen i höjd med mitt knä.

Jag har tränat en del lydnad med vår hund Salsa. Jag ska sammanfatta innebörden, för er som inte provat på detta. Man skiljer på vardagslydnad och tävlingslydnad.

Vardagslydnad är lätta uppgifter under svåra omständigheter. T.ex. "loss", alltså "släpp"/"spotta ut". I sig en enkel uppgift, men riktigt svårt för hunden om den har fått tag i något smaskigt, som ett fiskhuvud/en varmkorv/husses använda strumpa.

Tävlingslydnad är svåra uppgifter under lätta omständigheter. Man befinner sig oftast på appellplan (= en dressyrbana), utan störande fiskhuvuden och strumpor. Men de moment hunden ska utföra är komplicerade och ska göras med stor precision. Ta inkallningen här ovan. Låter enkelt. Jag kallar på hunden och hon springer till mig. Lätt? Nope.

Varje delmoment övas för sig. Full fart till mig, annars blir det avdrag. Att hon sitter kvar trots tävlingsledarens "Kalla in!". Inget nosande på marken, skällande eller att hon ställer/lägger sig medan hon väntar. Hon ska sätta sig snabbt och spikrakt vid min sida. Och absolut inga "ärevarv" innan hon kommer till mig!

Inte minst finns risken att JAG sabbar det hela genom att se mig om (så att hon verkligen sitter kvar), signalera med kroppsspråket till henne att komma springande innan kommandot är givet, eller hjälpa henne till rätt slutposition genom att böja mig, flytta händerna eller liknande.

Lyft över precisionen i det träningstänket till dressyrbanan. T.ex. att öva halter. Jaha? Men VAD i halten ska övas? Är det att hästen är stadig i formen och inte går emot handen? Eller att hästen ställer upp sig rakt och snyggt? Stillhet i halten? Att rida in i halten så att rumpan är med ordentligt, eller att träna bort det förargliga i att ryttaren "tappar" blicken?

Ta ett delmoment i taget, och jobba med precisionen i det. Ta sedan ett annat delmoment, och öva på det. Sätt inte ihop dem förrän de är väl befästa var för sig. Gör det enkelt för hästen att göra rätt. Och belöna, belöna, belöna!

Sadeldjungel och sitshelvete

I början av sommaren bestämde jag mig för att det var dags att byta sadel till Prinsessan. Den jag redan hade var jag inte nöjd med, jag satt inte bra och tyckte inte heller att den låg optimalt på henne längre. I juni sammanföll den totala frustrationen med skatteåterbäringen och jag gjorde slag i saken, eller ja, i alla fall tog jag ett beslut om jag fått nog.

På ett sådant beslut följer alltid grävande journalistik i alla böcker och tidningar som jag kan uppamma, om det så bara står en rad om ämnet. X antal timmar framför datorn, växlande mellan googlande, läsa trådar, läsa artiklar, kolla sadelmärken, kolla återförsäljare och andrahandsmarknad (går det att ändra den bommen? stoppa om? lämna tillbaka?) och tomt stirrande på skärmen. Tankarna vandrade mellan "Yes! Den blir det!", "Men var i h-e var det nu jag läste att..." och "Jag ger upp och rider barbacka i resten av mitt liv."

Efter en hel del rådfrågande av alla möjliga hästmänniskor i min närhet lyckades jag vaska fram ett bra tips. En av mina stamkunder, själv dressyrryttare, tittade på foton av min häst och kom med följande (föredömligt ödmjuka) kommentar: "Jag har haft en häst som liknade din i kroppskonstitutionen. På henne fungerade en P**R**. Jag har sett en eller två sådana på b*****t."

Jag ringde på sadeln, den fanns kvar (thank god!), diskuterade med sadelutprovare och fick den på öppet köp för att kunna testa ordentligt. Och den visade sig ligga perfekt på henne! Vad som däremot visade sig vara allt annat än perfekt var min sits... En gång i tiden hade jag en mycket bra dressyrsits. Det har jag inte längre. Så nu är det sitsträning som gäller.

Så var det alltså dags att plocka fram Little Miss Stubborn igen för att få rätt på sitshelvetet och be A att filma så att jag bättre kan utvärdera. Det går så sakta framåt. På inköpslistan står tvål att tvätta munnen med och öronproppar till A och hästen...

"Hästar finns inte!" "Nähä, men fotboll är ändå en fånig sport!"

Ridsporten har länge satts på undantag när det gäller mediarapportering, tydligast har det nog varit med det ruggigt begränsade utbudet av tv-sändningar från större evenemang både nationellt och internationellt. Repriser och sammandrag på omöjliga tider, till skillnad från t.ex. vänskapsmatcher i fotboll med både för- och eftersnack.

Intressant är att det blev mycket (o-)väsen kring att Jerring-priset 2012 gick till Rolf-Göran Bengtsson, och i år är Sara Algotsson Östholt nominerad. Samma Sara som det blev mycket (o-)väsen kring när hästsverige gick ihop och samlade in pengar via facebook för att hon skulle kunna behålla OS-hästen Mrs Medicott. En del media valde att fokusera på att barn tömt spargrisarna för detta, t.ex. utnämndes det till veckans kalkon i TV4-sporten.

Frågan är varför det är så provocerande när ridsporten får erkännanden i media för sina framgångar. Är det det svenska avundsjukan, fortfarande besatt av idéen att ridsport är en rikemanssport? Som om det är gratis att elitsatsa i andra sporter... Är det för att ridsporten domineras av kvinnor, är traditionella tjejsporter inte lika viktiga som traditionella killsporter? Eller är det helt enkelt så att vi hästfolk är lättprovocerade och därför extra roliga att ge sig på?

Jag väljer att tro på det sistnämnda och på att hämnden är ljuv, brutal och omöjlig att upptäcka innan det är för sent. Låt de som vill provocera oss hålla på. Lägg inte energin på att bemöta fånigheter som att en häst är en frukt eller att någon sensationssugen journalist kallar solidaritet och medkänsla för kalkon. Fall inte för frestelsen att förringa andra sporter.

Istället infiltrerar vi i det tysta. Facebookgrupper, sportredaktioner, kommunstyrelser, idrottsföreningar, bolagsstyrelser, riksdag, regering, polisen, SÄPO och försvarsmakten. En dag upptäcker de att vi finns överallt och att vi inte längre kan ignoreras eller förlöjligas utan påföljder. Och då, mina vänner, kommer dessa "frukter" att trampa på en och annan öm tå utan stålhättor.

Tips och trix

Ta foto på din häst med jämna mellanrum för att lättare se förändringar i muskulaturen t.ex. vid igångsättning efter skada eller annan vila. Varannan vecka brukar räcka, spara i datorn för framtida utvärdering av träningen, gärna tillsammans med en logg över träningspassen. Hästen ska vara uppställd på plant underlag och fotot tas i helfigur från sidan.

Det långsiktiga uppbyggnadsarbetet kan ibland kännas oändligt och man kan bli tveksam över om det egentligen händer något med hästkroppen, om träningen ger rätt resultat i rätt tid. Då är det bra att kunna se tillbaka på hur hästen såg ut för 6-8-10 veckor sedan. Kanske en metod att tillämpa på sig själv också om man (som jag) blivit något försoffad, men än är det som tur är långt till beach 2010.