I början av sommaren bestämde jag mig för att det var dags att byta sadel till Prinsessan. Den jag redan hade var jag inte nöjd med, jag satt inte bra och tyckte inte heller att den låg optimalt på henne längre. I juni sammanföll den totala frustrationen med skatteåterbäringen och jag gjorde slag i saken, eller ja, i alla fall tog jag ett beslut om jag fått nog.
På ett sådant beslut följer alltid grävande journalistik i alla böcker och tidningar som jag kan uppamma, om det så bara står en rad om ämnet. X antal timmar framför datorn, växlande mellan googlande, läsa trådar, läsa artiklar, kolla sadelmärken, kolla återförsäljare och andrahandsmarknad (går det att ändra den bommen? stoppa om? lämna tillbaka?) och tomt stirrande på skärmen. Tankarna vandrade mellan "Yes! Den blir det!", "Men var i h-e var det nu jag läste att..." och "Jag ger upp och rider barbacka i resten av mitt liv."
Efter en hel del rådfrågande av alla möjliga hästmänniskor i min närhet lyckades jag vaska fram ett bra tips. En av mina stamkunder, själv dressyrryttare, tittade på foton av min häst och kom med följande (föredömligt ödmjuka) kommentar: "Jag har haft en häst som liknade din i kroppskonstitutionen. På henne fungerade en P**R**. Jag har sett en eller två sådana på b*****t."
Jag ringde på sadeln, den fanns kvar (thank god!), diskuterade med sadelutprovare och fick den på öppet köp för att kunna testa ordentligt. Och den visade sig ligga perfekt på henne! Vad som däremot visade sig vara allt annat än perfekt var min sits... En gång i tiden hade jag en mycket bra dressyrsits. Det har jag inte längre. Så nu är det sitsträning som gäller.
Så var det alltså dags att plocka fram Little Miss Stubborn igen för att få rätt på sitshelvetet och be A att filma så att jag bättre kan utvärdera. Det går så sakta framåt. På inköpslistan står tvål att tvätta munnen med och öronproppar till A och hästen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar