Ryttarens roll i en oliksidig häst

Att hästar är oliksidiga är inget nytt, det jobbar vi ständigt med att upptäcka och korrigera för att undvika ojämn belastning, obehag och skador.

Men att ryttaren ofta också är oliksidig glöms ibland bort. Hästens oliksidighet kan sprida sig till ryttaren och tvärtom. För att göra det ännu svårare kan det dessutom vara en kombination. Svårast att upptäcka är när ryttaren och hästen kompenserar varandras oliksidighet utan att den egentligen korrigeras. Snedbelastningen kvarstår, men kamoufleras.

Jag som också jobbar med massageterapi för människor/ryttare har ofta det här i bakhuvudet när jag pratar med ryttare om hästarnas oliksidighet. Det är väl förankrat i mitt sätt att jobba och tänka, inget konstigt med det. Men nu kommer det verkligt intressanta!

Jag skulle sätta igång min häst efter vintervilan. Sitter upp och tycker att hon skjuter över mig på vänstersidan. Genast drar hjärnan igång. Varför gör hon det? Hon känns ju jämn i muskulaturen, ser fin ut på lina och töm, sadeln är kollad, tänderna bra...

Efter mycket funderande kom jag på det uppenbara. Det jag ser hos kunderna men som var svårt att upptäcka hos mig själv.

Hon skjuter inte över mig åt vänster. Det är jag som är ojämn! En noggrann titt i spegeln senare så var det bekräftat. Höftböjare m.m. tippade bäckenet framåt, vred ut höften och lyfte mig ur sadeln på höger sida. Alltså satt jag mer på vänster sittben och fick känslan att hon sköt över mig dit.

Som tur är samarbetar jag med en duktig naprapat som har inblick i hästvärlden. Efter hennes korrigeringar är jag spikrak! Nu gäller noggrann stretching och kompletterande styrkeövningar för att hålla snedheten borta.

Jag vill avsluta det här inlägget med ett gott råd. Se dig i spegeln. Titta på dig själv framifrån och från båda sidorna. Be någon titta på dig bakifrån. Är du rak?

Annika Davidsson: bågar över medellinjen

Syfte: Vända för vikten och koppla bort tygelns inverkan till viss del.

Utförande: Börja med att rida innanför spåret så att du ej kommer ända ut till fyrkantspåret på rektanglarnas kortsidor. Desto fler ”bågar” du gör, desto fler vändningar och hörn får du rida. Det är viktigt att rektanglarnas kortsidor ska vara raka spår. Det är lätt att slarva så att kortsidorna blir rundade och att hästen aldrig rätas ut.

Övningen kan ridas i alla tre gångarter men jag föredrar trav och galopp. I traven kan man tänka en tendens till hörn. Vad du kan börja med här är att du i varje hörn rider på ett mindre böjt spår, hästen ska då vara ställd och böjd i rörelseriktningen.  Om du lyckas utföra övningen korrekt samlar övningen hästen då den får bära lite extra kroppsvikt med det inre bakbenet i hörnen.

Om du vill öka svårighetsgraden ett snäpp kan du göra dessa vändningar i galopp. Dock är det viktigt att hästen är tillräckligt stark för att kunna gå i samlad galopp om du vill utföra denna övning. Nöj dig med att lägga tre ”bågar”. I hörnen tänker du att du ska leda framdelen runt bakdelen. Du kan nästan tänka lite tendens till piruett. När du har ridit bägge hörnen i en ”båge” rider du rakt fram till medellinjen där du gör ett enkelt byte eller ett galoppombyte.

Tips: Det är viktigt att man anpassar denna övning efter hästen. En yngre och outbildad häst kommer behöva en större radie på sig att vända än en äldre och välutbildad häst. Det är även viktigt att du får ett bra tramp i vändningen än att hästen vänder för tvärt. Tänk spänst istället för spänning! Om hästen blir spänd kan det bero på att du begär för mycket.

Lycka till!

Profilryttare 2015

Det är med stor glädje jag kan meddela att profilryttare för HållbarHäst 2015 blir Louise Winstrup, som tävlar dressyr med ponnyn Hamiltons Piece of Cake (Kakan)!

Kakan är en trevlig och okomplicerad ponny som Louise matchar fint och genomtänkt. Med Louises noggrant planerade träningsupplägg och sitt mjuka sätt mot Kakan är jag säker på att de kommer att gå långt tillsammans!

Här berättar Louise om sin dressyrsatsning:

"Mitt namn är Louise Winstrup och jag är 16 år gammal. Med min 5-åriga dressyrponny Hamiltons Piece of Cake (Kakan) tävlar jag i dressyr.

Jag och Kakan har haft en fantastisk resa. Vi har totalt startat 10 dressyrtävlingar varav vi har vunnit tre starter och kommit tvåa respektive trea två gånger var.

Vi lyckades kvala till Ungponny SM för 5-åriga ponnys i somras och vi kom dit med högst kvalpoäng av alla. Endast 12 stycken blev antagna och väl under SM slutade vi på en fantastisk fjärdeplats.

Då hade jag bara haft Kakan i fyra månader. Nu har det gått sju månader sen hon blev min. Det har varit de bästa sju månaderna i mitt liv, fyllda av glädje men samtidigt mycket hård träning. Jag och Kakan utvecklas varje dag, och det är alltid lika kul att vara med henne.

Vi tränar just för högre klasser och målet för nästa år är att kvala till Ungponny SM för 6-åriga ponnys. Vårt långsiktiga mål är att rida en kür, vilket är ett den svåraste klassen för ponny där man gör ett helt eget program som man rider i takt till musik."

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 2)

Rätt gångart, takt, tempo, form och rörelse. Rätt placering på ridbanan. Att lära in dressyrprogram är inte alltid det lättaste. Vi har alla olika sätt att lära in program, men det som har funkat i särklass bäst för mig är att återigen låna teknik från lydnadsträning på hund.

I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.

Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.

Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.

Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.

Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.

Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 1)

"Sätt hunden".
"Koppla loss."
"Föraren, framåt marsch!" följs av "Helt om, halt!".

Och efter några evighetslånga sekunder kommer uppmaningen: "Kalla in hunden!". Jag vrålar "Salsa, hit!". Hon störtar mot mig i full galopp, smiter tätt bakom mig och sätter sig spikrakt vid min vänstra sida, med bogen i höjd med mitt knä.

Jag har tränat en del lydnad med vår hund Salsa. Jag ska sammanfatta innebörden, för er som inte provat på detta. Man skiljer på vardagslydnad och tävlingslydnad.

Vardagslydnad är lätta uppgifter under svåra omständigheter. T.ex. "loss", alltså "släpp"/"spotta ut". I sig en enkel uppgift, men riktigt svårt för hunden om den har fått tag i något smaskigt, som ett fiskhuvud/en varmkorv/husses använda strumpa.

Tävlingslydnad är svåra uppgifter under lätta omständigheter. Man befinner sig oftast på appellplan (= en dressyrbana), utan störande fiskhuvuden och strumpor. Men de moment hunden ska utföra är komplicerade och ska göras med stor precision. Ta inkallningen här ovan. Låter enkelt. Jag kallar på hunden och hon springer till mig. Lätt? Nope.

Varje delmoment övas för sig. Full fart till mig, annars blir det avdrag. Att hon sitter kvar trots tävlingsledarens "Kalla in!". Inget nosande på marken, skällande eller att hon ställer/lägger sig medan hon väntar. Hon ska sätta sig snabbt och spikrakt vid min sida. Och absolut inga "ärevarv" innan hon kommer till mig!

Inte minst finns risken att JAG sabbar det hela genom att se mig om (så att hon verkligen sitter kvar), signalera med kroppsspråket till henne att komma springande innan kommandot är givet, eller hjälpa henne till rätt slutposition genom att böja mig, flytta händerna eller liknande.

Lyft över precisionen i det träningstänket till dressyrbanan. T.ex. att öva halter. Jaha? Men VAD i halten ska övas? Är det att hästen är stadig i formen och inte går emot handen? Eller att hästen ställer upp sig rakt och snyggt? Stillhet i halten? Att rida in i halten så att rumpan är med ordentligt, eller att träna bort det förargliga i att ryttaren "tappar" blicken?

Ta ett delmoment i taget, och jobba med precisionen i det. Ta sedan ett annat delmoment, och öva på det. Sätt inte ihop dem förrän de är väl befästa var för sig. Gör det enkelt för hästen att göra rätt. Och belöna, belöna, belöna!

Ridövning: Precision i sidled

Syfte:

Det är inte helt enkelt att få till precisionen i sidvärtsrörelser. Man ska kontrollera tvärning, ridväg, ställning/böjning och tempo (= steglängd) utan att tappa takt (= antal steg/minut) och form. Här kan du med enkla medel jobba med just detta!

 

Utförande:

Börja med att på fyrkantspåret hitta den takt, form och tempo som du vill jobba i. Var särskilt noggrann i hörnpasseringarna.

 

Efter hörnpasseringen C-H flyttar du hästen undan höger skänkel tills du passerar mellan konerna på den linje du valt att följa. Den svarta linjen kräver minst tvärning, den orangea mest.

 

Rid 2-4 steg rakt fram genom konerna och flytta sedan hästen undan vänster skänkel ut till K.

 

Följ fyrkantspåret till C och upprepa. Gör övningen i båda varven.

 

 

Tänk på...

...att tvärning aldrig får gå före bra takt och form. Det är varken stärkande eller utbildande för hästen. Hellre en perfekt svart linje än en halvkass grön!

 

...att det inte alltid är svårare/bättre med mer tvärning. Att skifta grad av tvärning gör att hästen måste hålla sig alert och att du måste finjustera dina hjälper till att passa just den linjen du valt att rida just den här gången. Svart, orange, grön, svart, grön, grön, orange... Håll hästen intresserad av att vara uppmärksam på dig genom att den inte kan räkna ut själv vad som kommer härnäst!

 

Variation:

Övningen är tänkt att göras i skritt eller trav, och för att få "liv" i transportsträckan på fyrkantspåret kan du be hästen att öka tempot  mellan F och M utan att ändra takten.

 

Prova också att trava, med övergång till skritt under tiden du flyttar hästen sidvärts, skritta 3-4 steg och gå sedan upp i trav igen, med bibehållen takt, bjudning, form och tvärning.

 

För att få en enklare övning för orutinerade hästar och/eller ryttare rids linjerna utan tvärning, med fokus på att rida noggranna vägar.

 

För att få en mer avancerad övning rids linjerna i galopp, då med ett enkelt byte mellan konerna.

Sadeldjungel och sitshelvete

I början av sommaren bestämde jag mig för att det var dags att byta sadel till Prinsessan. Den jag redan hade var jag inte nöjd med, jag satt inte bra och tyckte inte heller att den låg optimalt på henne längre. I juni sammanföll den totala frustrationen med skatteåterbäringen och jag gjorde slag i saken, eller ja, i alla fall tog jag ett beslut om jag fått nog.

På ett sådant beslut följer alltid grävande journalistik i alla böcker och tidningar som jag kan uppamma, om det så bara står en rad om ämnet. X antal timmar framför datorn, växlande mellan googlande, läsa trådar, läsa artiklar, kolla sadelmärken, kolla återförsäljare och andrahandsmarknad (går det att ändra den bommen? stoppa om? lämna tillbaka?) och tomt stirrande på skärmen. Tankarna vandrade mellan "Yes! Den blir det!", "Men var i h-e var det nu jag läste att..." och "Jag ger upp och rider barbacka i resten av mitt liv."

Efter en hel del rådfrågande av alla möjliga hästmänniskor i min närhet lyckades jag vaska fram ett bra tips. En av mina stamkunder, själv dressyrryttare, tittade på foton av min häst och kom med följande (föredömligt ödmjuka) kommentar: "Jag har haft en häst som liknade din i kroppskonstitutionen. På henne fungerade en P**R**. Jag har sett en eller två sådana på b*****t."

Jag ringde på sadeln, den fanns kvar (thank god!), diskuterade med sadelutprovare och fick den på öppet köp för att kunna testa ordentligt. Och den visade sig ligga perfekt på henne! Vad som däremot visade sig vara allt annat än perfekt var min sits... En gång i tiden hade jag en mycket bra dressyrsits. Det har jag inte längre. Så nu är det sitsträning som gäller.

Så var det alltså dags att plocka fram Little Miss Stubborn igen för att få rätt på sitshelvetet och be A att filma så att jag bättre kan utvärdera. Det går så sakta framåt. På inköpslistan står tvål att tvätta munnen med och öronproppar till A och hästen...

Boktips: Lättläst och konstruktivt!

Göran Casparssons bok "Casparssons ridråd" är en lättläst bok om ridning, longering och tömkörning. Själv har han jobbat bland annat på Strömsholm och Flyinge, undervisat Kyra Kyrklund och Peter Eriksson och varit banbyggare internationellt.

Boken går igenom grunderna inom dressyren, både de genomgående principerna kring rakriktning och hästens arbetsform, och specifika rörelser. I avsnittet om hoppning får läsaren tips om övningar för att förbättra sits och följsamhet, samt olika hoppserier för unga eller mer rutinerade hästar.

I kapitlet om linlöpning (longering) och tömkörning presenteras lämplig utrustning och några grundtekniker, både enkla tips och mer avancerade övningar på töm.

Sammanfattningsvis en lättläst och konstruktiv bok som passar både (den vuxna) nybörjaren och den mer avancerade ryttaren som vill jobba med en enkel men korrekt grund för sin ridning. Boken finns att köpa på cdon och ett ex kommer också att lottas ut på min facebook-sida.

Tips för att variera hästens träning

Jag tycker att det är enklast att tänka mig att hästens träningsvecka ska innehålla tre olika typer av träning:

1. Inlärning: nya moment som hästen ska förstå eller befästa, t.ex. bakdelsvändning, att inte rusa före/efter hinder eller kanske att rygga snyggt och prydligt i tömkörningen.

2. Styrketräning: behövs för att hästen fysiskt ska orka utföra de moment du har lärt den.

3. Konditionsträning: tränar hjärt- och lungkapaciteten.

Beroende på hästens ålder, fysiska och mentala förutsättningar och utbildningsståndpunkt så varierar givetvis sammansättning och svårighetsgrad av dessa. Du kan inkludera alla i ett och samma träningspass eller kanske köra ett renodlat konditionspass ena dagen för att nästa dag fokusera på styrka.

När det gäller inlärningspassen så är möjligheterna oändliga. Kanske är det något i stallvardagen som behöver tränas? Att gå lugnt in i/ut ur boxen/hagen/transporten? Det måste inte enbart vara moment som är användbara på banan, utan ha roligt ihop. Om du har tränat hund så har du en stor fördel här, det går att trickträna hästar också (jag har t.ex. sett hästar som plockar upp spöet från marken, kul och användbart!). 

Styrketräningen kan t.ex. bestå av (uppsutten eller avsutten) klättring, skritta i vatten, cavalettiövningar eller (med MYCKET stor försiktighet) arbete med viktmanschetter. Här har du stor hjälp av att kunna lite anatomi, vilka muskler utför uppgiften och hur stärker man dem?

Konditionsträning behövs för hjärt- och lungkapaciteten och därmed syresättningen av musklerna som arbetar. För att göra en lång historia kort så ger bristande syresättning mjölksyra, och vi har väl alla (mer eller mindre frivilligt) upplevt det. Intervallträning är kanonbra för konditionen, här finns mycket kunskap att hämta från t.ex. trav- och galoppsporten.

Om det nu är något av detta som du tycker låter extra tråkigt så har jag ett förslag: Gå ihop! Ta några ryttarkompisar och gå ihop, uppmuntra, hjälp och pusha varandra. Det en av er är mindre bra på kan antagligen en annan av er bättre. Det är t.ex. betydligt lättare att löshoppa och mycket roligare att rida ut trots dåligt väder om man är flera som hjälps åt.

Givetvis är allt detta lättare om hästen i fråga står på ett större stall med tillgång till ridhus. Och givetvis är det lätt att säga men svårare att göra. Men som jag sagt tidigare: friskt vågat, hälften vunnet. Så länge det finns ambitioner och vilja så är hälften gjort. Mindre snack och mer action, nu ska jag ge shettisen ett välbehövligt konditionspass!

Ryggar och ridning, del 4: variera hästens träning

Jag förstår helt och fullt om man inte har lust att riskera livet på sig själv och/eller hästen genom att försätta sig i situationer man inte är säker på att reda ut, t.ex. genom att rida ut på en trafikosäker häst eller helt plötsligt börja hoppa/tömköra ifall både häst och ryttare är orutinerade inom det.

Jag har också förstått att en del tycker det är "tråkigt" med dressyr, många skyller dessutom på att HÄSTEN tycker att dressyr är tråkigt. Ännu värre verkar det vara att varva ridningen med avsutten träning, t.ex. tömkörning eller, hemska tanke, att promenera med hästen ("Jamen jag vill ju RIDA!").

Till alla som känner igen sig i ett eller flera av ovanstående exempel vill jag ställa en fråga. Hur länge vill du att din häst ska hålla för ridning? Länge, antar jag. Då behöver du variera hästens träning, punkt slut. Variera underlag, arbetsform och övningar.

Om du känner dig osäker på att rida ut/hoppa/tömköra, svälj stoltheten och be om hjälp från någon med rutin. Och börja i liten skala så att du är 100% säker på att lyckas, varje gång. Det är bättre att börja med ett lågt kryss en gång i veckan än inget alls. Skritta på gårdsplanen tills det känns tryggt, utvidga sedan lite i taget. Skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer uteritts-/hopprutin än du har) om hjälp. Leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Om du bara helt enkelt tycker att det är tråkigt att rida ut/träna dressyr/tömköra, synd om dig, men låt inte det gå ut över hästen, och skyll absolut inte på att hästen skulle tycka att det är tråkigt. Återigen, skaffa en bra tränare, eller be någon du känner (med mer dressyrrutin än du har) om hjälp. Och leta upp bra övningar i böcker, tidningar och på nätet.

Självklart kan inte alla älska svettiga dressyrpass i ridhuset, lika lite som alla kan älska uteritter. Trots detta mår hästen och dess rygg bäst av att få varierad träning, precis som vi (och våra ryggar). Ensidig träning, oavsett träningstyp ger problem, och en rygg som inte är i bra form kan t.ex. ligga bakom kotledsinflammationer och andra hältor.

Fundera på hur ni tränar. Är det varierat? Om inte, varför har det blivit så? Vad kan (vill?) du förändra? Tips kommer i nästa inlägg om hur du på ett enkelt sätt ser till att få variation i träningen.

Stolthet, fördom och vita lögner i skilda hästvärldar

Alla som tillbringat tid i större stallar vet att det i många fall utspelar sig något slags såpopera mellan ridhus, stallgångar och sadelkammare. Förutom den allmänt (ö)kända tjejmaffian i ridskolestallet (med sträng hierarki om vem som får borsta vilken sköthäst vissa dagar i veckan) så pågår den precis lika mycket mellan olika discipliner. Hur andra sköter (eller missköter?) sina hästar är tyvärr inget ovanligt samtalsämne, ibland kryddat med en och annan lögn som kan vara betydligt solkigare än såpoperans vita dito.

Det är med viss stolthet i rösten som vi presenterar oss själva som hopp-/dressyr-/western-/islandsryttare, vi identifierar oss med de värden som disciplinerna står för, och har stadigt förankrade uppfattningar (=fördomar) om andras sätt att träna och hålla häst. Hoppjerkor rider slarvigt, dressyrtanter harvar bara runt i ridhuset, islandsfolk är snobbiga, westerncowboys är inte rädda om sina hästar, travgubbar gör bara som de alltid har gjort och skogsmullar saknar ambitioner med sin ridning.

Visst är vi olika i vår hästhållning, i allt från hovbeslag till val av foder, åsikter om lämpligt träningsunderlag och effektiva övningar, vad som är "korrekt arbetsform" och ett bra bett, men är våra hästvärldar verkligen så vitt åtskilda? Vi har trots allt det gemensamt att vi älskar våra hästar. Vi vill alla ha en hållbar, frisk, glad, välpresterande och välmående häst i stallet (eller i lösdriften).

Jag tror att vi alla hade vunnit på att vara lite mer öppna för andras idéer och lite mindre revirtänkande. Släppa prestigen och fråga ärligt och ödmjukt varför den andra ryttaren gör som han/hon gör, istället för att höja på ögonbrynen och tänka "typiskt hopp-/dressyr-/westernryttare". Kanske kan jag (om jag vill...) lära mig något som jag själv har nytta av i min träning.

Och då vinner hästarna på det, både min egen och den andra ryttarens. Min eftersom jag får ytterligare ett perspektiv på hästhållning och träning. Den andras eftersom den ryttaren blir medveten om hur han/hon tränar och varför.

Sist men inte minst viktigt i sammanhanget, jag tycker det skulle vara befriande att slippa höra orden "dressyrövning", "hoppövning" och liknande. Att hoppa studs tränar koordination och snabbhet i benen, oavsett om hästen som ska utföra det är efter Briar eller Cardento. Och att rida skolor är en lika stärkande och samlande övning för en quarter som för en islänning.

Från vårsonat till volter

Jag har under många år spelat fiol, eller violin som det också kallas. Jag har ingen aning om hur många timmars övning jag har bakom mig, men det är MÅNGA, och troligtvis har en stor del av de timmarna inte varit så särskilt effektiva, eftersom de har genomförts i min ensamhet, utan vägledning och utan tydliga mål.

Detsamma gäller min ridning, och här tror jag många hobbyryttare känner igen sig. Med hobbyryttare menar jag inte att man saknar kunskap eller ambitioner, utan att man helt enkelt rider utan att tävla. Jag är hobbydressyrryttare, tycker det är roligt att träna men blir alltför nervös i tävlingssammanhang för att kunna njuta av det. Och så blir hästen spänd för att jag är spänd och sen blir det pannkaka av alltihop.

Med tävlingar i sikte faller det sig naturligt att ha tydligt uppsatta mål och delmål. På tävlingsdagen är det upp till bevis. Har träningen framskridit enligt planerna? Nådde vi mitt mål, hästen och jag? Felfria i 1,30, över 65% i LA, nytt personbästa för säsongen?

Även om jag inte tävlar så kan jag träna min häst med målet att kunna rida ett hyfsat LA-program till sommaren. Sätta upp tydliga (och rimliga) mål med min träning. Stycka upp målet i etapper, delmål. Olika moment i dressyrridningen, olika fraser i musiken. Ta en fras, ett moment i taget. Ta nästa. Sätt ihop dem. Och här kommer en av de viktigaste lärdomarna från ett av mina (lärarledda) övningspass med fiolen.

En gång i veckan övade jag tillsammans med en professionell pianist. Jag jobbade med en svår passage i vårsonaten (Beethoven) och Kom Inte Vidare. Total frustration. Gråtfärdig av tillbakahållen ilska. Lektionen avslutades med att han uppmanade mig att öva på det jag inte kan. Klockrent.

Jag insåg det själv i samma ögonblick som han sa det. Jag lade för mycket tid på att öva på det jag redan var bra på, det som var roligt att spela för att det gick av sig själv. Men det jag inte kunde blev inte heller bättre från vecka till vecka, för det var ju urtrist att stå och harva med sånt som gick dåligt?

Likadant var det vid den tiden med min ridning. Om volterna i höger varv blir runda men i vänster varv ser ut som ägg (eller kanske pannkaka), visst är det då roligare att rida volter i höger varv. Men det är i vänster varv vi förbättrar oss, utvecklar och utbildar häst och ryttare.

Vårsonat eller volter, principen är densamma. Öva på det du inte kan.

Det är något fel på verkligheten, den stämmer inte med kartan!

Jag gör ofta upp ambitiösa träningsplaner, både för egen del och för de fyrbenta familjemedlemmarna. Långa stunder ägnas åt att samordna min kalender med sambons arbetstider och med förväntade framsteg i träningen för oss fyra, myself, hunden, halvblodsstoet och shetlandsponnyn. Vi behöver alla fyra omvandla lite fett till muskler, även om ponnyn gör sig mycket bra som prydnad så är min inställning att även små hästar mår bra av att vara i trim. Alltså inkluderas han i min preussiska träningsplan.

Sambon har däremot hittills klarat sig från att få sin fritid indelad i "intervall", "kondition" och "styrka", mest för att jag gärna vill behålla både sambon och mitt huvud. Dessa träningsplaner sätts i verket i nio fall av tio, och de varar i genomsnitt en dag. Det är alltid något som (för-)stör, och detta "något" är oftast att verkligheten sätter käppar i hjulet. Väldigt opraktiskt.

Står det "lång uteritt" i planeringen så kan jag räkna med att det ösregnar och blåser 15 m/s. "Dressyrpass" med halvblodsstoet, jaha dags för första brunsten (för er som inte har sto, detta innebär att det inte blir någon dressyr den dagen). Eventuellt kan Sessan nedlåta sig till att acceptera en uteritt. Om jag kommit ihåg att lämna in en ansökan om det två veckor i förväg.

Så är det för mig som 1) inte har ridhus, 2) inte gillar att rida ut i ösregn och halv storm och 3) tycker om att planera men blir frustrerad när verkligheten inte överensstämmer med kartan som jag så petnoga har ritat upp. Den konkreta utmaningen för mig är i det här läget är att antingen genomföra planen till varje pris, eller att gilla läget, göra det bästa av det och helt enkelt vara nöjd med det jag faktiskt åstadkommer för mig själv och mina kära djur.

Den bästa träningen är trots allt den som blir av, oavsett vad det stod i kalendern. Nu ska jag bara lägga sista handen vid planeringen av de närmsta fyra veckornas träning. Och se om det finns några kakor kvar i köket.