Att ta en paus från massagen

Jag älskar verkligen mitt jobb. Därför känns det märkligt att nu ta en paus ifrån det. Sedan jag startade eget 2008 har jag inte tagit sammanhängande semester från hästmassagen, och har inte heller saknat att vara ledig. Intensiteten i verksamheten har sjunkit något mitt i sommaren och kring jul, och det har varit fullt tillräckligt för mig.

Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.

Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.

Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.

För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...

På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!

Den skånska vintern är här! Glow in the dark!

Vinter är för mig den sanslöst långa tiden från 1 november till 28 februari, d.v.s. hela 120 dagar. Det spelar inte så stor roll ifall meteorologerna är av en annan åsikt gällande definition av årstiden, med snålblåst och varierande mängder regn 110 av dessa 120 dagar faller vädret utan tvekan under rubriken skånsk råkall vinter. Blöta, leriga hästar med blöta, leriga täcken och blöta, leriga ben. Höet blåser omkring i hagarna. Skorna fastnar och försvinner någonstans i lervällingen. Och dessutom mörkret. Skymning redan vid fyra, becksvart vid halv sex.

Jag (och periodvis även sambon) försöker intala mig att det finns goda sidor med vintern, men det går inte så bra. Det enda positiva jag kan komma på är att det i alla fall inte är fruset och hårt i marken eftersom temperaturen oftast ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Sambon pratar lyriskt om gnistrande snö, stjärnklara bitande kalla vinternätter, blå himmel, hög luft och skidåkning. Behöver jag berätta att han inte är uppvuxen med vinter à la Skåne? Om det överhuvudtaget kommer någon snö alls så är det i form av ett rytande oväder med trafikkaos i spåren, några enstaka dagar med snöklampar under hästarnas fötter och sedan veckor av smutsgrått, halvsmält slask.

Något som är viktigt att komma ihåg, egentligen året om, men i synnerhet vid den här tiden, är reflexer. Både på häst och ryttare. Både i mörker och dagsljus (eller vad man nu ska kalla det, "ljus" är lite skrattretande). Utan reflexer syns du i princip lika dåligt en gråmulen dag som i totalt mörker, de flesta hästar är mer eller mindre kamouflagefärgade och så även de flesta ridkläder. Jag vet också att en reflexväst kanske inte är det allra chicaste man kan bli sedd i, men det är direkt oansvarigt att inte se till att man syns. Oansvarigt mot sig själv, sin häst och sina medtrafikanter. Det finns inte heller några ursäkter som kommer att kännas giltiga den dag det händer en olycka (hann inte/det var ljust när jag red ut/de är fula/jag skulle bara skritta lite) för att du och hästen inte syntes i tid.

På med reflexerna! Glow in the dark! Och nu är det bara 110 dagar kvar till våren!