Jerringpriset: en studie i okunskap, förakt och avundsjuka

Ett sätt är att säga grattis till vinnaren och vinnarens medutövare, även om någon annan än just min favorit vann. Ett annat är att ställa till med ett himla liv, skrika om röstkupper och fusk, mobilisering, nedläggning av priset och ovärdiga vinnare.

Vi har redan gått igenom alla de vanliga okunniga kommentarerna om att ridsport inte är någon sport, att hästen gör allt jobb, att ett silver inte kan jämföras med guld. Föraktfulla kommentarer om lättledda hästtjejer. Avundsjukan i att ridsporten "mobiliserat". Löjligare ordval för en leta efter. 

Förstår inte dessa uppretade människor att de bara förstärker ridsportens känsla av utanförskap, fast vi paradoxalt nog är näst flest i Sverige? Att rollen som underdog blir ännu starkare? Känslan av att behöva slåss för vår sport ännu tydligare?

Självklart röstar på "vår" kandidat, precis som många andra sportutövare röstar på "sin" kandidat. Mobilisering? Nej, detta är inget krig. Eller det borde i alla fall inte vara det. Hästsverige röstade på en fantastisk ryttare och hans prestation tillsammans med hästen. Men det blir krig när ett Jerringpris orsakar sådan mediestorm. 

Så länge ridsport negligeras i mediarapportering, hånas som "ingen riktig sport" och behöver försvara pristagare och röstningsförfarande till priser vi inte själva har infört. Inte går att tillgodoräkna som friskvård, prioriteras bort i kommunernas budgetar och avfärdas som en "tjejsport" (definiera tjejsport och varför det är ett skällsord, tack). 

Så länge det ser ut så, så kommer ridsporten framöver att ta hem varenda Jerringpris där en ryttare är nominerad. Förutom att backa upp en prestation (precis som andra sportutövare gör) tar vi chansen att visa att vi är många och starka, och trötta på att bli förbisedda. 

Vi mockar visserligen skit varje dag, men vi tar ingen skit längre. 

#likeagirl #twohearts #taingenskit

Mental träning: Konsten att sätta punkt

Vi hästfolk är duktiga på att träna, i första hand fysiskt och att träna hästarna. Allt fler kompletterar ridning med styrketräning, löpning och andra träningsformer. Det är jättebra!

Den mentala träningen halkar däremot efter. Många andra sporter sätter mental träning högt på priolistan och här behöver vi komma ifatt!

Jag hade i tisdags turen att få lyssna på Mia Törnblom. Hon slår ihop konsten att underhålla med konsten att föreläsa, den här gången om självledarskap. Mycket igenkänningskomik.

Med tanke på den (bristande) mentala träningen jag stöter på, vill jag särskilt lyfta fram en sak Mia pratade om: hur viktigt det är att sätta punkt i sina tankar. Jag tänker då både i arbetet, i vardagen och - jätteviktigt - i allt som gäller våra hästar och vår sport.

Så ofta tänker vi "åh, vad fint den hästen går", "vad bra det går för dem" eller "så stabil sits hen har" och sedan kommer inte punkten som ska vara där. Istället fortsätter tanken med "...min häst bara bråkar", "...varför kan det inte gå så bra för mig?" eller "...och själv sitter jag som en kråka!"

Punkten behövs för att vi inte ska klanka ner på oss själva. En positiv tanke som inte följs av punkten förvandlas till något avundsjukt, lite bittert och surt, och inte alls särskilt positivt och snällt. Jag är övertygad om att det här tankesättet går att träna! Allt måste inte jämföras med oss själva.

Invanda tankemönster tar tid att förändra, och precis som med fysisk träning så är upprepning nödvändig. En ensam löptur ger inte bättre kondition, en ensam annorlunda tanke förändrar inte mönstret.

Prova att sätta punkt under en dag eller kanske bara en timme till att börja med. Ganska snart känner du skillnaden inuti. Den positiva tanken om någon annan förblir positiv, och du har inte nedvärderat dig själv, bara för att någon annan gjort något bra.

Försök att inte relatera allt till dig själv. Det är både du, och de du jämför dig med, väl värda.