Profilryttare 2015

Det är med stor glädje jag kan meddela att profilryttare för HållbarHäst 2015 blir Louise Winstrup, som tävlar dressyr med ponnyn Hamiltons Piece of Cake (Kakan)!

Kakan är en trevlig och okomplicerad ponny som Louise matchar fint och genomtänkt. Med Louises noggrant planerade träningsupplägg och sitt mjuka sätt mot Kakan är jag säker på att de kommer att gå långt tillsammans!

Här berättar Louise om sin dressyrsatsning:

"Mitt namn är Louise Winstrup och jag är 16 år gammal. Med min 5-åriga dressyrponny Hamiltons Piece of Cake (Kakan) tävlar jag i dressyr.

Jag och Kakan har haft en fantastisk resa. Vi har totalt startat 10 dressyrtävlingar varav vi har vunnit tre starter och kommit tvåa respektive trea två gånger var.

Vi lyckades kvala till Ungponny SM för 5-åriga ponnys i somras och vi kom dit med högst kvalpoäng av alla. Endast 12 stycken blev antagna och väl under SM slutade vi på en fantastisk fjärdeplats.

Då hade jag bara haft Kakan i fyra månader. Nu har det gått sju månader sen hon blev min. Det har varit de bästa sju månaderna i mitt liv, fyllda av glädje men samtidigt mycket hård träning. Jag och Kakan utvecklas varje dag, och det är alltid lika kul att vara med henne.

Vi tränar just för högre klasser och målet för nästa år är att kvala till Ungponny SM för 6-åriga ponnys. Vårt långsiktiga mål är att rida en kür, vilket är ett den svåraste klassen för ponny där man gör ett helt eget program som man rider i takt till musik."

Gästbloggare: Sara Lindell Nilsson om klickerträning

Jag träffade Sara och hennes unghäst Farenheit första gången för ungefär ett år sedan. Sara har, liksom jag, valt en lite annorlunda infallsvinkel till hästeriet, jag med massagen som utgångspunkt och Sara med bl.a. klickerträning, en metod som kan underlätta samarbetet mellan häst och människa väldigt mycket.

"Klickerträning med... häst? Varför inte? Vanligaste belöningen för en häst är väl oftast en klapp eller smekning mot halsen, en eftergift eller ett "Bra där killen/tjejen" och oftast är det ett ord hästen ändå inte förstår eftersom det inte är inlärt.

För mig är relationen till mina djur oerhört viktig och jag vill ha ett djur som självmant väljer att vara med mig och som gillar arbetet vi gör tillsammans. Då är klickerträning ett väldigt bra sätt enligt mig! Det passar dock inte alla, varken människa eller djur. Man får helt enkelt prova sig fram. Min hund tycker inte det är intressant men min häst blir lyrisk!

Jag har valt ett ord "Bra" istället för att använda mig av en liten dosa som ger ifrån sig ett klickljud när man trycker på den. En smaksak. (Med hästar gäller det dock att hålla fast vid ett och samma tonläge när ordet sägs eftersom de inte uppfattar ord, så som hundar kan göra. Hästar lyssnar efter själva ljudet istället.)

När man klickertränar gäller det att vara väldigt precis, är man lite för långsam har hästen kanske hunnit göra ett nytt beteende och då råkar man berömma fel beteende.

Om man är skicklig och har tålamod kan man shapa fram ett beteende. Det innebär att man väntar på att hästen utför det önskade beteendet, ex. vill man lära hästen att backa kan man vänta på att den tar ett steg bakåt eller till och med så lite som att den börjar förflytta sin tyngd bakåt.. Och direkt den gör så, gäller det är klicka och därefter ge belöningen - som kan vara godis, kli på bästa stället, en paus eller lek.

Shaping kan vara klurigt, framförallt som nybörjare, då kan det vara lättare att locka fram det önskade beteendet. Ex igen med att vilja backa sin häst. Gå uppsträckt mot hästen eller lägg en hand på bringan och gradvis öka trycket tills hästen tar ett steg bakåt. Och så fort den rör sig bakåt - klicka och ge beröm!

Med en häst som arbetar för en positiv förstärkning, t ex kli eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hästen går åt sidan istället för att backa, är det ingen kris. Man kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att be om backning tills den gör rätt.

Det är otroligt givande och man får en häst som är motiverad att jobba!"

Sara Lindell Nilsson

Dressyrträning med hjälp av hundtricket (del 2)

Rätt gångart, takt, tempo, form och rörelse. Rätt placering på ridbanan. Att lära in dressyrprogram är inte alltid det lättaste. Vi har alla olika sätt att lära in program, men det som har funkat i särklass bäst för mig är att återigen låna teknik från lydnadsträning på hund.

I lydnadsklass 1 finns åtta moment varav sex alltid genomförs i samma ordning. All belöning är förbjuden under pågående moment, och allt utom muntligt beröm och en klapp är förbjudet mellan momenten. Det gäller att bygga upp uthållighet och förväntan hos hunden. Snart, snart kommer belöningen! Hunden måste orka vänta.

Ett effektivt sätt att träna detta är bakåtkedjning. Man tränar på det sista momentet och belönar jättemycket när det är väl utfört. Sen tränar man näst sista och sista i följd, med jättemycket belöning efter det sista momentet.

Hunden lär sig att om den gör apporteringen riktigt bra, så får den lov att göra hopp över hinder som belöning, och om den gör hoppet riktigt bra... då blir det julafton! Husse/matte blir jätteglad och hunden får massor av beröm och belöning! Och sen lägger man till moment efter moment tills allt hänger ihop för hunden.

Och nu lyfter vi över detta till dressyrbanan! Ta LB:1 som exempel. Sista momentet är arbetstrav AG och halt, hälsning vid G. Rid detta några gånger, lägg sen till näst sista momentet, hörnpasseringen i arbetstrav KA följt av AG och halt, hälsning. När du känner att du är nöjd med utförandet så lägger du till näst näst sista momentet, mellangalopp MXK, följt av arbetstrav KAG och halt, hälsning.

Ja, det är ett tidskrävande sätt att träna, och ja, det känns tjatigt MEN det ger resultat. Programmet kommer att sitta i ryggmärgen, både du och hästen är säkra på vad som kommer härnäst, från första halten till sista och du kommer på köpet att få en precision i rörelserna och vägarna utan att egentligen träna separat på just det.

Och om du lägger till belöning till hästen efter sista momentet så ger du den ytterligare motivation till att prestera genom hela programmet och får en synbart glad och arbetsvillig häst! Lycka till!

Ridövning: Precision i sidled

Syfte:

Det är inte helt enkelt att få till precisionen i sidvärtsrörelser. Man ska kontrollera tvärning, ridväg, ställning/böjning och tempo (= steglängd) utan att tappa takt (= antal steg/minut) och form. Här kan du med enkla medel jobba med just detta!

 

Utförande:

Börja med att på fyrkantspåret hitta den takt, form och tempo som du vill jobba i. Var särskilt noggrann i hörnpasseringarna.

 

Efter hörnpasseringen C-H flyttar du hästen undan höger skänkel tills du passerar mellan konerna på den linje du valt att följa. Den svarta linjen kräver minst tvärning, den orangea mest.

 

Rid 2-4 steg rakt fram genom konerna och flytta sedan hästen undan vänster skänkel ut till K.

 

Följ fyrkantspåret till C och upprepa. Gör övningen i båda varven.

 

 

Tänk på...

...att tvärning aldrig får gå före bra takt och form. Det är varken stärkande eller utbildande för hästen. Hellre en perfekt svart linje än en halvkass grön!

 

...att det inte alltid är svårare/bättre med mer tvärning. Att skifta grad av tvärning gör att hästen måste hålla sig alert och att du måste finjustera dina hjälper till att passa just den linjen du valt att rida just den här gången. Svart, orange, grön, svart, grön, grön, orange... Håll hästen intresserad av att vara uppmärksam på dig genom att den inte kan räkna ut själv vad som kommer härnäst!

 

Variation:

Övningen är tänkt att göras i skritt eller trav, och för att få "liv" i transportsträckan på fyrkantspåret kan du be hästen att öka tempot  mellan F och M utan att ändra takten.

 

Prova också att trava, med övergång till skritt under tiden du flyttar hästen sidvärts, skritta 3-4 steg och gå sedan upp i trav igen, med bibehållen takt, bjudning, form och tvärning.

 

För att få en enklare övning för orutinerade hästar och/eller ryttare rids linjerna utan tvärning, med fokus på att rida noggranna vägar.

 

För att få en mer avancerad övning rids linjerna i galopp, då med ett enkelt byte mellan konerna.

Stretchingskolan del 3: Säkerhet

Som i all hästhantering är det viktigt att tänka på säkerheten, både din och hästens. Stretchingen ska minska skaderisken, inte öka den!

• Välj en bra plats att stå på. Det ska vara halkfritt, plant, lugnt och med gott om svängrum.
• Bind upp hästen. Är du eller hästen osäker, be gärna någon (hästvan) att hålla den.
• Ha alltid handskar på när du stretchar benen. Ha gärna hjälm och skor med stålhättor, särskilt med ovana hästar eller hästar du inte känner så väl.
• Innan du lyfter hästens ben, kolla så att den står i bra balans på de andra tre benen. Varje gång.
• Pressa inte hästen. Om den inte förstår vad du vill, eller om du tar i för hårt, så ökar risken för protester, och då ökar risken att någon kommer till skada. Beröm hästen när den samarbetar.
• Vad rädd om din rygg. Böj på knäna, inte på ryggen, när du lyfter tunga hästben.

Det tar oftast några gånger innan hästen förstår vad du förväntar dig av den i stretchingen. En del blir osäkra, en del tycker att det är läskigt i början och hos en del hästar tar faktiskt kroppen emot.

Se stretchingen som övningar från marken som hästen först ska förstå och lära sig, och sedan förbättra. De flesta tycker om stretchingen och efter ett tag vet hästen precis i vilken ordning du gör rörelserna!

Enkel övning med fokus på framåtbjudning och inramning!

Amanda Andersson bjuder här på en enkel övning för unghästen. Serien inbjuder till framåtbjudning och hjälper ryttaren att rama in på hindret.

"Använd koner som hjälper till att hålla hästen på rakt spår både före och efter serien. Rid i lätt sits, trava över 3 travbommar (1,3 m), fram till koppelräcket (2-2,2 m framför). Landa i galopp och passera konerna.

Viktigt att hästen bjuder framåt över serien, känns det som att hästen får bromsa upp framför hindret är det bättre att länga avståndet något. Håll hindret lågt! Galoppera vidare in på diagonalen och över bommen. Bryt av till trav när du kommer ut till långsidan. Gör om serien några gånger, vänd höger/vänster varannan gång efter serien.

 

På galoppsträckan är det viktigt att bibehålla tempot, utan att hästen sticker iväg och hela tiden ökar, då är det bättre att lägga en liten volt eller bryta av till trav. Det ska vara en samlad och aktiv galopp hela vägen över bommen. Vill man göra det lite svårare kan man lägga upp travbommarna någon decimeter, och ändra galoppbommen till cavaletti.

Kom ihåg att övningen handlar om framåtbjudning, inramning och lydnad, bättre att hålla hindret på en låg höjd och känna att det går bra! Man blir även påmind om sin egen balans, är man lite svajig blir det genast problem i serien!"

Tack, Amanda! Ska bli kul att testa!

Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

Besserwisser, pedant och dålig förlorare

Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.

Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.

Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).

Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.

Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.

Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.

Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.