Hästens näringsbehov och utfodring

Få aspekter på hästhållning orsakar så mycket debatt (och ovänskap) som utfodring. Av någon anledning är det lätt att provocera med foder. "Jasså du ger selentillskott..."/"Har du sett så TJOCK hennes häst är!"/"Ja JAG ger bara svarthavre odlad på Österlen och skördad för hand i nymånens sken medan en barnkör sjunger Evert Taube, allt annat är skit."

Ta grovfoderanalys som exempel. "Alla" vill se analysen på höet som hästen ska ha, vilket i sig är bra, jag uppskattar att hästägare engagerar sig och vill veta mer. Men, och här kommer det mer provokationer, kan "alla" tolka det som står i analysen? Och om "alla" inte kan det, är samma "alla" beredda att erkänna det och be någon sakkunnig om hjälp?

När jag köpte "Hästens näringsbehov och utfodring", skriven av Christina Planck och Margareta Rundgren, så förväntade jag mig tabeller över näringsinnehåll i olika foderslag och en relativt övergripande introduktion till ämnet. Jag fick det, men också så mycket mer.

Den är inte skriven av representanter för någon foderproducent utan av två oberoende experter, och tar t.ex. upp produktion och lagring av vallfoder, hästens matsmältningsapparat och foderrelaterade störningar som krubbitning, fång, magsår, överhull och underhull.

Jag läste boken från pärm till pärm två gånger i rad, och läser fortfarande om den då och då. Däremellan återkommer jag till den som en uppslagsbok. Jag rekommenderas den absolut till alla hästägare som vill kunna förstå och tillämpa en grovfoderanalys, för att också vid behov kunna komplettera den individuella foderstaten med rätt kraftfoder och tillskott.

Läs den! Den är saklig, vetenskaplig och befriad från säljsnack och personligt tyckande, något som annars tenderar att breda ut sig i många stall. Let science in and rumours out!

Boktips: Lättläst och konstruktivt!

Göran Casparssons bok "Casparssons ridråd" är en lättläst bok om ridning, longering och tömkörning. Själv har han jobbat bland annat på Strömsholm och Flyinge, undervisat Kyra Kyrklund och Peter Eriksson och varit banbyggare internationellt.

Boken går igenom grunderna inom dressyren, både de genomgående principerna kring rakriktning och hästens arbetsform, och specifika rörelser. I avsnittet om hoppning får läsaren tips om övningar för att förbättra sits och följsamhet, samt olika hoppserier för unga eller mer rutinerade hästar.

I kapitlet om linlöpning (longering) och tömkörning presenteras lämplig utrustning och några grundtekniker, både enkla tips och mer avancerade övningar på töm.

Sammanfattningsvis en lättläst och konstruktiv bok som passar både (den vuxna) nybörjaren och den mer avancerade ryttaren som vill jobba med en enkel men korrekt grund för sin ridning. Boken finns att köpa på cdon och ett ex kommer också att lottas ut på min facebook-sida.

Ryggar och ridning, del 3: träna annat än ridning

Ja, jag vet, att ha häst tar tid. Minuterna på hästryggen är bara en bråkdel av den tid som spenderas med kringsysslor relaterade till hästägandet. Rykta, mocka, sopa, väga upp foder, hämta foder, passa hovslagartider, köra till/från stallet, putsa grejer...

Trots att jag vet hur mycket tid som redan går åt, tänker jag ändå be dig som ryttare att komplettera ridningen med annan träning. Förslagsvis med två tillägg i ditt förmodligen redan fullspäckade schema, om jag nu ändå ska vara jobbigt präktig så tänker jag vara det fullt ut. Konditionsträning för ett bättre flås, yoga för smidighet och rakriktning av dig som ryttare.

Jag personligen hatar innerligt att löpträna så jag går med hunden i så raskt tempo att jag får upp lite puls. Alternativt (ja det händer faktiskt men uppenbarligen inte tillräckligt ofta) intervallträning, också det tillsammans med hunden. Full fart uppför en hyfsat brant backe, gå nerför, upprepa efter behag. Ger mig riktigt hög puls och rejäl träningsvärk i höftböjarna till dagen efter.

Parträna med maken/sambon/bästa vännen/kollegan/grannen för ytterligare effekt. Större chans att det verkligen blir av + att ni triggar varandra, särskilt om en av er eller (ännu sämre för husfriden) kanske båda, har lite tävlingsinstinkt. Själv är jag en dålig förlorare och ibland en ännu sämre vinnare, vilket har resulterat till att schackspel inte längre genomförs i det här hemmet, men nu tänkte jag att vi ska testa att intervallträna ihop (så glad A kommer att bli när han hör det).

Yoga finns i massor av former och Ulrica Norbergs bok "Poweryoga" är min favorit eftersom jag vill känna i kroppen att jag tränar. Här kombineras olika kroppspositioner med en djup och kontrollerad andning i olika serier av övningar. Träna yoga hemma eller på träningscenter, om man är ovan kan det vara bra att börja i grupp och där få vägledning och självförtroende inför övningarna. Alla kan träna oavsett förutsättningar och du får snabbt resultat både på smidighet och jämnhet i kroppen, och man stärker hela muskelkorsetten som stödjer ryggen, och där behöver vi ryttare verkligen vara stabila och starka.

Lägg inte ribban för högt om/när du vill börja komplettera ridningen med annan träning, det ÄR massor av annat som måste hinnas med i vardagen. Ta en vecka i taget. Lägg till ett konditionspass och ett yogapass. Spring i backe medan ungarna är på musikskolan/fotbollsträning/

simning/hos farmor. Välj några yogaövningar och gör dem i vardagsrummet efter nyheterna.

Utvärdera efter några veckor. Trivs du med det så lägg till ytterligare ett pass av varje. Trivs du inte med det, prova andra träningsformer som jobbar med kondition och smidighet. Du vet att du hittat rätt när du tycker att den träningen är lika rolig som ridningen.

Äldst, yngst eller mittemellan

Jag läste Elisabeth Schönbecks bok "Äldst, yngst eller mittemellan: din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig". Tala om igenkänningsfaktor, aha- och jaha-upplevelser! Vi präglas inte bara av att vara just äldst, yngst eller mittemellan, utan också av hur stor ålderskillnaden är, våra föräldrars syskonroller och inte minst av könsfördelningen bland syskonen.

Ett sladdbarn växer upp mer som ett endabarn än som ett yngstabarn, barn vars båda föräldrar växte upp utan syskon blir annorlunda än barn till en storebror och en mellansyster och en yngstabror med två äldre systrar blir helt annorlunda än en yngstabror med två äldre bröder. Och jag började fundera på djuren omkring mig, deras beteende och deras "syskonroller".

Systerns katt, A, ett utpräglat endabarn, som med all önskvärd tydlighet visade vad hon tyckte om tanken på att få "syskon" när två föräldralösa kattungar bodde en natt under samma tak. Samma katt äter gärna messmör, men bara om det bjuds från en fingertopp, hon ligger i sängen och passar matte vid influensa och förkylning, pillar jord ur de förbjudna blomkrukorna, gömmer bomullstops i soffan och har gärna race i trappan. En hysteriskt rolig katt, utan tvekan. Ett endabarn? Kan det bli tydligare.

Pappas två katter, kullsyskon, bröder, bästa vänner. Den ena ärrad efter oräkneliga slagsmål för att försvara reviret, nu senast var facit ett skadat öga. Medan han modigt (och med visst understöd av pappa) jagar bort inkräktare ligger brorsan i en brassestol, slickar sig lite och kisar mot solen. En ansvarsfull storebror och en bekväm lillebror.

Halvblodsstoet född 1981 är den solklara storasystern. Hon styr upp händelserna i hagen så att det inte blir för mycket stök och bus, ansvarar för när det är dags att förflytta flocken, tillrättavisar de yngre och berättar (för oss) när vattnet behöver fyllas på. Ansvarstagande, sansad och trygg skyddar hon sina "syskon", hon brukar gnägga lågt men uppfodrande om jag höjer rösten åt någon av de andra (inkl. hunden!). Mitt sto (född 1991) är "mellanbarn", precis som jag. Det tog lite tid innan vi kom underfund med varandra, men vi är i grunden väldigt lika.

Shetlandsponnyn (född 2002) är "lillebror" till två äldre "systrar", halvblodsstona (födda 1981 resp. 1991). Han är minst, yngst och nyast i hästfamiljen, och jag kommer på mig själv gång på gång med att inte ställa samma krav på honom som på de två "stora". Han kom till oss som tvååring och kommer fortfarande undan med en del unghästfasoner. Sådant som jag inte skulle acceptera från mitt halvblodssto. Som att nypas. Eller inte stå stilla. Eller att stjäla hö på väg ut i hagen. Men man kan ju inte begära så mycket av honom, han är ju inte så gammal ;)

Be prepared - nu är det höst (och snart kommer vintern)

Jag bävar alltid inför hösten och vintern. Mörkt, trist, grått, regnigt, kallt och blåsigt. Våta täcken, leriga hästben och (människo-)skor som inte håller tätt. Hästarna uppstressade av blåsten, minsta prassel = farliga troll i buskarna. Sedan kommer djävulens favoritpåhitt, vintern, med snöblandat regn (den kylan går genom alla klädlager), bottenfruset vatten i hagarna, snöklumpar under (häst-)skorna och konstant 15m/s från november till mars.

Bästa sättet för mig att stå ut under den här tiden är att hålla hög beredskap. Mitt kontrollbehov löper amok och ger sig uttryck genom en ständig strävan efter att vara Redo (och jag har inte ens varit scout). Samtliga hästars samtliga täcken ska vara klara att användas när som helst, hela, rena, impregnerade, inprovade, preussiskt vikta och upphängda nära till hands i stallet, vart och ett på sin plats. Helst i dubbla uppsättningar eftersom torktiden efter en heldag i regn och rusk är längre än tiden de tillbringar inne under natten, och givetvis ska inte brist på torra täcken få hålla mina hästar inne från hagen. Ländtäcken, skrittäcken, walkerrug och fleecetäcken likaså.

Trots att risken för att bli insnöad (och således oförmögen att hämta hem foder) är löjligt liten i vår del av landet så inbegriper denna beredskap även foder och dylikt. Fodersäckarna ska finnas där, rätt sort, rätt antal på rätt plats och helst staplade på samma håll. Foderspannar och höpåsar förberedda och packade.

När sedan alla lindor är tvättade och rullade, alla huvudlag putsade och alla krubbor fyllda, och det inte finns mer Alltid Redo-saker att göra för att fördriva tiden fram till mars, då är det dags för bokhyllan. Jag älskar att läsa hästböcker, jag kan läsa samma bok om och om igen med målet att memorera innehållet. Näringslära, anatomi, tömkörning, hästens rygg, you name it. Och feng shui.

Jag har dock ännu inte hittat någon bok om feng shui i stallet, och jag tvivlar starkt på att en sådan bok skulle uppskattas av sambon, med tanke på våra framtida planer på att bygga eget stall. Den boken får jag på ett listigt sätt försöka smyga in i byggplanerna så småningom. Kanske med en falskt omslag till hjälp, "Bygg ditt eget stall utan New-Age" eller kanske "Det flumfria stallet - en bygg det själv-guide". Vem vet, det kanske fungerar? Först gäller det bara att hitta den där boken, den borde ju finnas, tala om att nischa sig som författare!

Läs en anatomibok ikväll!

Jag tillhör den märkliga sortens människor som inte läser romaner när det är läggdags. Den senaste veckan har jag plöjt igenom ytterligare en bok av Sara Wyche, veterinärkirurg, medan sambon som vanligt försjunkit i sina kriminalromaner. Det är den tredje boken jag har läst av samma författare, genom att först beskriva delar av hästens rörelseapparat på ett nästan kusligt pedagogiskt sätt får hon helheten att plötsligt framstå som självklar.

Böckerna kräver engagemang av läsaren, det är ingående beskrivningar av hästens leder, muskler, senor, ligament och nerver, men Sara Wyche presenterar det på ett sätt som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Visst, det är på engelska och inte den lättaste engelskan heller, men det är det väl värt. En ordbok bredvid sängen och en tålmodig sambo (som säger "oj" och "jasså" på rätt ställen) att visa de fina illustrationerna för, och det tog inte lång tid att läsa alla tre böckerna, första gången. För jag kommer definitivt att läsa dem om och om igen.

"The Horse's Muscles in Motion"
"Understanding the Horse's Back"
"The Anatomy of Riding"