Oops! I did it again!

Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.

När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.

Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.

Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.

För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.

Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...

...sopa, sopa, sopa, sopa... (del 1)

Jag har precis läst "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. Igen. Hon skriver träffsäkert och vasst och argt om hur hennes familjs vardag fungerar tack vare att hon har koll på läget. I likhet med sina väninnor (och säkert många, många andra kvinnor) curlas det för fullt. Inte bara för barnen utan lika mycket för mannen. Hon vet vilka av barnens kläder som är smutsiga/hela/för små/hos mormor. Vad som behöver handlas till hemmet/barnkalaset/you name it. Drottning av logistik. Och vem har inte känt så?

De flesta av oss sopar för någon eller några. Barn eller man, syskon, föräldrar, kollegor, kanske chefen? Själv sopar jag i särklass mest av allt för mina djur. En tvättäkta curlingmatte. Väldigt ofta kretsar väldigt mycket kring djuren, och nu menar jag inte sådant som de helt enkelt måste ha för att må bra, som mat, utevistelse, rena boxar m.m. utan ren curling/bortskämning. Varför det curlas? Det får sparas till ett annat inlägg.

Hunden vill ligga i sängen, vilket innebär att det är fysiskt omöjligt att själv ligga någorlunda bekvämt där samtidigt. Resultat? Hunden ligger på rygg, diagonalt över sängen, med tassarna i vädret och snarkar, medan matte ligger hoprullad som en kanelbulle vid ena huvudkudden (som jag faktiskt har fått behålla, hittills). Visst kan jag säga till henne att gå ner, och hon lyder, men hon tycker ju att det är så mjukt och mysigt i sängen ju!

Undulaterna som högljutt påtalar att de vill ha ny portion fröblandning, nytt väl kylt dricksvatten och nytt, väl tempererat badvatten i samma ögonblick som jag och A satt oss ner i soffan. Resultat? Jag kommer tillbaka till ljummen mat och en soffa som hunden, i ett obevakat ögonblick, har passat på att hoppa upp och lägga sig tillrätta i. Att låta dem vänta är otänkbart, delvis p.g.a. att det är helt omöjligt att höra vad som sägs på tv annars.

Hästarna vill ut fastän det ösregnar. Matte tar på regntäcken och släpper ut, serverar hö i hagen (för det vill de ju ha!) och håller koll på när de stackarna börjar se genomvåta ut. Då är det dags att ta in, servera mer hö (för det vill de ju ha!), av med våta täcken, på med torra täcken och ut i hagen igen när höet är uppätet. För innan dess har de minsann ingen lust att lyfta huvudet för att få på sig torra grimmor.

Och om jag inte står på scoutmanér redo i samma sekund som höet tar slut så ska det gnäggas. Och tjatas. Som om de aldrig får lov att vara ute. Min fasa är att någon utomstående ska höra dem i det läget, för det låter verkligen som att det är hemskt synd om mina stackars hästar. Och när jag släppt ut dem så kallar de på mig igen. "Höet är slut!" "Vi får ALDRIG något att äta!" Och mer hö serveras (för det vill de ju ha!). Och jag sopar vidare...