Jag träffade Sara och hennes unghäst Farenheit första gången för ungefär ett år sedan. Sara har, liksom jag, valt en lite annorlunda infallsvinkel till hästeriet, jag med massagen som utgångspunkt och Sara med bl.a. klickerträning, en metod som kan underlätta samarbetet mellan häst och människa väldigt mycket.
"Klickerträning med... häst? Varför inte? Vanligaste belöningen för en häst är väl oftast en klapp eller smekning mot halsen, en eftergift eller ett "Bra där killen/tjejen" och oftast är det ett ord hästen ändå inte förstår eftersom det inte är inlärt.
För mig är relationen till mina djur oerhört viktig och jag vill ha ett djur som självmant väljer att vara med mig och som gillar arbetet vi gör tillsammans. Då är klickerträning ett väldigt bra sätt enligt mig! Det passar dock inte alla, varken människa eller djur. Man får helt enkelt prova sig fram. Min hund tycker inte det är intressant men min häst blir lyrisk!
Jag har valt ett ord "Bra" istället för att använda mig av en liten dosa som ger ifrån sig ett klickljud när man trycker på den. En smaksak. (Med hästar gäller det dock att hålla fast vid ett och samma tonläge när ordet sägs eftersom de inte uppfattar ord, så som hundar kan göra. Hästar lyssnar efter själva ljudet istället.)
När man klickertränar gäller det att vara väldigt precis, är man lite för långsam har hästen kanske hunnit göra ett nytt beteende och då råkar man berömma fel beteende.
Om man är skicklig och har tålamod kan man shapa fram ett beteende. Det innebär att man väntar på att hästen utför det önskade beteendet, ex. vill man lära hästen att backa kan man vänta på att den tar ett steg bakåt eller till och med så lite som att den börjar förflytta sin tyngd bakåt.. Och direkt den gör så, gäller det är klicka och därefter ge belöningen - som kan vara godis, kli på bästa stället, en paus eller lek.
Shaping kan vara klurigt, framförallt som nybörjare, då kan det vara lättare att locka fram det önskade beteendet. Ex igen med att vilja backa sin häst. Gå uppsträckt mot hästen eller lägg en hand på bringan och gradvis öka trycket tills hästen tar ett steg bakåt. Och så fort den rör sig bakåt - klicka och ge beröm!
Med en häst som arbetar för en positiv förstärkning, t ex kli eller en godbit, är det inte lika viktigt att vara "konsekvent" i den bemärkelsen. Om hästen går åt sidan istället för att backa, är det ingen kris. Man kan antingen välja att avbryta (ledsen kompis - detta får du ingen belöning för), eller fortsätta att be om backning tills den gör rätt.
Det är otroligt givande och man får en häst som är motiverad att jobba!"
Sara Lindell Nilsson
Visar inlägg med etikett djur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett djur. Visa alla inlägg
16 juli 2014
Att ta en paus från massagen
Jag älskar verkligen mitt jobb. Därför känns det märkligt att nu ta en paus ifrån det. Sedan jag startade eget 2008 har jag inte tagit sammanhängande semester från hästmassagen, och har inte heller saknat att vara ledig. Intensiteten i verksamheten har sjunkit något mitt i sommaren och kring jul, och det har varit fullt tillräckligt för mig.
Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.
Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.
Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.
För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...
På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!
Nu, däremot, tar jag paus från massagen fram till 1 november i år. Nej, jag har inte tröttnat på mitt jobb, och nej jag ska inte ut och resa (även om det hade varit kul). Men hur snälla, lugna och trevliga hästarna än är som jag jobbar med, så känns det helt enkelt inte längre säkert att fortsätta med bara sex-sju veckor kvar tills det är beräknat att vårt första barn kommer.
Jag har alltid hållit säkerhetstänket högt i min hantering av hästar, i allt från att ha rätt skor på fötterna (även om jag "bara" ska hämta in min egen jättesnälla häst från hagen) till att inga barn (eller vuxna!) står på "fel" ställen när man lastar/lastar av.
Risken att bli t.ex. bli klämd eller sparkad i samband med en massagebehandling är uppenbar och en del av jobbet, och det är bara för mig att inse att jag just nu inte är tillräckligt reaktionssnabb och rörlig för att reflexivt kunna avvärja ett tillbud. Inte helt enkelt att acceptera.
För att inte få fullständig hästabstinens kommer jag under min ledighet att finnas tillgänglig för rådfrågning och diskussioner, även om jag inte masserar under de här månaderna. Så hör gärna av dig, så att jag inte börjar introducera en tre veckor gammal bebis till avancerad veterinärlitteratur...
På bloggen händer en hel del den närmsta tiden. Här kommer en rad spännande gästbloggare att dela med sig av sina hästerfarenheter ur olika perspektiv. Jag ser fram emot rolig och omväxlande läsning med start på måndag!
10 december 2012
Oops! I did it again!
Oops! I did it again! Jag råkade köpa ett nytt vintertäcke till mitt halvblodssto idag. Väl hemma mockade jag, fyllde på vatten, vägde upp hö och lade upp mat, hela tiden med en kittlande känsla i magen: "Snart kan jag lägga på henne det nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcket. Snart, snart, snart, snart, snart...". Som ett barn på julafton eller en man som släppts lös på Clas Ohlson/Biltema/Kjell o Company med sin frus kreditkort i handen.
När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.
Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.
Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.
För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.
Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...
När hela stallet var färdigfixat var det äntligen dags. Det kliade verkligen i fingrarna. Av med det gamla täcket! Och sedan: öppna förvaringsväskan och lägga på ett helt, rent och alldeles, alldeles underbart täcke. Känslan när jag ställer in snabbspännena i bogen, kryssgjordarna, bensnörena och halstäckesspännena, bara det gör att det är värt varenda krona.
Det är något speciellt med nya hästtäcken, vilket min vän O bekräftade på facebook för ett par veckor sedan. Jag är alltså inte ensam om det här. Jag har också svårt att tro att det bara gäller mig och O. Själv har jag samma vinterjacka som jag haft de senaste fyra-fem åren, men vad gör det när jag istället kan köpa något nytt, snyggt, varmt till hästarna? Visst kan jag byta ut den, men jag känner väl mest att jag inte riktigt bryr mig.
Vad gör det att jag köper vinterskor a.c.a.p. (as cheap as possible) sålänge de är fodrade och har acceptabelt grov sula så att jag slipper halka runt i snöslasket i bästa Pingu-stil? Att jag specialbeställde gummidojor från USA till shettisen när han blev öm i fötterna är högst irrelevant. Han behövde verkligen dem, jag behövde bara något som håller mig torr om fötterna i vinter, gärna lite mer representativt än gummistövlar, där går min gräns.
För mig och så många andra hästtjejer (och hästkillar?) är det så här det fungerar. Hästen masseras före träning och stretchas efter, men inte vi. Sadlar måttbeställs från Italien, selar importeras från Holland, nya individuellt tillpassade skor köps var 6-8 vecka. Vi kontrollväger hästens mat utifrån en välbalanserad foderstat men slänger i oss halvkalla Billys-pizzor på en ridhusläktare utkyld nog att använda som fryshus.
Man skulle kunna säga att det är för att vi sätter hästens väl före vårt eget, men det är nog bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om att vi gillar att skämma bort våra fyrbenta älsklingar. Med nya, fina, tjocka, grönrutiga, varma, snygga, gosiga full cover-täcken. Och kanske matchande transportskydd. Och en ny grimma till jul, också i grönt då såklart, med matchande grimskaft. Kanske mina två hästar ska ha likadana gröna grimmor? Fast hans nya täcke är ju blått, med gula detaljer. En Sverige-grimma, såklart! Och så är det igång igen...
26 november 2012
Little miss Stubborn
Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.
Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.
Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.
Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.
Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.
Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).
Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.
Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.
Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.
Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.
Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).
20 juli 2010
Alla dessa djur, del 2: djurmagneten
Av någon märklig anledning fungerar jag (och mina systrar) som djurmagneter, majoriteten av dem med behov av någon form av hjälp.
S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.
Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.
Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.
Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.
Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?
S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.
Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.
Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.
Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.
Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?
28 juni 2010
Alla dessa djur, del 1: kaninen
För några veckor sedan hade en vädurskaninunge den (enligt A) dåliga smaken att dyka upp utanför vår trappuppgång precis när jag rastade Salsa innan jag skulle iväg. Ingen ägare i sikte. Salsa blev eld och lågor, jag kände ansvaret för det lilla livet landa på mina axlar och A blev väldigt trött.
I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.
Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.
Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.
I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.
Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!
När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.
Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.
Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.
I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.
Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.
Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.
I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.
Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!
När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.
Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.
Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)