Little miss Stubborn

Jag fick för ett tag sedan en t-shirt med texten "Little miss Stubborn". Den är flitigt använd, milt sagt, eftersom den passar mig löjligt bra, både i passform och som statement. Jag har en viss aning av att givaren hade lite roligt på min bekostnad, men det bjuder jag på.

Att jag är envis är knappast någon nyhet för er som känner mig väl, ibland övergår denna min bästa (?) egenskap i det som min kära mormor kallade dumt envis och ibland når det t.o.m. den nivå där någon i ett upprört ögonblick valde att beskriva mig som en korsning mellan en åsna och en sten. Envishet klingar inte direkt positivt, så jag brukar säga målmedvetenhet istället, vilket egentligen inte gör det allra minsta skillnad, en åsna i paljettkjol är ju fortfarande en åsna.

Visst har det ibland ställt till det för mig, det här att vara envis ("Det SKA gå, spelar ingen roll hur lång tid det tar, det SKA gå! Och jag KAN SJÄLV, tack så mycket!") men det har också hjälpt mig många gånger. Som t.ex. när jag som 11-12-åring bestämde mig för att spela Czardas av Monti på fiol. Åsna vs Monti 1-0. Eller på gymnasiet när jag spelade hela Mozarts violinkonsert nr 4 som specialarbete. Åsna vs Mozart 1-0.

Av någon märklig anledning verkar några av mina djur ha samma egenskaper. Shetlandsponnyn som jag lånade några år skulle INTE gå in i transporten. Det tog en stund men till sist lyfte jag och en medhjälpare in honom, efter det gick han snällt på och av utan att bråka. Åsna vs shettis 1-0. Han skulle inte heller låta sig klippas. Åsna vs shettis 2-0. Eller få kollat tänderna. Åsna vs shettis 3-0. Eller låta mig sitta kvar under en galopp i fånigt korta stigläder. Åsna vs shettis 3-1.

Halvblodsstoet som jag har blir bara envisare med åren, och är egensinnigare nu än någonsin förr. Hennes senaste idé om hur saker ska gå till är att helt enkelt gå iväg när jag ska sitta upp. Vilket gör att jag känner mig som och ser ut som en nybörjare, och eftersom jag oftast rider ensam så har jag inga extra händer som kan hålla i henne tills jag är uppe.

Jag får väl börja ställa henne med huvudet in i ett hörn vid uppsittning, som om det är en halvvild unghäst jag har att göra med. Och hoppas att ingen ser mig. Och leta fram minsta lilla gnutta finsk sisu som kanske rinner lite sådär lagom utspätt i mina ådror. Åsna vs envist sto har redan gått många ronder, så detta kommer att bli intressant (och troligtvis långdraget).

Friskt vågat, hälften vunnet

Jamie, varmblodssto 19 år. Uppdragen buk, bäckenet vinklat inunder sig och bakbenen placerade långt fram under magen. Svår, på gränsen till omöjlig att sko, kratsa och verka bakfötterna på, såvida man inte ville hålla på med allt detta under magen på henne. Problemen uppstod i samband med en avmaskning.

Efter röntgen, böjprov och ultraljudsundersökningar utan några förklarande fynd frågade jag ägaren om hon var intresserad av att ge mig en chans, jag hade några teorier och nyvunna kunskaper som jag ville testa. Det var hon och jag fick chansen att jobba intensivt med Jamie under några veckor.

Det fina med massage är just detta, det är ett komplement, och inte ett alternativ, till veterinärvård. Utan ägarens besked om veterinärundersökningarna hade jag tvekat, som massör vill jag veta vad det är jag har att sätta händerna i.

Fyra veckor senare såg Jamie lite annorlunda ut. Massage två gånger/vecka, individuellt anpassad träning och daglig stretching av specifika muskelgrupper gav resultat. Vi var på rätt spår, Jamie, ägaren och jag. För att jag och ägaren vågade testa. Och det kändes helt fantastiskt.

Tyvärr har omständigheterna kring Jamie förändrats, så jag vet inte hur hennes fortsatta rehabilitering har gått, eller hur hon har det idag. Men jag är tacksam för att jag fick jobba med henne, jag lärde mig mycket på de fyra veckorna.

Det viktigaste jag lärde mig var helt klart att friskt vågat är hälften vunnet. Och i det här fallet var Jamie och jag verkligen vinnare.