Tidigare trodde jag att tidpunkten då hästarna sätter vinterpäls bestämdes av temperaturen. Kyla = vinterpäls. Värme = sommarpäls. Logiskt, tyckte jag, men helt fel. Det är tillgången på dagsljus som styr pälssättningen, så när dagarna blir kortare på hösten sätter (häst-)kroppen igång och producerar vinterpäls. Fällningen på våren styrs också den av ljuset, vilket förklarar varför hästarna fäller i mars även om det fortfarande är en meter snö i hagarna.
Särskilt B sätter underbart lång och tät päls nu. Det är bara grimman som avslöjar att det är en shetlandsponny och inte en isbjörn som befinner sig i hagen. Eftersom jag inte badar mina hästar särskilt ofta så blir hans päls dessutom fet och vattenavstötande. Lille T, som jag hade hand om för några år sedan, var likadan.
T var den första häst som jag klippte, första gången fick jag hjälp av min tränare, som tur var. I med bomull i öronen och sedan var det bara att klippa. Han var som ett får, klippmaskinen bara försvann in under all päls. Mot slutet såg det ut som att vi stod i en snödriva mitt i stallet. Lille T stod snällt ända tills vi kom till baksidan av låren, då blev han rasande. Det kan ha varit för att höet (mutan) hade tagit slut. Det kan också ha varit tålamodet som tog slut.
Vi valde att avsluta omgående. Det är mycket svårt att klippa jämnt och fint på ett ben som växlar mellan att vara riktat neråt, utåt och bakåt. De sista ojämna tussarna tog jag för hand med en vanlig sax. Sedan var det dags att ta ut bomullen ur öronen och då fortsatte cirkusen. Stående på bakbenen. Det var sista gången jag använde bomull i några hästöron.
Att klippa sina hästar eller inte verkar vara en het potatis i delar av hästvärlden. En del tycker att hästarna ska få ha kvar sitt naturliga skydd mot kylan, andra klipper sina hästar från öron till svans flera gånger från september till mars. Finns det rätt och fel? Svaret är, som alltid, det beror på. Hur man "bör" göra avgörs av en rad olika saker.
Min tumregel är att klippa utifrån hästens behov. Om hästen får mycket päls och arbetas svettig flera gånger i veckan, klipp den då för att minska risken för förkylningar (och lägg på täcke för att hjälpa den att hålla värmen i stall och hage). Spara helst ett fält som täcker ca 30cm på vardera sida om ryggraden, från manke till svans. Det hjälper hästen att hålla värmen i rygg- och rumpmuskler. Spara benen, åtminstone från has/carpus och nedåt. Om det räcker att klippa hals och bogar, gör då bara det.
Visst är det snyggt och praktiskt med en väl utförd helklippning. Muskulaturen framträder och hästen är superlätt att hålla ren och snygg, det räcker att damma av den med en fuktig trasa, sedan kan man spegla sig i glansen. Men jag tycker ändå att man ska tänka sig för, varför vill jag klippa? För vems skull?
Själv ska jag klippa hals och bogar på E, och på B blir det som vanligt helklippning. Det KAN inte vara behagligt med vinterpäls anpassad för -10 grader och full storm när han befinner sig i normal sydsvensk höst på +5-10 grader. Nu hinner pälsen växa ut igen lagom tills vi faktiskt får några minusgrader.
Jag har helklippt honom förut och det brukar få förödande konsekvenser, i alla fall på shetlandsponnyer, så några varningens ord är på sin plats här. De blir GROTESKT busiga om man klipper av all vinterpälsen. Närapå ohanterliga. Men, nu har jag varnat er. Att klippa eller att inte klippa är upp till varje hästägare, men när det gäller shettisar så svarar jag inte för följderna. Det kan ingen.
25 oktober 2010
21 september 2010
Om uppfostran och ledarskap
Tre olika människor och tre olika påståenden om tre olika arter. Ett om barn, ett om hundar och ett om hästar. Alla kretsande kring vår egen roll i dessa levande varelsers uppfostran och indirekt då också om ledarskap.
"Du får de barn du vill ha."
"Du får den häst du behöver."
"Du får den hund du förtjänar."
Det första citatet får jag lämna öppet för tolkning av de som har erfarenhet av barnuppfostran.
Det andra citatet kräver lyhördhet inför sig själv och hästen för att tillfullo komma till sin rätt. Vilka sidor hos mig själv behöver jag utveckla för att den här hästen och jag ska kunna utvecklas tillsammans? En ängslig häst behöver trygghet, en bekväm häst behöver motiveras, en stressad häst behöver lugn. En tuff häst behöver ett tydligt ledarskap. Matchas din hästs individuella behov av det du kan ge den? Eller har du fått den häst du behöver för att utveckla just den delen av ditt ledarskap?
Det tredje citatet säger rakt ut att det är jag som ansvarar för att min hund blir så som jag vill ha den. Om jag inte arbetar med min hund så får jag skylla mig själv för att den hoppar upp på folk, jagar harar, tuggar skor och inte kommer på inkallning. Den som straffar sin hund hårt får, med all rätt, en strykrädd och osäker hund, precis som han/hon förtjänar. Den ointresserade hundägaren får ett ouppfostrat vilddjur. Den engagerade hussen/matten får en glad och lydig hund.
Det går trender i barnuppfostran, och likaså inom hund- och hästvärlden. Inom hunduppfostran har snart sextiotalets hårda fostran dött ut, tack och lov, då man t.ex. doppade valpens nos i eventuella kisspölar inomhus. Min strävan när det gäller hunduppfostran och ledarskap är att vara Salsas trygghet och idol. Den hon ser upp till och litar på, någon som är kul att vara med, som ser till att allt är som det ska och att det händer roliga saker.
I hästvärlden har NH-träning, Natural Horsemanship, fått stort genomslag, men vad innebär det egentligen? Enligt Wikipedia är det ungefär så jag arbetar med mina hästar, men vad är då det stora mysteriet? För mina hästar vill jag vara en lugn och trygg ledare, som vänligt men bestämt visar vägen. Konsekvent och tydlig. Helt enkelt en bra chef.
Hästens jobb är att bära dig och du är hans/hennes chef. Visst känner jag mig fånig om min 19 år gamla häst vägrar att passera en soptunna på uteritten p.g.a. inbillad eller verklig rädsla. Men hur skulle jag själv vilja bli vägledd om jag hamnade i en skrämmande arbetssituation? Av en chef som höjer rösten och blir hotfull? Eller av en chef som lugnt och sansat kliver fram och tar ansvar för situationen?
För min del är det en förhoppning och en strävan att vara en bra chef, både för Salsa och för hästarna. Jag vill inte bara vara den som bestämmer över dem, för då blir man per automatik också dödligt tråkig att vara med. Nej, målet är "snäll, rolig och cool" som EM uttryckte det.
"Du får de barn du vill ha."
"Du får den häst du behöver."
"Du får den hund du förtjänar."
Det första citatet får jag lämna öppet för tolkning av de som har erfarenhet av barnuppfostran.
Det andra citatet kräver lyhördhet inför sig själv och hästen för att tillfullo komma till sin rätt. Vilka sidor hos mig själv behöver jag utveckla för att den här hästen och jag ska kunna utvecklas tillsammans? En ängslig häst behöver trygghet, en bekväm häst behöver motiveras, en stressad häst behöver lugn. En tuff häst behöver ett tydligt ledarskap. Matchas din hästs individuella behov av det du kan ge den? Eller har du fått den häst du behöver för att utveckla just den delen av ditt ledarskap?
Det tredje citatet säger rakt ut att det är jag som ansvarar för att min hund blir så som jag vill ha den. Om jag inte arbetar med min hund så får jag skylla mig själv för att den hoppar upp på folk, jagar harar, tuggar skor och inte kommer på inkallning. Den som straffar sin hund hårt får, med all rätt, en strykrädd och osäker hund, precis som han/hon förtjänar. Den ointresserade hundägaren får ett ouppfostrat vilddjur. Den engagerade hussen/matten får en glad och lydig hund.
Det går trender i barnuppfostran, och likaså inom hund- och hästvärlden. Inom hunduppfostran har snart sextiotalets hårda fostran dött ut, tack och lov, då man t.ex. doppade valpens nos i eventuella kisspölar inomhus. Min strävan när det gäller hunduppfostran och ledarskap är att vara Salsas trygghet och idol. Den hon ser upp till och litar på, någon som är kul att vara med, som ser till att allt är som det ska och att det händer roliga saker.
I hästvärlden har NH-träning, Natural Horsemanship, fått stort genomslag, men vad innebär det egentligen? Enligt Wikipedia är det ungefär så jag arbetar med mina hästar, men vad är då det stora mysteriet? För mina hästar vill jag vara en lugn och trygg ledare, som vänligt men bestämt visar vägen. Konsekvent och tydlig. Helt enkelt en bra chef.
Hästens jobb är att bära dig och du är hans/hennes chef. Visst känner jag mig fånig om min 19 år gamla häst vägrar att passera en soptunna på uteritten p.g.a. inbillad eller verklig rädsla. Men hur skulle jag själv vilja bli vägledd om jag hamnade i en skrämmande arbetssituation? Av en chef som höjer rösten och blir hotfull? Eller av en chef som lugnt och sansat kliver fram och tar ansvar för situationen?
För min del är det en förhoppning och en strävan att vara en bra chef, både för Salsa och för hästarna. Jag vill inte bara vara den som bestämmer över dem, för då blir man per automatik också dödligt tråkig att vara med. Nej, målet är "snäll, rolig och cool" som EM uttryckte det.
02 augusti 2010
160 cm över havet - utsikten från en hästrygg
Solen i ryggen. Vinden i ansiktet. Järnskorna klapprar mot asfalten. När jag var tio kunde jag urskilja hovklapper på flera kilometers håll, i hopp om att den lyckliga på hästryggen skulle rida förbi vårt hus så att jag kunde titta på en riktig livs levande häst. Kanske kunde man till och med få klappa den innan de gav sig av igen. Full av avund och drömmar följde jag ryttarrygg och hästrumpa med blicken så långt jag kunde. Jag kunde aldrig tro att jag själv en dag skulle vara den lyckliga på hästryggen.
Av någon märklig anledning växer min häst (och jag?) med en decimeter i samma ögonblick som vi styr ut från ridbanan. Känslan av frihet och kraft går inte att beskriva. Förväntan när vi vänder ut i natur och på småvägar. Friden i skritt i vattenbrynet, upprymdhet i galopp över stubbåkern. På 1,6 meters höjd kan man se över rapsen och häckarna, in i trädgårdar, över biltak. En lyckad skrittur är som balsam för själen. Utsikten från en hästrygg är oslagbar, men så sitter jag ju också 160 cm närmre solen.
Av någon märklig anledning växer min häst (och jag?) med en decimeter i samma ögonblick som vi styr ut från ridbanan. Känslan av frihet och kraft går inte att beskriva. Förväntan när vi vänder ut i natur och på småvägar. Friden i skritt i vattenbrynet, upprymdhet i galopp över stubbåkern. På 1,6 meters höjd kan man se över rapsen och häckarna, in i trädgårdar, över biltak. En lyckad skrittur är som balsam för själen. Utsikten från en hästrygg är oslagbar, men så sitter jag ju också 160 cm närmre solen.
28 juli 2010
Vart är du på väg och vill du dit?
En del människor verkar vara födda med en inre kompass och en målmedvetenhet som skulle göra Sisyfos avundsjuk. Från 10-årsåldern vet de att de vill göra med sina liv, bli sjuksköterska, pilot, jobba med barn, sy kostymer till operan i Köpenhamn. Målen varierar, men det dessa människor har gemensamt är att de vet vart de är på väg och de vet att de vill dit.
Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.
Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.
Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.
Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.
Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.
Jag läser just nu Christer Olssons bok "Vart är du på väg och vill du dit?", vilket i sig kan vara en ganska obekväm fråga att ställa sig, såvida man inte tillhör den ovan nämnda människotypen. Att frågan är obekväm är i sig ett tillförlitligt tecken på att man är på väg åt fel håll och att man borde göra något åt det, helst igår.
Frågan om vart är du på väg och om du vill dit kan ställas på flera olika sätt. Jag tenderar att oftast ställa mig den som en varning. När jag för femtioelfte gången i år struntar i den inplanerade löprundan (och tar sovmorgon istället), tar hissen istället för trapporna, kanelbulle istället för yoghurt, och glass till kvällsmat istället för ordentlig middag.
Att förändra är sällan enkelt, det kräver ansträngningar och viljestyrka, och hot och varningar är inte särskilt effektivt när det gäller att motivera sig själv och andra. De som (liksom jag) har tränat hund vet också att det absolut mest effektiva sättet att förändra ett oönskat beteende inte handlar om hot och straff, utan om belöning. I rätt ögonblick. Konsekvent. Och ett lika konsekvent ignorerande av eventuella bakslag. Ju "hetare" belöning, desto fortare förändras beteendet.
Till syvende og sidst handlar det om hur gärna du vill förändras och vad du är beredd att offra för att nå dit. Tråkigt nog tar det ibland lite tid innan belöningen ger sig till känna. Belöningen i form av bättre flås, ihopsparade semesterpengar, inarbetat varumärke och liknande kommer inte i en handvändning. Då gäller det att bita ihop, visualisera målet och vara envisast. För den enda människa man kan förändra är sig själv. Om man verkligen vill.
Vet du vart du är på väg? Inte? Ta reda på det. Förhoppningsvis vet du i alla fall om du vill dit. Vill du dit så är det bara att gratulera. I annat fall är det dags att tänka om. Livet är för kort för att slösas bort på fel plats eller på väg åt fel håll.
22 juli 2010
Fångens fånge
Alla hästägares stora skräck.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.
För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att
a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.
Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.
Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.
Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.
Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.
Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.
Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?
Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.
Alla ponnyägares värsta mardröm.
Hovslagarnas och veterinärernas eviga gissel.
Forskarnas hittills olösta gåta.
För några veckor sedan fick Blixten fång. Eftersom vi pratar om en shetlandsponny, hästvärldens glupskaste varelser, så borde jag inte ha blivit förvånad, men det blev jag. Framförallt över omständigheterna kring anfallet. Trots att han är Kakmonstret kamouflerad till ponny så trodde jag att
a) han ännu var "för ung",
b) han var ändå inte SÅ tjock, det gick ju fortfarande att se att det var en liten häst och inte en pälsklädd tunna, c) hagen var liten nog och ogödslad och därför ofarlig samt
d) eftersom han har gått i samma hage hela året så skulle hans matsmältningssystem vara "invant" på befintligt gräsbestånd.
Så var det uppenbarligen inte. Snabba ryck. Inom några timmar hade jag lyckats vaska fram en betesreducerare, ordnat skumgummisulor till framhovarna och fixerat dem med silvertejp, pratat med både veterinär och hovslagare och dessutom spärrat av hagen till en bråkdel av ytan. Och tur var det, vi upptäckte det i ett tidigt skede och hittills verkar det som att medicin tillsammans med andra åtgärder har räddat honom.
Nu får Blixten leva med en begränsad gräsyta, munkorgsgrimma (betesreducerare låter visserligen bättre, men det ÄR en munkorg) och noga kontrollerad foderstat. Stackaren. Alla som ser honom tycker så synd om honom. "Ska han ha den där munkorgen länge?", "När får han börja äta igen?", "Ska han inte få gå i hela hagen snart?". Det ÄR synd om honom, det tycker jag också, men det är trots allt bättre att leva med en munkorg än med hovbensrotation. Och han får faktiskt mat.
Frågan återstår dock gällande den utlösande faktorn. Förr skyllde man på proteinhalten i fodret, numera lutar det åt sockerhalten. Den förstnämnda är lättare att reglera med t.ex. ett svagare hö, den senare är något av en gåta. Vissa markförhållanden ger högre sockerhalt i gräset, vallen och höet. Viss väderlek likaså. Och vissa växtarter innehåller såklart mer socker än andra.
Förr skulle fånghästar ha boxvila och svältas. Nu ska de röra sig (om de vill) och utfodras med ett bra hö. En del rekommenderar betfor eftersom fibrerna är bra för mag- och tarmfunktionen, andra skyr det som pesten. Några ger filmjölk och Proviva. Somliga rycker av skorna, andra använder specialbeslag.
Det har dock skett en intressant förändring kring fång som företeelse. Förr var det bara tjocka individer av urhästtyp som fick fång, vars förfäder överlevt i sekler på näst intill obefintligt bete. En välfärdssjukdom som drabbade t.ex. shettisar, russ, fjordingar och islandshästar p.g.a. för bra tillgång på näring jämfört med det de är konstruerade för att leva på.
Idag ser det annorlunda ut, och ingen verkar veta varför. Högpresterande tävlingshästar i absolut toppkondition insjuknar. Lika otippat som om Carolina Klüft skulle få åldersdiabetes. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att det är en störning i mag-/tarmfunktionen som utlöser sjukdomen, men varför?
Är det nya (olämpliga) fodermedel på marknaden? Är det alla tillskott? Konstrar vi till det för mycket i all välmening och jakt på framgång? Har aveln bidragit till att våra hästars matsmältningssystem är känsligare? Är det all stress kring tävlingshästar som gör dem mer mottagliga för tarmstörningar? Jag tror det dröjer innan sista ordet är sagt i fångfrågan. Och till dess får mitt matvrak till ponny gå med munkorg.
20 juli 2010
Alla dessa djur, del 2: djurmagneten
Av någon märklig anledning fungerar jag (och mina systrar) som djurmagneter, majoriteten av dem med behov av någon form av hjälp.
S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.
Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.
Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.
Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.
Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?
S hittar skadad kråka utanför sitt hus, jag hittar skräckslagen och genomblöt koltrast i hästarnas vattenkar, L tar sig an en övergiven hundstackare i Thailand. Påkörd duva i Smyge, skadad (och aggressiv) skarv i Hemmesdynge, 10 cm illgrön vårtbitare som fastnat i silvertejp. Förrymda tjurkalvar i Böste, förvirrad älgkalv på vägen till stallet, bortsprungna får i trädgården i Smyge. Ilsken grävling med hysterisk igelkott i munnen. Grönsiska som ramlat ur boet. Skadad fiskmås i stadsparken. Jag tror numera att det är djuren som hittar oss och inte tvärtom. Att de ligger och lurar på att någon av oss ska passera så att de kan dyka upp från ingenstans och behöva omvårdnad. Eller så är det bara så enkelt att jag (vi) ser sådant som inte alla andra ser, beslutar att något måste göras och faktiskt GÖR någonting.
Ta till exempel alla dessa kattungar! Första gången det hände var 1998. Vår lilla utekatt hemma i Smyge levererade tre kattungar och försvann två veckor efter nedkomsten. Kattungarna var såklart kvar, kattmamman såg vi aldrig mer. Med tips från farbror kattuppfödaren lyckades vi rädda livet på dem alla tre. De vägdes på brevvågen för att kolla så att de tog sig, växte upp och blev stora. Två av dem bor fortfarande i Smyge, Cosmos och Findus, den tredje, Beata, försvann när hon var några år gammal.
Sedan dess har det blivit några kattbarn som fått växa upp på kattvälling istället för modersmjölk. I stallet fanns en kattfröken som övergav sina höstkällingar. Två små blöta, kalla kryp låg ensamma på betonggolvet. I mina ögon hade jag inget val. Och Salsa var överlycklig. Hon tvättade dem, kom och berättade när de hade vaknat, när de var hungriga, när de hade kamikazeklättrat uppför kompostgallret och kastat sig handlöst ner på andra sidan.
Hon letade länge efter dem när de hade flyttat till nya hem. Salsa fick kattloppor av dem, och förutom loppmedlet och avmaskningen som följde på det så blev de små liven också skyldiga till ett soffbyte hos S. En natts kattbarnpassning hos S gjorde hennes egen katt så stressad och otrygg att hon kissade i soffan. Bondkattungar någon? Bara 1700kr/st.
Sensommaren efter det var det dags igen. Kattfröken i stallet övergav höstkällingarna. Den här gången blev det mindre lyckat att ta den med till Salsa. Hon var överlycklig, de klättrade på henne, sov på henne och försökte t.o.m. dia henne, allt utan minsta protest från Salsas sida. Det tog ett dygn, sen var hon så skendräktig att det var synd om henne. Kattbebisarna fick flytta till L och Smyge.
Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att A suckar djupt (och att syster S gapskrattar) när jag hittar en kanin på trottoaren. Ständigt alla dessa djur. Är det den helige Franciskus som försöker säga något till mig?
10 juli 2010
Vikten av ärlighet
Uppdrag: min allra första praktikbehandling
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.
Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.
Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"
Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."
Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".
Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.
Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!
Tidpunkt: sensommaren 2007
Plats: på en ridklubb i Malmöområdet
Utrustning: min kurspärm, total avsaknad av fingertoppskänsla samt ett stort mått nervositet.
Jag (och hästägaren) står i stallgången bredvid stoet som ska masseras. Min allra första kund. För första gången i mitt liv ska jag massera en helt okänd häst. Med ovana händer tar jag mig an uppgiften. Ägaren följer oroligt allt jag gör och rycker själv till varje gång hästen så mycket som funderar på att röra på sig.
Långa ryggmuskeln, vänster sida. Hästen viker undan för trycket från mina fingrar. Jag testar igen med samma reaktion. Och en gång till för att vara helt säker, jodå hon flyttar sig igen. Ägaren utbrister nästan förtvivlat: "Ska jag köpa ny sadel?"
Jag försöker förklara att det som nyss hände kan ha tusen orsaker, varav den mest troliga är att reaktionen kom från min brist på fingertoppskänsla. Att jag helt enkelt i min orutin tagit för hårt i henne. "Jaha", fortsatte ägaren, nu lätt irriterad, "men är det sadeln det är fel på så får jag ju byta ut den."
Både jag och ägaren är i det ögonblicket lika lättade över att praktikbehandlingarna är gratis. För ägarens del eftersom h*n inte fick det enkla svar som h*n ville ha, för min del för att det enda svar jag kunde ge var ett ärligt "jag vet inte".
Visst hade jag kunnat dra till med något om illaliggande sadel, vargtänder, för hårt/mjukt underlag eller tagit tillfället i akt att sälja in något mirakelmedel som bara jag i hela Europa har licens på. Men det finns flera orsaker till att jag valde att svälja stoltheten i det läget och säga som det var, att jag helt enkelt inte visste varför stoet inte uppskattade massage just där, just då.
Trovärdighet. Respekt för hästen och dess ägare. Ödmjukhet inför det jag inte kan/vet. Kort sagt en investering i mig själv, i mitt företag och i mitt framtida varumärke. Investeringen handlar i det läget inte bara om mig som hästmassör utan även om mig som människa. Vilka sidor av min personlighet vill jag utveckla resp. avveckla? Hur vill jag vara? En sak har jag klart för mig i alla fall. Jag är hellre ärligt okunnig än oärligt kunnig!
01 juli 2010
Besserwisser, pedant och dålig förlorare
Jag har aldrig sett mig själv som en dålig förlorare, eftersom jag inte varit någon tävlingsmänniska så har det aldrig inneburit problem när jag inte vunnit. Detta kallas självbedrägeri och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag förlorade mot A i schack. Jag var så arg att jag grät. Inte på honom för att han vann (jo, lite) utan på mig själv för att jag förlorade.
Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.
Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).
Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.
Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.
Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.
Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.
Numera är det en välbekant känsla när tävlingsinstinkten slår till. Hjärtat slår lite snabbare och hårdare och om det står mycket (ära) på spel så pumpar adrenalinet för fullt. Jag är numera tyvärr inte bara en usel förlorare utan också en ganska dålig vinnare.
Besläktat med tävlinginstinktens jakt på fulländning är pedanteri i andra sammanhang. Jag tillåter mig att vara pedantisk när jag sysslar med mina djur och när jag jobbar. Hemma har jag försökt släppa drömmen om det perfekt välstädade hemmet, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, efter en halvtimme är det i alla fall hundhår och fågelfrön överallt igen (och stallkläder, plastpåsar och återvinning, men det kan jag inte skylla djuren för).
Med djurens skötsel är jag petnoga, på gränsen till att idiotförklara de snälla (och djurvana) människorna i min omgivning som faktiskt hjälper mig med passning av hästar, hund och fåglar ibland. Naturligtvis vet jag själv alltid det bästa sättet att göra allt sådant på, vilket också gör mig till besserwisser.
Men är det i grund och botten enbart dåligt att vara en pedantisk besserwisser och dålig förlorare? Att alltid vilja vinna kan också innebära att man ständigt strävar efter att bli bättre, att man inte ger upp i första taget och att man kopplar på kreativiteten för att nå framgång. När det gäller mina djur så är pedanteriet inget jag vill tänja på, deras välmående är helt beroende av hur intresserad och hur noga jag är. Det är uppenbart att det inte duger med vad som helst, hur som helst och när som helst.
Det sägs att det finns lika många sätt att ha häst på som det finns hästägare, och var och en av dem har alla hittat Det Bästa Sättet, så som alla borde göra, och de är i regel inte rädda för att berätta det heller. Hästägare är således en enda skock besserwissrar, och tur är väl det! Tänk om jag skulle välja bort att göra det jag själv tycker är bäst för att i stället göra så som grannen/bästa vännen/stallkompisen gör! Hur individuellt anpassad skulle foderstat, hovbeslag och träningsupplägg se ut då? Och vad skulle bli effekterna av detta? Katastrof är min gissning.
Nej, som hästägare måste man få vara lite besserwisser. Lyssna på kunniga yrkesmänniskor om det de är bra på, men lyssna också på hästen och på magkänslan, inte på sorlet från viktigpettrar som försöker hävda sig. Var inte rädd för din inre besserwisser. Är du dessutom (som jag) begåvad med en pedantisk ådra och en rejäl tävlingsinstinkt så är det bara att gratulera. Den kombinationen öppnar alla möjligheter i världen för att DU ska bli expert på DIN häst i ER vardag, och den största vinnaren då, det är din häst.
28 juni 2010
Alla dessa djur, del 1: kaninen
För några veckor sedan hade en vädurskaninunge den (enligt A) dåliga smaken att dyka upp utanför vår trappuppgång precis när jag rastade Salsa innan jag skulle iväg. Ingen ägare i sikte. Salsa blev eld och lågor, jag kände ansvaret för det lilla livet landa på mina axlar och A blev väldigt trött.
I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.
Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.
Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.
I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.
Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!
När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.
Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.
Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.
I mitt inre målades snabbt upp en bild av något svart och lurvigt påkört/mosat/förkolnat vid trottoarkanten (det här var i samma veva som media uppmärksammade killarna som hade tänt eld på kaniner). Jaha, inte mycket att välja på. Upp för trappan och in med hunden, som var minst sagt uppspelt och motsträvig. Ner för trappan, lokalisera kaninungen, lock target, fånga in. Inga större svårigheter så långt.
Jag har aldrig haft kanin, det enda jag vet är att de rivs hysteriskt när de blir rädda, vilket jag kom på i samma ögonblick som jag öppnade lägenhetsdörren och möts av en helt överlycklig Salsa. Märkligt nog blev inte kaninen rädd, eller så var den möjligen helt paralyserad av skräck inför mötet med 40kg närgången hund.
Lätt stressad och svårt försenad stängde jag in kaninstackaren i klädkammaren med fönstret på glänt, handduk på golvet, vatten och lite ruccola (det var vad sallad jag hade hemma) och smet iväg. Efter en snabbvisit lämnade jag djuraffären med en liten påse pellets, vetskapen att kaninen var 5-6 veckor gammal, samt följande lugnande ord från butikssäljaren: "Har du häst? Men då blir det inga problem med kanin, de är väldigt lika." Det framkom snart att det var mag- och tarmsystemet han syftade på och inte banhoppning.
I mitt huvud började jag så smått planera för hur kaninproblemet skulle lösas om det inte dök upp någon ägare. Hö, halm, spån från stallet. Kompostgallret (som vi hade när Salsa var valp) får duga som bur inledningsvis. En bok om kaninskötsel och sedan skulle det nog gå bra. A var lyckligt ovetande om mina planer, även om han knappast skulle bli förvånad.
Ägaren dök upp en knapp timme efter att jag fångat in det lilla krypet, helt uppjagad av oro. Kaninen överlämnades under stor dramatik i form av tårblanka ögon och många ömma ord till den lilla, inte från mig då (varken tårarna eller orden), jag hade fullt upp med att hålla ordning på Salsa som var helt överlycklig. Kaninunge OCH ny människa på samma dag!
När han hade gått därifrån med kaninen infann sig lätt besvikelse över att kanindramat så snabbt var över. A var inte det allra minsta besviken, han brukar (lite uppgivet och ibland nästan vädjande) säga: "Inga fler djur!" Vi får väl se hur det blir med den saken.
Och sedan var det dags för Shakespeare, beslutsamhetens friska hy övergick i eftertankens kranka blekhet. Jag skulle inte ha lämnat tillbaka den, den kunde bott på vår balkong, den var ju så liten och söt, Salsa tyckte också att vi skulle behålla den, jag lovar att ta hand om den helt själv. Men gjort är gjort och kaninen återbördad till sin rättmätiga ägare.
Men den dagen vi (jag) bor på sådant sätt att det lämpar sig, då ska vi (jag) ha en kanin, basta! And his name shall be Shakespeare.
21 juni 2010
"Jasså du rider? Men tränar du ingenting?"
Väldigt många människor lever i något slags vanföreställning om hur det är att ha häst och att rida. Och ingen av dem vill höra sanningen.
Kommentar nr 1: "Men det är ju ingen träning, det är ju hästen som gör allt jobbet!" Retar mig till vansinne. Sägs oftast av någon som inte vill prova, och aldrig av någon som har provat. Att åka ponny två varv i Folkets Park är inte riktigt samma sak som ett svettigt träningspass där du vill en sak, hästen en annan och tränaren en tredje. Kom igen, sitt upp och testa i 20 minuter. Jag kan sätta pengar på att du får träningsvärk i muskler du inte visste om att du hade. Nähä, du vill alltså inte prova? Undrar varför.
Kommentar nr 2: "Typiskt tjejig sport. Bara en massa gullande med hästarna." Ja, för det är så tjejigt med allt evinnerligt släpande på höbalar, fodersäckar, vattenspannar, regnvåta täcken, hinderstöd och markbommar. Undrar just hur många kilon hästrelaterade grejer en hästtjej förflyttar på ett år. Och då har vi inte ens börjat prata om själva hästarna! Shettisar hanteras vant av sju-åttaåringar. Jättetjejigt och gulligt, särskilt när 200kg ponny bestämmer sig för att beta på andra sidan ridbanan, och 25kg tjej sätter stopp för hysset. Vad väger en fotboll?
Kommentar nr 3: "Det är jättedyrt att ha häst (= bara rika människor har häst)." Ja, inte sjutton är det billigt att ha häst, sämre spargris får man leta efter. Men det är en fråga om prioriteringar. Det är inte gratis med stallhyra, men det är det inte med charter till Mallorca heller. Om man tänker ekonomiskt och inte är rädd för att själv göra grovjobbet så kostar det inte mer med en häst än det gör med ett paket cigaretter/dag. Vilket leder oss till nästa kommentar.
Kommentar nr 4: "Åker du dit varje dag? Fastän det regnar? Är inte det tråkigt?" Hämtar du barnen på dagis varje dag fastän du är trött efter jobb? Naturligtvis åker jag dit varje dag. Även om det regnar, och ja, ibland är det tråkigt men det kan inte hjälpas. Såvida man inte passar in på kommentar nr 3 så måste man till stallet varje dag, eftersom a) det inte finns någon liten fe som mockar, fixar och donar, i alla fall inte i mitt stall och b) jag inte äger några slavar som jag kan beordra att göra mitt grovjobb och c) jag faktiskt vill dit även de dagar jag inte rider. Min häst är min vän, inte något träningsredskap som man struntar i för att det råkar ösregna en dag.
Kommentar nr 5: "Det är så farligt med hästar." Vi pratar om flyktdjur, ofta försatta i situationer som de rimligen kan uppfatta som hotfulla och med en vikt på tio gånger så mycket som oss själva. Naturligtvis kan det bli farligt och precis som i många andra sporter så händer det olyckor. Men det finns några enkla sätt att minska risken för det: Håll i minnet att hästar är stora, starka och lättskrämda. Visa respekt för hästen som individ. Följ alltid dina säkerhetsrutiner.
Det finns så många goda sidor med hästar och ridsport, och så mycket att lära sig, både för barn och vuxna. Karaktärsdanande hade man kanske kallat det för 40 år sedan.
1: Mycket motion och frisk luft. 2: Hårt jobb och ledarskap. 3: Sparsamhet och långsiktig planering. 4: Självdisciplin och omtanke. 5: Att tänka efter före, vara noggrann och konsekvent, visa respekt och hänsyn mot andra levande varelser, och ännu en gång ledarskap och självdisciplin.
Jag undrar om de människor som fäller sådana kommentarer är lika fördomsfulla mot andra sportutövare, eller om det är något med just ridning som sticker i ögonen. Frågar man cyklisten om träningen är jobbig? Får golfaren svara på om utrustningen är dyr? Eller kampsportaren och hockeyspelaren om de har hög skaderisk? Jag har faktiskt svårt att tro det.
Kommentar nr 1: "Men det är ju ingen träning, det är ju hästen som gör allt jobbet!" Retar mig till vansinne. Sägs oftast av någon som inte vill prova, och aldrig av någon som har provat. Att åka ponny två varv i Folkets Park är inte riktigt samma sak som ett svettigt träningspass där du vill en sak, hästen en annan och tränaren en tredje. Kom igen, sitt upp och testa i 20 minuter. Jag kan sätta pengar på att du får träningsvärk i muskler du inte visste om att du hade. Nähä, du vill alltså inte prova? Undrar varför.
Kommentar nr 2: "Typiskt tjejig sport. Bara en massa gullande med hästarna." Ja, för det är så tjejigt med allt evinnerligt släpande på höbalar, fodersäckar, vattenspannar, regnvåta täcken, hinderstöd och markbommar. Undrar just hur många kilon hästrelaterade grejer en hästtjej förflyttar på ett år. Och då har vi inte ens börjat prata om själva hästarna! Shettisar hanteras vant av sju-åttaåringar. Jättetjejigt och gulligt, särskilt när 200kg ponny bestämmer sig för att beta på andra sidan ridbanan, och 25kg tjej sätter stopp för hysset. Vad väger en fotboll?
Kommentar nr 3: "Det är jättedyrt att ha häst (= bara rika människor har häst)." Ja, inte sjutton är det billigt att ha häst, sämre spargris får man leta efter. Men det är en fråga om prioriteringar. Det är inte gratis med stallhyra, men det är det inte med charter till Mallorca heller. Om man tänker ekonomiskt och inte är rädd för att själv göra grovjobbet så kostar det inte mer med en häst än det gör med ett paket cigaretter/dag. Vilket leder oss till nästa kommentar.
Kommentar nr 4: "Åker du dit varje dag? Fastän det regnar? Är inte det tråkigt?" Hämtar du barnen på dagis varje dag fastän du är trött efter jobb? Naturligtvis åker jag dit varje dag. Även om det regnar, och ja, ibland är det tråkigt men det kan inte hjälpas. Såvida man inte passar in på kommentar nr 3 så måste man till stallet varje dag, eftersom a) det inte finns någon liten fe som mockar, fixar och donar, i alla fall inte i mitt stall och b) jag inte äger några slavar som jag kan beordra att göra mitt grovjobb och c) jag faktiskt vill dit även de dagar jag inte rider. Min häst är min vän, inte något träningsredskap som man struntar i för att det råkar ösregna en dag.
Kommentar nr 5: "Det är så farligt med hästar." Vi pratar om flyktdjur, ofta försatta i situationer som de rimligen kan uppfatta som hotfulla och med en vikt på tio gånger så mycket som oss själva. Naturligtvis kan det bli farligt och precis som i många andra sporter så händer det olyckor. Men det finns några enkla sätt att minska risken för det: Håll i minnet att hästar är stora, starka och lättskrämda. Visa respekt för hästen som individ. Följ alltid dina säkerhetsrutiner.
Det finns så många goda sidor med hästar och ridsport, och så mycket att lära sig, både för barn och vuxna. Karaktärsdanande hade man kanske kallat det för 40 år sedan.
1: Mycket motion och frisk luft. 2: Hårt jobb och ledarskap. 3: Sparsamhet och långsiktig planering. 4: Självdisciplin och omtanke. 5: Att tänka efter före, vara noggrann och konsekvent, visa respekt och hänsyn mot andra levande varelser, och ännu en gång ledarskap och självdisciplin.
Jag undrar om de människor som fäller sådana kommentarer är lika fördomsfulla mot andra sportutövare, eller om det är något med just ridning som sticker i ögonen. Frågar man cyklisten om träningen är jobbig? Får golfaren svara på om utrustningen är dyr? Eller kampsportaren och hockeyspelaren om de har hög skaderisk? Jag har faktiskt svårt att tro det.
18 juni 2010
Privilegiet att få fira en 29-åring
Idag är en stor dag, på sätt och vis nästan en triumf. Tillit, min syster S:s halvblodssto, fyller 29 år. "En anmärkningsvärd ålder" sa veterinären när han vaccinerade henne i våras. Ett fantastiskt firande av allt jag som hästmassör strävar efter, friska, sunda, glada och hållbara hästar!
Jag vet inte mycket om Tillits start i livet, utom att hon föddes i Tullstorp och gick som avelssto. Om hennes föl genom åren vet jag bara att ett såldes till Mallorca, att hon fick tvillingar en gång och att Maria Gretzer vid något tillfälle ägt en avkomma undan Tillit. Åtta år gammal såldes hon till ridskoleverksamheten på Trelleborgs Ryttarförening, och det var där vi lärde känna henne. Hon var den som aldrig ställde till bråk, gick lika snällt med nybörjare och handikappelever som med mer avancerade ryttare. Hon fogade sig helt enkelt. Annat är det nu.
S köpte Tillit som 16-åring, en perfekt ålder på en läromästare, och hon var den perfekta förstahästen. Sedan dess har mycket förändrats, inte minst i Tillits vardag, och det har även förändrat henne märkbart. Från några få hagtimmar om dagen, i flock om ca 20 hästar, till att vara ute 10-12 timmar varje dag med sin bästa vän. Från att ha lunkat runt i tre timmar/dag till att, fram till för några år sedan, få ordentlig träning av en och samma ryttare. Från spilta till box, från skymundan till ögonsten. Hon blommade upp något makalöst.
Hennes rätta jag kom fram och det med besked. Tillit är en egensinnig häst, intelligent, lättlärd och viljestark. Hon har det vi kallar för jävlaranamma och finländarna kallar sisu och det är kanske en del av förklaringen till att hon uppnått en sådan hög ålder. Medellivslängden för svenska hästar är 7-8 år. Vad skiljer då Tillit från genomsnittshästen?
Exteriören? En god exteriör innebär för mig att hästen är hållbart och ändamålsenligt byggd. Vad som är ändamålsenligt varierar med tävlingsgrenen, men hållbarheten gör det inte. Tillit är, av förklarliga skäl, av en lite "gammaldags" ridhästmodell, men uppenbarligen med god hållbarhet för sitt ändamål.
Nära besläktat med exteriören kommer bra hovar och bra tänder. Ingen hov, ingen häst. Inga tänder, inget näringsupptag och alltså inte heller någon häst.
Inget av ovanstående hade spelat någon roll utan god och kärleksfull omvårdnad, där hästens bästa alltid har varit viktigast. Just det som just den hästen behöver just då. Oavsett om det handlar om foderval, massage, träning eller utevistelse. Oavsett om det innebar att det planerade inköpet av vinterjacka fick vänta till nästa år för S, som vid den tidpunkten studerade och alltså hade minst sagt begränsad inkomst.
Sist men inte minst har Tillit och S haft tur tillsammans. Kommit i kontakt med bra veterinärer när det har behövts. Hittat den optimala hagkompisen, en bra höproducent, ett bra stall med fina hagar och, allra viktigast, den perfekta relationen mellan häst och människa, den som inte är alla förunnad, omöjlig att ta miste på och helt ovärderlig.
Födelsedagen ser för Tillit ut som vilken annan dag som helst, fast med lite extra godsaker i krubban. För mig är det en stor dag, nästan en triumf, och det är ett privilegium att få vara med och fira hennes 29-årsdag.
13 juni 2010
Vinnare i din egen tävling
Rubriken är lånad från titeln på Emma Pihls bok från 2008, en bok som sätter fingret på vikten av att lära känna sig själv och att inte alltid jämföra sig med andra, och passar mycket väl in på livet med häst. För att nå framgång måste du först lära känna dig själv, hur du fungerar och reagerar, och sedan göra samma sak igen, men med fokus på hästen.
Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.
Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?
Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?
Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?
Vad skrämmer mig, och vad skrämmer min häst? Mörker? Trafik? Lösspringande hundar? Hur hanterar jag rädslan, min egen och hästens? En rädd häst är en farlig häst, för sig själv och för omgivningen. Kan jag hjälpa min häst när den blir skrämd, särskilt om jag själv också är skärrad? Rädsla är bara en aspekt, fundera också på stress, nervositet, irritation, ilska, trötthet. Lär dig läsa av hästens dagsform, för den läser dig som en öppen bok. Tänk efter. Lär känna. Träna. Övervinn.
Och vad är egentligen framgång? Hästvärlden är till stor del fokuserad på tävlingar och mätbara prestationer och i större stall blir det lätt en uppdelning i ryttarna som tävlar och de som "bara" rider för motions eller nöjes skull. Bland tävlingsryttarna tillkommer dessutom jakten på resultat. Från läktarplats verkar det enkelt att hitta vinnarna, både inom hoppning och dressyr, ekipaget med lägst tid och lägst antal fel respektive ekipaget med högst poäng. Men vem är den egentliga vinnaren? Vem har överträffat sig själv, uppnått sitt eget mål, övervunnit ett stort problem i ridningen eller fått sin häst att prestera så som ingen trott var möjligt?
Lektionsryttaren som slagit personligt poängrekord på klubbtävlingen i LB dressyr, placerad 5:a?
Tävlingsryttaren som kvalat in till Falsterbo Horse Show?
Unghästutbildaren som lyckats få treåringen att skritta över bommar?
Fritidsryttaren som återvänder till stallet efter första uteritten utan gråten i halsen?
Vad är din största utmaning just nu? Vilken är din tävling?
10 juni 2010
Ju mer man lär sig desto mindre kan man
När mina klasskompisar läste Sune, Bert och Tvillingarna så läste jag skötselböcker om undulater, rasböcker om hundar och instruktionsböcker om ridning. Egentligen har ingenting ändrats sedan dess när det gäller mina litteraturval. Sambon läser kriminalromaner, vänner till mig föredrar chicklitt och jag läser anatomiböcker. Precis som inom alla andra specialintressen finns det i hästvärlden oändligt mycket att läsa och lära sig. Jag insåg snabbt att utbildningen till hästmassör bara är början.
I april var jag tillbaka på kursgården utanför Stockholm, den här gången för att gå en specialkurs i ryggrehabilitering. Hästens rygg är otroligt intressant, och tågresan från Malmö gick fort tack vare Sara Wyches bok "Understanding the Horse's Back", en titel som ådrog sig viss respekt från medresenärerna som själva var djupt försjunkna i Sydsvenskan, Leif GW och Nora Roberts. Skälen att läsa är olika, avkoppling, underhållning, tidsfördriv, eller som i mitt fall, klichén om kunskapstörst.
Ryggkursen visade sig vara otroligt bra. För att hitta och åtgärda ryggproblem fick vi lära oss specialtekniker som få i landet är utbildade för att utföra på hästar. Och det är här som rubriken kommer in i bilden: ju mer man lär sig desto mindre kan man. Efter tvådagarskursen insåg jag hur lite jag kan om hästryggar, trots att jag haft häst i snart 15 år, är utbildad hästmassör och plöjer igenom bok efter bok om hästens anatomi och rörelseapparat. Jag tänkte på alla misstag jag gjort genom åren, alla feltolkningar av hästars rörelser och beteende, alla gånger jag lyssnat på andra istället för att lyssna på hästen.
När jag känner mig som världshistoriens mest inkompetenta hästägare, så brukar jag tänka på något som Dr. Phil (av alla människor) har sagt: "Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Nu vet jag bättre och därför gör jag bättre." Det brukar hjälpa, allra helst i kombination med en ny trave böcker att plöja igenom vid sängkanten.
I april var jag tillbaka på kursgården utanför Stockholm, den här gången för att gå en specialkurs i ryggrehabilitering. Hästens rygg är otroligt intressant, och tågresan från Malmö gick fort tack vare Sara Wyches bok "Understanding the Horse's Back", en titel som ådrog sig viss respekt från medresenärerna som själva var djupt försjunkna i Sydsvenskan, Leif GW och Nora Roberts. Skälen att läsa är olika, avkoppling, underhållning, tidsfördriv, eller som i mitt fall, klichén om kunskapstörst.
Ryggkursen visade sig vara otroligt bra. För att hitta och åtgärda ryggproblem fick vi lära oss specialtekniker som få i landet är utbildade för att utföra på hästar. Och det är här som rubriken kommer in i bilden: ju mer man lär sig desto mindre kan man. Efter tvådagarskursen insåg jag hur lite jag kan om hästryggar, trots att jag haft häst i snart 15 år, är utbildad hästmassör och plöjer igenom bok efter bok om hästens anatomi och rörelseapparat. Jag tänkte på alla misstag jag gjort genom åren, alla feltolkningar av hästars rörelser och beteende, alla gånger jag lyssnat på andra istället för att lyssna på hästen.
När jag känner mig som världshistoriens mest inkompetenta hästägare, så brukar jag tänka på något som Dr. Phil (av alla människor) har sagt: "Jag gjorde vad jag trodde var bäst då. Nu vet jag bättre och därför gör jag bättre." Det brukar hjälpa, allra helst i kombination med en ny trave böcker att plöja igenom vid sängkanten.
08 juni 2010
Att ta nya tag
Det sägs att det tar 21 dagar att grundlägga en ny vana. Att komma igång efter förlorad träning är som en kombination av brant uppförsbacke och hård motvind, så enda möjligheten att ta sig igenom de 21 första dagarna är med en kombination av viljestyrka och att sambon hejar på (lagom mycket). Jag har kommit igång bra med ridningen nu, tycker jag, hästen är fräsch och fin och det känns att både styrka och kondition är på väg åt rätt håll. Hemsidan är uppdaterad och snygg (http://www.hallbarhast.se/). Två projekt som legat och gnagt mig länge är således numera under kontroll.
Kruxet är när de där nya tagen behövs på många olika områden, samtidigt. Hur hittar man motivation, energi och kreativitet till att slutföra 25 påbörjade projekt? Somliga av dem nästan klara, andra halvfärdiga, några knappt påbörjade och ytterligare andra bara på idéstadiet. Mitt sätt att försöka få överblick är att skriva listor. Inköpslistor, att-göra-listor, att-ringa-till-listor, prioriteringslistor. Det måste finnas ett bättre sätt.
Jag läste (flera gånger!) David Allens bok "Få det gjort!" om hur man får svart bälte i vardagseffektivitet. Ett klart och tydligt system för att ta nya tag i alla gamla måste-göras-saker. På sätt och vis en storstädning i hjärnan, som ska fånga upp alla lösa trådar så att kreativiteten och motivationen ska komma tillbaka. Boken är som Feng Shui fast för män, med mindre positiv-energi-prat och mer handfasta tips.
Men steget från att läsa till att genomföra är stort och jag ser fram emot all energi och kreativitet jag ska berusas av när detta verkligen händer. Jag får nog ta nya tag i det projektet någon gång snart.
Kruxet är när de där nya tagen behövs på många olika områden, samtidigt. Hur hittar man motivation, energi och kreativitet till att slutföra 25 påbörjade projekt? Somliga av dem nästan klara, andra halvfärdiga, några knappt påbörjade och ytterligare andra bara på idéstadiet. Mitt sätt att försöka få överblick är att skriva listor. Inköpslistor, att-göra-listor, att-ringa-till-listor, prioriteringslistor. Det måste finnas ett bättre sätt.
Jag läste (flera gånger!) David Allens bok "Få det gjort!" om hur man får svart bälte i vardagseffektivitet. Ett klart och tydligt system för att ta nya tag i alla gamla måste-göras-saker. På sätt och vis en storstädning i hjärnan, som ska fånga upp alla lösa trådar så att kreativiteten och motivationen ska komma tillbaka. Boken är som Feng Shui fast för män, med mindre positiv-energi-prat och mer handfasta tips.
Men steget från att läsa till att genomföra är stort och jag ser fram emot all energi och kreativitet jag ska berusas av när detta verkligen händer. Jag får nog ta nya tag i det projektet någon gång snart.
05 februari 2010
Härliga vinterdagar och öde sommarhagar
Dagar som idag kan jag instämma med sambon om att vintern är härlig, temperatur kring nollan, gnistrande snö, nästan vindstilla och klarblå himmel. Glada hästar och hundar som leker, rullar sig och njuter av snön.
Men något som förvånar mig är alla stora hagar som står tomma och öde under stora delar av året. Både på mindre gårdar och på stora anläggningar ser man hästarna gå i små grusrasthagar, medan stora härliga gräshagar breder ut sig på andra sidan staketen. Dessa används flitigt under sommarmånaderna men står sedan tomma från september till maj, och jag har inte en aning om varför.
Är det för att "spara" hagarna till betet? Använd dem då fram till mars, så hinner hagarna återhämta sig till sommarbetet. Å andra sidan är det bättre för hästarna att kontinuerligt gå på gräs eftersom en plötslig övergång vid betessläpp kan orsaka fång och/eller kolik.
Är det för att minska parasittrycket? Glöm det, både blod- och spolmask övervintrar på betet och styngflugor övervintrar i hästens magsäck (www.agria.se).
Är det ren och skär bekvämlighet? Ja, det är jobbigt att gå och hämta hästarna längst bort i den stora hagen, och ja, det är jobbigt att bära vatten och hö ända dit, men det väger lätt jämfört med fördelarna.
Använd "sommarhagarna" så mycket som möjligt eftersom det ger hästen större möjligheter att få utlopp för sitt naturliga behov av att ströva och beta. Den ständiga rörelsen främjar funktionen hos rörelseapparaten, och det ständiga tuggandet främjar mag- och tarmkanalen. Övergången till sommarbetet blir successiv och skonsam. Träna hästen att komma när du kallar, så slipper du gå hela vägen och hämta den när den står längst bort i hagen. Den galoppen till grinden gör gott för hjärta och lungor.
Att bereda hästen möjlighet att bete sig naturligt lägger grunden till en harmonisk häst, minskar risken för stereotypa beteenden, t.ex. vävning och krubbitning, och gör hästen trevligare att hantera. Dessutom ökar hållbarheten, för hur mår en kropp skapt för ständig rörelse av att stå stilla 23 timmar om dygnet? I år träder nya bestämmelser i kraft angående rastning och utevistelse för hästar.
Vet du vad som gäller? Läs Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om hästhållning, 5 kapitlet.
Dagar som idag kan jag instämma med sambon om att vintern är härlig, temperatur kring nollan, gnistrande snö, nästan vindstilla och klarblå himmel. Glada hästar och hundar som leker, rullar sig och njuter av snön.
Men något som förvånar mig är alla stora hagar som står tomma och öde under stora delar av året. Både på mindre gårdar och på stora anläggningar ser man hästarna gå i små grusrasthagar, medan stora härliga gräshagar breder ut sig på andra sidan staketen. Dessa används flitigt under sommarmånaderna men står sedan tomma från september till maj, och jag har inte en aning om varför.
Är det för att "spara" hagarna till betet? Använd dem då fram till mars, så hinner hagarna återhämta sig till sommarbetet. Å andra sidan är det bättre för hästarna att kontinuerligt gå på gräs eftersom en plötslig övergång vid betessläpp kan orsaka fång och/eller kolik.
Är det för att minska parasittrycket? Glöm det, både blod- och spolmask övervintrar på betet och styngflugor övervintrar i hästens magsäck (www.agria.se).
Är det ren och skär bekvämlighet? Ja, det är jobbigt att gå och hämta hästarna längst bort i den stora hagen, och ja, det är jobbigt att bära vatten och hö ända dit, men det väger lätt jämfört med fördelarna.
Använd "sommarhagarna" så mycket som möjligt eftersom det ger hästen större möjligheter att få utlopp för sitt naturliga behov av att ströva och beta. Den ständiga rörelsen främjar funktionen hos rörelseapparaten, och det ständiga tuggandet främjar mag- och tarmkanalen. Övergången till sommarbetet blir successiv och skonsam. Träna hästen att komma när du kallar, så slipper du gå hela vägen och hämta den när den står längst bort i hagen. Den galoppen till grinden gör gott för hjärta och lungor.
Att bereda hästen möjlighet att bete sig naturligt lägger grunden till en harmonisk häst, minskar risken för stereotypa beteenden, t.ex. vävning och krubbitning, och gör hästen trevligare att hantera. Dessutom ökar hållbarheten, för hur mår en kropp skapt för ständig rörelse av att stå stilla 23 timmar om dygnet? I år träder nya bestämmelser i kraft angående rastning och utevistelse för hästar.
Vet du vad som gäller? Läs Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om hästhållning, 5 kapitlet.
04 januari 2010
Om julskinka, konsumentmakt och en slumrande rabiat vegan
Nu är (äntligen) julen slut! Snart ska jag packa undan julgardiner och adventsljusstakar och börja jobba på att infria nyårslöftena. Ett av dem är att äta bättre, nyttigare mat, mer hemlagat, mer ekologiskt än tidigare år. Eftersom jag inte äter kött så tillhör jag skaran som med rent samvete kan förfasa mig över skräckpropagandan för köttindustrin, så som den presenterades lagom till julen 2009. Det är dags för konsumenterna att säga sitt, vill man stödja sådan verksamhet eller inte?
Konsumenternas makt är större än vi kanske tror, det öppna och massiva stödet för Skånemejerier (också detta under 2009) gav resultatet, skånsk mjölk finns fortfarande tillgänglig i våra butikskedjor. Använd denna makt, och använd den väl! Påtryckningar från tre omtänksamma och ibland något påstridiga döttrar resulterade i att min pappa inhandlade 2009 års julskinka på Ängavallen utanför Trelleborg. Ekologiskt uppfödd utan medicinering och slaktad på Ängavallen "helt stressfritt under värdiga former" som det står på deras hemsida. Den kostade visserligen några gånger mer per kg än traditionell julskinka, men smaken av ett rent samvete är svårslagen.
Det kan självklart tyckas märkligt att jag som vegetarian uppmanar till köp av julskinka, men jag vet ju att skinkan kommer alltid att finnas med på julbordet, det finns inget jag kan göra åt det. Jag tillhör inte den grupp vegetarianer som predikar för allt och alla om hur förkastligt det är att äta kött, min uppfattning är att det är upp till var och en vad man stoppar i sig, men man ska veta varifrån maten kommer.
Som vegetarian får man ofta i sällskap med nya bekantskaper svara på en mängd frågor om hur och vad och varför. Så länge frågorna ställs av genuint intresse eller av artighet så är allting frid och fröjd, och då svarar jag mer än gärna, men när det börjar glida över mot korsförhör och ifrågasättanden så är det dags för en varning. Tänk efter före. Vill du verkligen ge dig in en debatt om moraliskt ställningstagande, näringsvärde och 840 miljoner svältande människor? Om inte, väck inte den rabiata militanta vegan som sover... ät du ditt så äter jag mitt.
www.angavallen.se
Nu är (äntligen) julen slut! Snart ska jag packa undan julgardiner och adventsljusstakar och börja jobba på att infria nyårslöftena. Ett av dem är att äta bättre, nyttigare mat, mer hemlagat, mer ekologiskt än tidigare år. Eftersom jag inte äter kött så tillhör jag skaran som med rent samvete kan förfasa mig över skräckpropagandan för köttindustrin, så som den presenterades lagom till julen 2009. Det är dags för konsumenterna att säga sitt, vill man stödja sådan verksamhet eller inte?
Konsumenternas makt är större än vi kanske tror, det öppna och massiva stödet för Skånemejerier (också detta under 2009) gav resultatet, skånsk mjölk finns fortfarande tillgänglig i våra butikskedjor. Använd denna makt, och använd den väl! Påtryckningar från tre omtänksamma och ibland något påstridiga döttrar resulterade i att min pappa inhandlade 2009 års julskinka på Ängavallen utanför Trelleborg. Ekologiskt uppfödd utan medicinering och slaktad på Ängavallen "helt stressfritt under värdiga former" som det står på deras hemsida. Den kostade visserligen några gånger mer per kg än traditionell julskinka, men smaken av ett rent samvete är svårslagen.
Det kan självklart tyckas märkligt att jag som vegetarian uppmanar till köp av julskinka, men jag vet ju att skinkan kommer alltid att finnas med på julbordet, det finns inget jag kan göra åt det. Jag tillhör inte den grupp vegetarianer som predikar för allt och alla om hur förkastligt det är att äta kött, min uppfattning är att det är upp till var och en vad man stoppar i sig, men man ska veta varifrån maten kommer.
Som vegetarian får man ofta i sällskap med nya bekantskaper svara på en mängd frågor om hur och vad och varför. Så länge frågorna ställs av genuint intresse eller av artighet så är allting frid och fröjd, och då svarar jag mer än gärna, men när det börjar glida över mot korsförhör och ifrågasättanden så är det dags för en varning. Tänk efter före. Vill du verkligen ge dig in en debatt om moraliskt ställningstagande, näringsvärde och 840 miljoner svältande människor? Om inte, väck inte den rabiata militanta vegan som sover... ät du ditt så äter jag mitt.
www.angavallen.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)